Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör fysisk aktivitet obligatorisk

Chefer borde ta sitt ansvar och få fysisk aktivitet att bli lika självklart som att delta i möten, skriver forskaren Jessica Norrbom och hälsoentreprenören Nicholas Roman.
Publicerad 7 december 2021, kl 08:41
Colourbox/Denise Lissert/Challengize
Att utnyttja sin friskvårdstimme ska inte innebära att jobba ikapp tiden senare, skriver forskaren Jessica Norrbom och hälsoentreprenören Nicholas Roman. Colourbox/Denise Lissert/Challengize
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nyligen gick Arbetsmiljöverket ut med att de ska granska landets stillasittande genom inspektioner på 1 800 arbetsplatser. Arbetsgivare som inte fokuserar tillräckligt på medarbetarnas hälsa riskerar att få en varning. Att vi behöver rörelse för att må bra är ingen nyhet men trots det utgör stillasittande en av de vanligaste orsakerna till arbetsrelaterade besvär och ohälsa.

Vår uppmaning till chefer är att undvika alla typer av quick fix och i stället gå till botten med hur utrymme för rörelseglädje skapas och bana väg för ett långsiktigt arbete med medarbetarnas fysiska hälsa. Vad är det som gör att många av oss kämpar så med att få in rörelse i vår vardag, när vi är medvetna om alla fördelar det för med sig? Brist på tid svarar vissa. Det är svårt att ta sig över tröskeln eftersom alla måsten suger ur glädjen, svarar andra.

Enligt Folkhälsomyndigheten består svenskarnas dagar i genomsnitt av femtioåtta procent stillasittande, trettioåtta procent lågintensiv rörelse och endast fyra procent rörelse på en hälsofrämjande nivå. I ett land som mår allt sämre till följd av inaktivitet har varje arbetsgivare ett viktigt ansvar att ta. Och tillhör ni dem som undrar hur ni ska hinna få in fysisk aktivitet i ert redan pressade schema – ja då är ni antagligen de som är i störst behov av en hälsosatsning.

Som svar på hur vi möter upplevda hinder – tidsbrist och en känsla av hög tröskel – vill vi poängtera att sättet vi arbetar på är avgörande. Låt oss utveckla: Att en god ledare är en förebild som visar vägen för sina medarbetare är nog alla eniga om. Samtidigt ser vi på många håll att ledningsgrupper behöver bli bättre på att leva som de lär.
 

Att förespråka work life balance är bra– men det blir  motsägelsefullt om chefen själv inte deltar

Att förespråka work life balance är ett steg i rätt riktning – men det blir motsägelsefullt när chefen själv inte deltar under de fysiska aktiviteterna på grund av tidsbrist – eller skickar mail under kvällar och helger. Arbetet måste börja från toppen. Dels för att lyckas inspirera medarbetarna, dels för att cheferna själva ska ha kraft nog att utföra sitt uppdrag väl. Vårt första tips är därmed att skapa utrymme för fysisk aktivitet.

Att utnyttja en friskvårdstimme ska inte medföra en känsla av att behöva jobba ikapp, det ska medföra en upplevelse av
energitillskott, ökad koncentration, produktivitet och kreativitet. 

När ni tagit er förbi det första hindret, är det dags att ta er an utmaningen med att skapa regelbundna och långsiktiga träningsvanor. Här vill vi lyfta två aspekter. Det ena handlar om att skapa förståelse för hälsofördelarna med träning - som ett superpiller vi alla behöver. Precis som att vi borstar tänderna varje dag för att undvika hål behöver vi röra på oss för att kroppen ska fungera och för att minska risken för sjukdom.

Att utnyttja en friskvårdstimme ska inte medföra en känsla av att behöva jobba ikapp

Konditionsträning är som medicin för både hjärta och hjärna och bidrar bland annat till elastiska och friska kärl vilket har effekt på hälsan. Forskning visar sänkt blodtryck hela tolv till tjugofyra timmar efter ett träningspass och förbättrad blodsockerreglering upp till fyrtioåtta timmar efter avslutat träningspass.

Vill vi åt de mer långsiktiga effekterna är en rekommendation att ta träningspillret varannan dag. Regelbunden träning medför bland annat sänkta nivåer av stresshormoner och bättre sömnkvalitet vilket gör gott för medarbetares stresstålighet och återhämtning. Detta leder oss in på den andra aspekten – att få varje medarbetare att hitta sitt lyckopiller.

Du har säkert hört löpare tala om runners high? När vi rör på oss kickar hjärnans belöningssystem igång och frigör olika lyckohormoner. Dopamin som får oss att känna tillfredsställelse, endorfiner som har en smärtlindrande effekt och oxytocin som ökar vårt välbefinnande.

Men trots lovord från löpareliten, eller psykiatern Anders Hansens jämförelse av fysisk aktivitet och antidepressiva läkemedel, så får många ångest bara av tanken på attge sig ut och springa. När vi talar om träning behöver vi därför lyfta att det ska kännas både glädjefyllt och utmanande. Särskilt tufft är det innan du kommit över den berömda tröskeln, det vill säga innan du förbättrat din kondition.

Därför gäller det att inspirera varje medarbetare till att upptäcka sin personliga rörelseglädje. Det kan handla om att springa i en vacker naturmiljö med en kollega i stället för på löpbandet eller att byta ut ett klassiskt möte över Zoom mot walk-and-talk. 

I dagens samhälle där artiklar och inlägg på sociala medier om hälsohets är vanliga är det förståeligt att många fastnar i negativa tankar när det kommer till träning. Därför är det dags för ett krafttag. Vi vill se fler ledningsgrupper sätta mål kopplat till att varje medarbetare ska hitta rörelseglädje. Och vi vill se fler göra det genom att erbjuda en buffé av olika aktiviteter som låter alla medarbetare delta efter sina förutsättningar.

Gör det för dig själv, för organisationen och för folkhälsan. För dagsformen, nattsömnen och framtiden. En ökad lönsamhet och bättre livskvalitet väntar runt hörnet.

/ Jessica Norrbom, forskare i fysiologi och författare 
Nicholas Roman, hälsoentreprenör, vd och grundare av Challengize

 

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad 7 juni 2023, kl 06:00
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.