Samtidigt som politiken lyfter psykisk hälsa som en prioriterad fråga har de ekonomiska trygghetssystemen urholkats – med följden att människor inte bara pressas in i fattigdom, utan också längre bort från arbetsmarknaden. Nu kräver tre organisationer som arbetar med psykisk ohälsa att regeringen agerar.

Den som vill förstå allvaret behöver bara titta på siffrorna i RSMH rapport Mat eller medicin. Var tredje person med psykisk ohälsa har under det senaste året avstått från nödvändiga läkemedel av ekonomiska skäl. Nästan hälften har inte haft råd att köpa mat. En av fyra har avstått från att söka vård eftersom pengarna inte räckt till. Sju av tio har behövt låna pengar av familj eller vänner för att klara vardagen.

Bakom siffrorna finns människor som ställs inför orimliga val: medicin eller mat. Hyra eller social gemenskap. Vård eller andra nödvändiga utgifter. Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar. Det handlar om människor vars ohälsa sammanfaller med ett trygghetssystem som inte längre ger trygghet.

Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa är sedan länge välkänt och går inte bara åt ett håll. Det är inte bara psykisk ohälsa som leder till ekonomiska problem. Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord.

Socialstyrelsens statistik visar exempelvis att personer som får ekonomiskt bistånd löper en kraftigt förhöjd risk för självmord jämfört med övriga befolkningen. Ändå behandlas detta ofta som separata frågor i den politiska debatten. Psykisk ohälsa diskuteras i termer av vårdköer och behandlingar, medan ekonomisk utsatthet reduceras till arbetsmarknads- eller socialpolitik. Men i människors vardag går dessa frågor inte att skilja åt.

När ekonomin rasar försämras också möjligheterna att återhämta sig. För den som redan kämpar med psykisk ohälsa kan oron över hyran, elräkningen eller nästa matinköp vara det som gör en svår situation ohållbar. Det ser vi tydligt bland de målgrupper våra organisationer möter. Mind vittnar exempelvis om att ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje. Det handlar om människor som riskerar att förlora sina hem, som inte vet hur nästa räkning ska betalas eller som ser skulderna växa utan någon väg ut. Detta är inte bara en fråga om ekonomi. Det blir för många en fråga om liv och död.

Under lång tid har sjuk- och aktivitetsersättningen urholkats. En ny granskning från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) visar att sjukersättningen successivt har tappat sin roll som ett faktiskt inkomstskydd. När skyddet försämras över tid får det i praktiken stora konsekvenser för människor som är långvarigt sjuka, som steg för steg får allt sämre ekonomiska förutsättningar att klara sin vardag. Samtidigt har levnadskostnaderna för mat, boende och andra nödvändigheter ökat kraftigt, vilket ytterligare urholkar ekonomin för den som står utanför arbetsmarknaden på grund av sjukdom.

Detta är inte bara en fråga om individens ekonomi, utan om hur välfärdssystemet faktiskt fungerar i praktiken. När människor inte har råd med behandling, mediciner eller grundläggande levnadsomkostnader försvåras både återhämtning och möjligheten att återgå i arbete eller studier – vilket i förlängningen också innebär att ett svagare skyddsnät riskerar att motverka sitt eget syfte.

Därför kräver våra organisationer två konkreta åtgärder:

För det första måste sjuk- och aktivitetsersättningen samt det ekonomiska biståndet höjas och indexeras så att de följer löneutvecklingen i samhället. Ingen ska bli fattigare för varje år som går därför att man har en psykisk ohälsa.

För det andra måste regeringen tillsätta en utredning om hur de senaste decenniernas förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen påverkar personer med psykisk ohälsa.

Kunskapen om sambanden mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa har blivit mer robust under de senaste åren och det råder inte någon tvekan om detta faktum. Det som saknas är politiska beslut som utgår från den verkligheten. Ytterst handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi hoppas på ett samhälle där trygghetssystemen faktiskt gör det de är tänkta att göra – ger trygghet när livet är som svårast. Att må dåligt ska inte behöva kosta allt.

/Conny Allaskog, ordförande, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)

Rickard Bracken, generalsekreterare, MIND

Kristina Båth Sågänger, ordförande, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)

Valåret 2026 är här. Partierna talar om att fler ska jobba, att det ska löna sig att arbeta, att småföretagen ska stärkas och att Sverige ska ta vara på människors kompetens. Bra! Men det finns en grupp som oftast glöms bort när arbetsmarknadspolitiken diskuteras: vi som driver företag och lever med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom.

