Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör fysisk aktivitet obligatorisk

Chefer borde ta sitt ansvar och få fysisk aktivitet att bli lika självklart som att delta i möten, skriver forskaren Jessica Norrbom och hälsoentreprenören Nicholas Roman.
Publicerad
Colourbox/Denise Lissert/Challengize
Att utnyttja sin friskvårdstimme ska inte innebära att jobba ikapp tiden senare, skriver forskaren Jessica Norrbom och hälsoentreprenören Nicholas Roman. Colourbox/Denise Lissert/Challengize
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nyligen gick Arbetsmiljöverket ut med att de ska granska landets stillasittande genom inspektioner på 1 800 arbetsplatser. Arbetsgivare som inte fokuserar tillräckligt på medarbetarnas hälsa riskerar att få en varning. Att vi behöver rörelse för att må bra är ingen nyhet men trots det utgör stillasittande en av de vanligaste orsakerna till arbetsrelaterade besvär och ohälsa.

Vår uppmaning till chefer är att undvika alla typer av quick fix och i stället gå till botten med hur utrymme för rörelseglädje skapas och bana väg för ett långsiktigt arbete med medarbetarnas fysiska hälsa. Vad är det som gör att många av oss kämpar så med att få in rörelse i vår vardag, när vi är medvetna om alla fördelar det för med sig? Brist på tid svarar vissa. Det är svårt att ta sig över tröskeln eftersom alla måsten suger ur glädjen, svarar andra.

Enligt Folkhälsomyndigheten består svenskarnas dagar i genomsnitt av femtioåtta procent stillasittande, trettioåtta procent lågintensiv rörelse och endast fyra procent rörelse på en hälsofrämjande nivå. I ett land som mår allt sämre till följd av inaktivitet har varje arbetsgivare ett viktigt ansvar att ta. Och tillhör ni dem som undrar hur ni ska hinna få in fysisk aktivitet i ert redan pressade schema – ja då är ni antagligen de som är i störst behov av en hälsosatsning.

Som svar på hur vi möter upplevda hinder – tidsbrist och en känsla av hög tröskel – vill vi poängtera att sättet vi arbetar på är avgörande. Låt oss utveckla: Att en god ledare är en förebild som visar vägen för sina medarbetare är nog alla eniga om. Samtidigt ser vi på många håll att ledningsgrupper behöver bli bättre på att leva som de lär.
 

Att förespråka work life balance är bra– men det blir  motsägelsefullt om chefen själv inte deltar

Att förespråka work life balance är ett steg i rätt riktning – men det blir motsägelsefullt när chefen själv inte deltar under de fysiska aktiviteterna på grund av tidsbrist – eller skickar mail under kvällar och helger. Arbetet måste börja från toppen. Dels för att lyckas inspirera medarbetarna, dels för att cheferna själva ska ha kraft nog att utföra sitt uppdrag väl. Vårt första tips är därmed att skapa utrymme för fysisk aktivitet.

Att utnyttja en friskvårdstimme ska inte medföra en känsla av att behöva jobba ikapp, det ska medföra en upplevelse av
energitillskott, ökad koncentration, produktivitet och kreativitet. 

När ni tagit er förbi det första hindret, är det dags att ta er an utmaningen med att skapa regelbundna och långsiktiga träningsvanor. Här vill vi lyfta två aspekter. Det ena handlar om att skapa förståelse för hälsofördelarna med träning - som ett superpiller vi alla behöver. Precis som att vi borstar tänderna varje dag för att undvika hål behöver vi röra på oss för att kroppen ska fungera och för att minska risken för sjukdom.

Att utnyttja en friskvårdstimme ska inte medföra en känsla av att behöva jobba ikapp

Konditionsträning är som medicin för både hjärta och hjärna och bidrar bland annat till elastiska och friska kärl vilket har effekt på hälsan. Forskning visar sänkt blodtryck hela tolv till tjugofyra timmar efter ett träningspass och förbättrad blodsockerreglering upp till fyrtioåtta timmar efter avslutat träningspass.

Vill vi åt de mer långsiktiga effekterna är en rekommendation att ta träningspillret varannan dag. Regelbunden träning medför bland annat sänkta nivåer av stresshormoner och bättre sömnkvalitet vilket gör gott för medarbetares stresstålighet och återhämtning. Detta leder oss in på den andra aspekten – att få varje medarbetare att hitta sitt lyckopiller.

Du har säkert hört löpare tala om runners high? När vi rör på oss kickar hjärnans belöningssystem igång och frigör olika lyckohormoner. Dopamin som får oss att känna tillfredsställelse, endorfiner som har en smärtlindrande effekt och oxytocin som ökar vårt välbefinnande.

Men trots lovord från löpareliten, eller psykiatern Anders Hansens jämförelse av fysisk aktivitet och antidepressiva läkemedel, så får många ångest bara av tanken på attge sig ut och springa. När vi talar om träning behöver vi därför lyfta att det ska kännas både glädjefyllt och utmanande. Särskilt tufft är det innan du kommit över den berömda tröskeln, det vill säga innan du förbättrat din kondition.

Därför gäller det att inspirera varje medarbetare till att upptäcka sin personliga rörelseglädje. Det kan handla om att springa i en vacker naturmiljö med en kollega i stället för på löpbandet eller att byta ut ett klassiskt möte över Zoom mot walk-and-talk. 

I dagens samhälle där artiklar och inlägg på sociala medier om hälsohets är vanliga är det förståeligt att många fastnar i negativa tankar när det kommer till träning. Därför är det dags för ett krafttag. Vi vill se fler ledningsgrupper sätta mål kopplat till att varje medarbetare ska hitta rörelseglädje. Och vi vill se fler göra det genom att erbjuda en buffé av olika aktiviteter som låter alla medarbetare delta efter sina förutsättningar.

Gör det för dig själv, för organisationen och för folkhälsan. För dagsformen, nattsömnen och framtiden. En ökad lönsamhet och bättre livskvalitet väntar runt hörnet.

/ Jessica Norrbom, forskare i fysiologi och författare 
Nicholas Roman, hälsoentreprenör, vd och grundare av Challengize

 

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag

Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping