Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: En frånvarande chef är giftig för arbetsplatsen

En frånvarande och oengagerad ledare är lika destruktiv som en högljudd och egenkär pamp. Men är svårare att upptäcka, skriver Ryne A. Sherman.
Publicerad
till vänster ett tomt skrivbord till höger Ryne A. Sherman
Frånvarande chefer går ofta under radarn. Inte sällan för att de är omtyckta av ledningen, skriver Ryne A. Sherman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det råder ingen brist på nyheter om företagsledare vars destruktiva beteende lett till episka affärskollapser. Dessa berättelser stämmer överens med de vetenskapliga bevisen på att ledare som är oberäkneliga, överdrivet självsäkra, självbefrämjande, manipulativa, bedrägliga och säreget orealistiska förstör organisationer.

Den här typen av beteenden ger grund till fantastiska historier och kryddar rubrikerna i alla ledande affärsnyheter. Men djupt i organisationer finns ett än mer försåtligt problem: problemet med frånvarande ledarskap.

Frånvarande ledare är de som har befordrats till ledarroller, vanligtvis mellanchefer men som faktiskt inte leder. Dessa "ledare" åtnjuter alla ledarskapsprivilegier men är i stort sett oengagerade, till och med aktivt oengagerade, i sina team. Ännu värre, de fungerar ofta som vägspärrar för prestationsförbättringar och organisatoriska framsteg genom att helt enkelt vägra att vidta åtgärder eller lyfta organisatoriska problem till en högre nivå. Deras personal blir frustrerad, utfryst och oengagerad, och många kommer att välja andra roller inom organisationen eller lämna organisationen helt och hållet.

De fungerar som vägspärrar för prestationsförbättringar

Men det som gör frånvarande ledarskap särskilt problematiskt är dess försåtliga karaktär. Till skillnad från problemen förknippade med grandiost och destruktivt ledarskap är frånvarande ledarskap mycket svårare att upptäcka. Ur perspektivet av dem utanför organisationen, utanför teamet eller till och med i toppen av organisationen verkar frånvarande ledare ganska kapabla. Eftersom frånvarande ledare skapar vägspärrar för sin personal och undviker att hantera svåra frågor, ser högre ledning ofta frånvarande ledare som lätthanterliga och effektiva ledare.

Naturligtvis erfar deras team något annat, men deras röster dämpas ofta av den frånvarande ledaren eller ignoreras av högre ledning som är mer fokuserade på högre prioriterade frågor.

I detta avseende är frånvarande ledarskap som en liten vattenläcka i ett rör under huset, som sakta urholkar grunden medan alla fokuserar på ny färg på ytterväggarna. Oupptäckt under för lång tid, sköljer frånvarande ledarskap bort organisationens grund. Men även denna analogi visar inte helt problemet eftersom forskning visar att frånvarande ledarskap, inte det mörka och destruktiva ledarskapet som skapar rubriker, är mycket vanligare. I en stor organisation är det lämpligare att säga att frånvarande ledarskap är som en liten läcka i många av rören under huset, vilket kraftigt ökar graden av frigörelse och utanförskap.

Frånvarande ledarskap är som en liten vattenläcka som sakta urholkar grunden

Precis som med otäta rör, är nyckeln till att lösa frånvarande ledarskap upptäckt. Ett sätt att identifiera frånvarande ledare är att fråga sina medarbetare om dem, på ett konfidentiellt sätt där medarbetarna inte fruktar repressalier. Även under de mest optimala omständigheterna kan anställda tyvärr vara ovilliga att säga negativa saker om sin chef.

Ett alternativ att upptäcka frånvarande ledarskap är genom att använda vetenskapliga bedömningar utformade för att identifiera tanke-, känslo- och beteendemönster kopplade till frånvarande ledarskap. När de väl har identifierats kan organisationer antingen flytta personen till en individuell bidragsgivarroll eller försöka eliminera de frånvarande ledarvanorna genom coachning och feedback.

Med tanke på förekomsten av frånvarande ledarskap och dess skadliga effekter bör organisationer vara vaksamma på dessa problem. Det räcker dock inte med att högre ledningsgrupper är vaksamma på frånvarande ledarskap. I sin natur är frånvarande ledarskap svårt att upptäcka. Feedback från medarbetare eller vetenskapliga bedömningar är det mest säkra sättet att identifiera frånvarande ledare.

/Ryne A. Sherman, Chief Science Officer – Hogan Assessments, som jobbar med rekryteringprocesser. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson