Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör fysisk aktivitet obligatorisk

Chefer borde ta sitt ansvar och få fysisk aktivitet att bli lika självklart som att delta i möten, skriver forskaren Jessica Norrbom och hälsoentreprenören Nicholas Roman.
Publicerad
Colourbox/Denise Lissert/Challengize
Att utnyttja sin friskvårdstimme ska inte innebära att jobba ikapp tiden senare, skriver forskaren Jessica Norrbom och hälsoentreprenören Nicholas Roman. Colourbox/Denise Lissert/Challengize
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nyligen gick Arbetsmiljöverket ut med att de ska granska landets stillasittande genom inspektioner på 1 800 arbetsplatser. Arbetsgivare som inte fokuserar tillräckligt på medarbetarnas hälsa riskerar att få en varning. Att vi behöver rörelse för att må bra är ingen nyhet men trots det utgör stillasittande en av de vanligaste orsakerna till arbetsrelaterade besvär och ohälsa.

Vår uppmaning till chefer är att undvika alla typer av quick fix och i stället gå till botten med hur utrymme för rörelseglädje skapas och bana väg för ett långsiktigt arbete med medarbetarnas fysiska hälsa. Vad är det som gör att många av oss kämpar så med att få in rörelse i vår vardag, när vi är medvetna om alla fördelar det för med sig? Brist på tid svarar vissa. Det är svårt att ta sig över tröskeln eftersom alla måsten suger ur glädjen, svarar andra.

Enligt Folkhälsomyndigheten består svenskarnas dagar i genomsnitt av femtioåtta procent stillasittande, trettioåtta procent lågintensiv rörelse och endast fyra procent rörelse på en hälsofrämjande nivå. I ett land som mår allt sämre till följd av inaktivitet har varje arbetsgivare ett viktigt ansvar att ta. Och tillhör ni dem som undrar hur ni ska hinna få in fysisk aktivitet i ert redan pressade schema – ja då är ni antagligen de som är i störst behov av en hälsosatsning.

Som svar på hur vi möter upplevda hinder – tidsbrist och en känsla av hög tröskel – vill vi poängtera att sättet vi arbetar på är avgörande. Låt oss utveckla: Att en god ledare är en förebild som visar vägen för sina medarbetare är nog alla eniga om. Samtidigt ser vi på många håll att ledningsgrupper behöver bli bättre på att leva som de lär.
 

Att förespråka work life balance är bra– men det blir  motsägelsefullt om chefen själv inte deltar

Att förespråka work life balance är ett steg i rätt riktning – men det blir motsägelsefullt när chefen själv inte deltar under de fysiska aktiviteterna på grund av tidsbrist – eller skickar mail under kvällar och helger. Arbetet måste börja från toppen. Dels för att lyckas inspirera medarbetarna, dels för att cheferna själva ska ha kraft nog att utföra sitt uppdrag väl. Vårt första tips är därmed att skapa utrymme för fysisk aktivitet.

Att utnyttja en friskvårdstimme ska inte medföra en känsla av att behöva jobba ikapp, det ska medföra en upplevelse av
energitillskott, ökad koncentration, produktivitet och kreativitet. 

När ni tagit er förbi det första hindret, är det dags att ta er an utmaningen med att skapa regelbundna och långsiktiga träningsvanor. Här vill vi lyfta två aspekter. Det ena handlar om att skapa förståelse för hälsofördelarna med träning - som ett superpiller vi alla behöver. Precis som att vi borstar tänderna varje dag för att undvika hål behöver vi röra på oss för att kroppen ska fungera och för att minska risken för sjukdom.

Att utnyttja en friskvårdstimme ska inte medföra en känsla av att behöva jobba ikapp

Konditionsträning är som medicin för både hjärta och hjärna och bidrar bland annat till elastiska och friska kärl vilket har effekt på hälsan. Forskning visar sänkt blodtryck hela tolv till tjugofyra timmar efter ett träningspass och förbättrad blodsockerreglering upp till fyrtioåtta timmar efter avslutat träningspass.

Vill vi åt de mer långsiktiga effekterna är en rekommendation att ta träningspillret varannan dag. Regelbunden träning medför bland annat sänkta nivåer av stresshormoner och bättre sömnkvalitet vilket gör gott för medarbetares stresstålighet och återhämtning. Detta leder oss in på den andra aspekten – att få varje medarbetare att hitta sitt lyckopiller.

Du har säkert hört löpare tala om runners high? När vi rör på oss kickar hjärnans belöningssystem igång och frigör olika lyckohormoner. Dopamin som får oss att känna tillfredsställelse, endorfiner som har en smärtlindrande effekt och oxytocin som ökar vårt välbefinnande.

Men trots lovord från löpareliten, eller psykiatern Anders Hansens jämförelse av fysisk aktivitet och antidepressiva läkemedel, så får många ångest bara av tanken på attge sig ut och springa. När vi talar om träning behöver vi därför lyfta att det ska kännas både glädjefyllt och utmanande. Särskilt tufft är det innan du kommit över den berömda tröskeln, det vill säga innan du förbättrat din kondition.

Därför gäller det att inspirera varje medarbetare till att upptäcka sin personliga rörelseglädje. Det kan handla om att springa i en vacker naturmiljö med en kollega i stället för på löpbandet eller att byta ut ett klassiskt möte över Zoom mot walk-and-talk. 

I dagens samhälle där artiklar och inlägg på sociala medier om hälsohets är vanliga är det förståeligt att många fastnar i negativa tankar när det kommer till träning. Därför är det dags för ett krafttag. Vi vill se fler ledningsgrupper sätta mål kopplat till att varje medarbetare ska hitta rörelseglädje. Och vi vill se fler göra det genom att erbjuda en buffé av olika aktiviteter som låter alla medarbetare delta efter sina förutsättningar.

Gör det för dig själv, för organisationen och för folkhälsan. För dagsformen, nattsömnen och framtiden. En ökad lönsamhet och bättre livskvalitet väntar runt hörnet.

/ Jessica Norrbom, forskare i fysiologi och författare 
Nicholas Roman, hälsoentreprenör, vd och grundare av Challengize

 

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.