Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Du som medarbetare har också ett ansvar

Att chefer ska ta ansvar är självklart. Men det är dags att lyfta blicken mot medarbetarens ansvar för att bidra till arbetsplatsens välmående, skriver Johan Olsson.
Publicerad
händer som håller i pusselbitar
Att ta ansvar är inte enbart för chefer. Även medarbetare måste bidra för att en arbetsplats ska blomstra. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samhällsdebatten om chefsansvar är omfattande och vida diskuterad. Men debatten om medarbetarnas egna ansvar mer frånvarande, vilket behöver synliggöras.

Vi i högsta chefsled måste klara att ta beslut, våga ta svåra samtal och leva under daglig granskning i att ta ansvar. Det faller därför på sin egen orimlighet att varje medarbetare inte kan avkrävas samma egenansvar, som är grunden i anställningsavtalet.

Ansvar är inte ett personangrepp eller en beskyllning – det är en förutsättning för att skapa resultat som gör att vi har vårt jobb kvar. Oavsett om du är ekonom eller ingenjör handlar individansvar om att identifiera hur du själv kan bidra till arbetsplatsens framgång innan du pekar på andras tillkortakommanden. 

Resultatet? Effektivare samarbete, starkare team och framför allt: fler arbeten som bidrar till egenförsörjning.

Ansvar är inte ett personangrepp eller en beskyllning

Varför är individansvar avgörande? Jag ska försöka beskriva det utifrån fem områden. 

1. Resultatkrav

Oavsett roll är varje medarbetare en del av en kedja där alla länkar är avgörande. Ett arbete som utförs halvhjärtat påverkar inte bara dig själv utan hela arbetsplatsen. När vi sätter krav på våra prestationer, tar ansvar för våra uppgifter och levererar kvalitet, skapar vi en grund för att andra också kan lyckas.

Resultatkrav är inte ett verktyg för att skapa press – det är ett sätt att säkerställa att vi når de mål som möjliggör arbetsplatsernas överlevnad. Vi kan inte kräva av andra vad vi själva inte levererar.

2. Empati och självledarskap

En viktig del av individansvar handlar om att visa empati – både gentemot kollegor och dig själv. Genom att ta ansvar för dina känslor och reaktioner bidrar du till en konstruktiv arbetsmiljö.

Självledarskap är nyckeln. Det handlar om att inse att ingen annan kan driva din utveckling åt dig. Varje gång du väljer att proaktivt be om hjälp, tar initiativ eller agerar istället för att vänta på instruktioner, stärker du din egen position och förbättrar hela teamets prestation.

En kultur där vissa undviker ansvar medan andra bär hela bördan skapar frustration

3. Ansvarsutkrävande

För att en arbetsplats kan existera måste ansvar utkrävas – från alla nivåer. En kultur där vissa undviker ansvar medan andra bär hela bördan skapar frustration, konflikter och ineffektivitet.

När en individ (och ledning) förstår att ansvar inte handlar om skuld utan om att bidra till lösningar, förändras arbetsmiljön radikalt. Att våga hålla varandra ansvariga med respekt och saklighet är grundläggande för att utveckla en kultur där alla kan nå sin fulla potential.

4. Exekutiv beslutskompetens

Det krävs mod att fatta beslut – speciellt de som inte är populära. Här kommer individansvaret in på allvar: när varje medarbetare har förmågan att agera snabbt och effektivt inom sitt ansvarsområde, undviks onödiga fördröjningar. Det handlar om att våga agera när det behövs, även om det innebär risk för kritik. En arbetsplats där fler vågar fatta beslut är en arbetsplats som fungerar bättre.

5. Proaktivitetskompetens

Det starkaste argumentet för individansvar är proaktivitet. Genom att hantera  problem innan de blir akuta, skapas en tryggare och mer effektiv arbetsmiljö.

Proaktivitet handlar om att tänka ett steg framåt, ta initiativ och inte vänta på att andra ska agera. När alla på en arbetsplats tar ansvar för att vara proaktiva, minskar konflikter, stress och ineffektivitet. Det är också här individansvar visar sin fulla kraft: det skapar arbetsplatser där både individer och team kan blomstra. Vi behöver alla våga prata mer om ansvar utifrån det möjliggörande fundament som det faktiskt är. Det är konsekvensen av våra gärningar för att inte göra om samma misstag igen- varken mer eller mindre. 

Slutligen: det är skillnad mellan chefskap och ledarskap.

Ledarskap handlar om att individen oavsett titel tar ansvar att lösa problem, tar ansvar att bidra med sitt bästa för att lösa saker.  Chefskap är en formell tillsatt roll med ökat ansvar. 

Jag som företagsledare är redo att ta mitt ansvar för att lösa dina problem oavsett om det är individuellt, grupp eller organisatoriskt. Är du redo att ta ditt?  

/Johan Olsson, CEO Humanutveckling.se

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD