Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: En frånvarande chef är giftig för arbetsplatsen

En frånvarande och oengagerad ledare är lika destruktiv som en högljudd och egenkär pamp. Men är svårare att upptäcka, skriver Ryne A. Sherman.
Publicerad
till vänster ett tomt skrivbord till höger Ryne A. Sherman
Frånvarande chefer går ofta under radarn. Inte sällan för att de är omtyckta av ledningen, skriver Ryne A. Sherman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det råder ingen brist på nyheter om företagsledare vars destruktiva beteende lett till episka affärskollapser. Dessa berättelser stämmer överens med de vetenskapliga bevisen på att ledare som är oberäkneliga, överdrivet självsäkra, självbefrämjande, manipulativa, bedrägliga och säreget orealistiska förstör organisationer.

Den här typen av beteenden ger grund till fantastiska historier och kryddar rubrikerna i alla ledande affärsnyheter. Men djupt i organisationer finns ett än mer försåtligt problem: problemet med frånvarande ledarskap.

Frånvarande ledare är de som har befordrats till ledarroller, vanligtvis mellanchefer men som faktiskt inte leder. Dessa "ledare" åtnjuter alla ledarskapsprivilegier men är i stort sett oengagerade, till och med aktivt oengagerade, i sina team. Ännu värre, de fungerar ofta som vägspärrar för prestationsförbättringar och organisatoriska framsteg genom att helt enkelt vägra att vidta åtgärder eller lyfta organisatoriska problem till en högre nivå. Deras personal blir frustrerad, utfryst och oengagerad, och många kommer att välja andra roller inom organisationen eller lämna organisationen helt och hållet.

De fungerar som vägspärrar för prestationsförbättringar

Men det som gör frånvarande ledarskap särskilt problematiskt är dess försåtliga karaktär. Till skillnad från problemen förknippade med grandiost och destruktivt ledarskap är frånvarande ledarskap mycket svårare att upptäcka. Ur perspektivet av dem utanför organisationen, utanför teamet eller till och med i toppen av organisationen verkar frånvarande ledare ganska kapabla. Eftersom frånvarande ledare skapar vägspärrar för sin personal och undviker att hantera svåra frågor, ser högre ledning ofta frånvarande ledare som lätthanterliga och effektiva ledare.

Naturligtvis erfar deras team något annat, men deras röster dämpas ofta av den frånvarande ledaren eller ignoreras av högre ledning som är mer fokuserade på högre prioriterade frågor.

I detta avseende är frånvarande ledarskap som en liten vattenläcka i ett rör under huset, som sakta urholkar grunden medan alla fokuserar på ny färg på ytterväggarna. Oupptäckt under för lång tid, sköljer frånvarande ledarskap bort organisationens grund. Men även denna analogi visar inte helt problemet eftersom forskning visar att frånvarande ledarskap, inte det mörka och destruktiva ledarskapet som skapar rubriker, är mycket vanligare. I en stor organisation är det lämpligare att säga att frånvarande ledarskap är som en liten läcka i många av rören under huset, vilket kraftigt ökar graden av frigörelse och utanförskap.

Frånvarande ledarskap är som en liten vattenläcka som sakta urholkar grunden

Precis som med otäta rör, är nyckeln till att lösa frånvarande ledarskap upptäckt. Ett sätt att identifiera frånvarande ledare är att fråga sina medarbetare om dem, på ett konfidentiellt sätt där medarbetarna inte fruktar repressalier. Även under de mest optimala omständigheterna kan anställda tyvärr vara ovilliga att säga negativa saker om sin chef.

Ett alternativ att upptäcka frånvarande ledarskap är genom att använda vetenskapliga bedömningar utformade för att identifiera tanke-, känslo- och beteendemönster kopplade till frånvarande ledarskap. När de väl har identifierats kan organisationer antingen flytta personen till en individuell bidragsgivarroll eller försöka eliminera de frånvarande ledarvanorna genom coachning och feedback.