12 procent av befolkningen i arbetsför ålder har en funktionsnedsättning. Det är troligen en siffra i underkant eftersom den inte räknar in alla som lever med kronisk sjukdom. Mer än dubbelt så många med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden jämfört med övriga befolkningen. Men vi är upp emot 25 000 personer med funktionsnedsättning som är företagare. Och den andelen är ungefär lika hög som för personer utan funktionsnedsättning. Ett tydligt bevis på att företagande kan vara en väg ut i arbetslivet.

Vi som driver företag har till exempel synnedsättning, adhd, migrän eller kronisk smärta.

Flera av oss har utsatts för diskriminering i arbetslivet och företagandet har då blivit ett sätt att få jobb.

Andra har valt att starta företag för att kunna forma ett arbetsliv som passar våra förutsättningar. Företagande ger oss flexibilitet, möjligheten att anpassa tempo och arbetsuppgifter, att arbeta så många procent som vi kan och i en miljö som inte hindrar vår utveckling.

Företagandet är för oss inte enbart ett karriärval utan ofta en nödvändighet.

Det är inte vår förmåga att driva företag som brister, utan stödsystemen som inte är anpassade till vår verklighet. 

Med en funktionsnedsättning och samhällets otillgänglighet blir en del arbetsuppgifter omöjliga. Andra arbetsuppgifter tar längre tid. Att exempelvis försöka arbeta i Excel med röstkommando (genom att med rösten ”tabba” sig fram och bokstavera) är tidskrävande eller ibland omöjligt. Likaså att använda vissa digitala tjänster med förstoringsprogram eller skärmläsare. 

Vissa har också fler sjukdagar än andra. Konsekvenserna blir extra produktionsbortfall, lägre inkomst och lägre pension.

Redan idag finns det många bra arbetsmarknadspolitiska stödinsatser för oss med funktionsnedsättning, men de är inte matchade efter oss som driver företag.

• Lönebidrag kan ges till arbetsgivare som anställer en person med funktionsnedsättning. Bidraget är en kompensation för att exempelvis arbetsuppgifter kan ta längre tid. Ett sådant stöd kan vi som företagare inte få, fast utmaningarna är detsamma.
• Stöd för personligt biträde kan vi få. Med detta stöd kan vi anlita en person som stödjer oss att genomföra arbetsuppgifter som kan vara svåra att göra själv på grund av otillgänglighet eller funktionsnedsättningen i sig. Stödet kan exempelvis vara ledsagning eller att använda otillgängliga digitala system.
  Stödet är på 60 000 kronor eller 120 000 kronor per år. Beloppet har inte höjts sedan 2009 trots löneökningar. Dessutom ges det högre bidraget enbart till personer som har stora kommunikationssvårigheter. Det betyder att vissa av oss inte får den hjälp vi behöver, trots omfattande stödbehov.
• Särskilt högriskskydd kan vi få om vi har långa eller många korta sjukperioder under ett år. Vi får då ersättning från Försäkringskassan från dag 1 och slipper karens. Stödet baseras på deklarerad inkomst, inte på det monetära värdet av ett uppdrag som vi går miste om på grund av sjukdom.

Parallellt med detta har alla olika stöd minskat stort. Exempelvis mellan 2012 och 2023 minskade antalet som fick arbetshjälpmedel med 50 procent. Riksrevisionen konstaterade dessutom år 2025 att stödet inte fungerar effektivt och att medel avsatta till Arbetsförmedlingen inte nyttjas fullt ut.

Vi vill få möjlighet att driva och utveckla våra företag på lika villkor. Inför valet 2026 kräver vi fyra förändringar:

1. Inför ett egenföretagarstöd som fyller samma funktion som lönebidraget – en förutsättning för företagande på lika villkor.
2. Höj bidraget för personligt biträde och ändra så att fler omfattas av stödet.
3. Gör om systemet för särskilt högriskskydd så att det bättre täcker den verkliga kostnaden för inkomstbortfall vid sjukdom.
4. Låt oss vara med och utforma stöden till företagare. Inrätta en permanent referensgrupp med företagare som har olika funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar.

/ Sara Rydin, Rydins ord Ab 

Simon Sjöholm, Itakt AB

Anna Bergholtz, Unique Power AB 

Dennis Ivarsson, juristfirman De juris est AB  

Louise Hoffsten, Louise Hoffsten ab

Charlotte Ovesson, Inclusive Insights

Annsofi Hjärtström, Create & Unite

Maria Wemme, Marwem 

Sebastian Forsén, Welltrips 

Parimah Attarian, PARIMA H AB 

Yasmin Nilson, Text:Yasmin

Lars-Göran Wadén, Livet rullar vidare