Med tanke på förekomsten av frånvarande ledarskap och dess skadliga effekter bör organisationer vara vaksamma på dessa problem. Det räcker dock inte med att högre ledningsgrupper är vaksamma på frånvarande ledarskap. I sin natur är frånvarande ledarskap svårt att upptäcka. Feedback från medarbetare eller vetenskapliga bedömningar är det mest säkra sättet att identifiera frånvarande ledare.

/Ryne A. Sherman, Chief Science Officer – Hogan Assessments, som jobbar med rekryteringprocesser. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sverige måste ta vara på sina resurser

Arbetsgivare skriker efter kompetens samtidigt som arbetslösheten växer. Sveriges företag måste våga ta ett större ansvar och se potentialen även hos dem som saknar "rätt" meriter, skriver Aralia Eriksson.
Publicerad 28 oktober 2025, kl 09:15
Om Sveriges företag ska lösa kompetensbristen måste man bredda synen på framtida medarbetare, skriver Aralia Eriksson. Foto: Colourbox/AKG Sverige
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en dubbel utmaning: hög arbetslöshet och akut kompetensbrist. Sedan 2008 har antalet inskrivna arbetssökande ökat med ungefär 65 procent. Samtidigt ropar arbetsgivare efter personal. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) beräknar att välfärden behöver rekrytera över 400 000 medarbetare fram till 2031, och näringslivet vittnar om att kompetensbrist är det största tillväxthindret. 

Allra mest oroande är utvecklingen för de långtidsarbetslösa, nästan hälften av alla inskrivna har varit arbetslösa i mer än ett år, och nästan 100 000 i mer än två år. Ju längre en person står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir vägen tillbaka. 

När man talar om arbetslöshet handlar det inte bara om individen, utan om hela familjer och samhällen. När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet. Barn som växer upp i hem utan arbetsinkomst påverkas i sina studier, sin hälsa och framtida arbetsförmåga. Även de riskerar att hamna utanför när de växer upp. 

När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa

Varje år som människor står utanför arbetslivet innebär ökade kostnader för sociala insatser, sjukvård och rättsväsende, pengar som istället kunde investeras i utbildning, företagande och samhällsutveckling. 

Debatten om arbetslöshet förenklas ofta till frågor om etnicitet och migration. Men utanförskap handlar också om funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, geografi och socioekonomisk bakgrund. Detta är en grupp med stor potential, men som alltför ofta hamnar längst bak i kön till arbete. 

Om vi missar att rikta insatser till dessa grupper riskerar vi att förlora både individers möjligheter och samhällets potentiella resurser. Dagens system fastnar i regelverk och uppföljning, istället för att fokusera på det som leder till faktiska resultat. 

Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet

Det är ofta viktigare att följa små detaljer i ett upphandlat arbetsmarknadsavtal än att verkligen hjälpa individer att nå sina mål och närma sig egen försörjning. Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs dessutom alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet. Det leder till att människor fastnar i långvarigt utanförskap, trots att vi vet att rätt stöd, praktik och utbildning fungerar. 

För att lyckas behöver alla hjälpas åt. Arbetsgivare måste både vilja och våga ta ett större ansvar, till exempel genom att ta emot praktikanter från grupper som står utanför arbetsmarknaden.  Vi vet att potentialen är stor även hos dem utan den ”perfekta” bakgrunden. 

Genom insatser som praktik, nystartsjobb och mentorskap kan fler växa in i roller och bli långsiktigt värdefulla medarbetare. För arbetsgivare innebär det inte bara socialt ansvar, utan också stärkt kompetensförsörjning och ökad konkurrenskraft. I stort, ger det en starkare konkurrensfördel för Sverige som verkar på en alltmer global utsatt marknad. 

Utanförskap är inte bara en social fråga, det är en ekonomisk förlustaffär. Varje individ som går från bidrag till arbete stärker både sin egen försörjning och Sveriges tillväxt. Därför måste vi samarbeta mer effektivt mellan offentliga aktörer, arbetsgivare och leverantörer. Sverige har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli? 

Aralia Eriksson, vd på AKG Sverige