Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Samhällsdebatten om chefsansvar är omfattande och vida diskuterad. Men debatten om medarbetarnas egna ansvar mer frånvarande, vilket behöver synliggöras.
Vi i högsta chefsled måste klara att ta beslut, våga ta svåra samtal och leva under daglig granskning i att ta ansvar. Det faller därför på sin egen orimlighet att varje medarbetare inte kan avkrävas samma egenansvar, som är grunden i anställningsavtalet.
Ansvar är inte ett personangrepp eller en beskyllning – det är en förutsättning för att skapa resultat som gör att vi har vårt jobb kvar. Oavsett om du är ekonom eller ingenjör handlar individansvar om att identifiera hur du själv kan bidra till arbetsplatsens framgång innan du pekar på andras tillkortakommanden.
Resultatet? Effektivare samarbete, starkare team och framför allt: fler arbeten som bidrar till egenförsörjning.
Ansvar är inte ett personangrepp eller en beskyllning
Varför är individansvar avgörande? Jag ska försöka beskriva det utifrån fem områden.
1. Resultatkrav
Oavsett roll är varje medarbetare en del av en kedja där alla länkar är avgörande. Ett arbete som utförs halvhjärtat påverkar inte bara dig själv utan hela arbetsplatsen. När vi sätter krav på våra prestationer, tar ansvar för våra uppgifter och levererar kvalitet, skapar vi en grund för att andra också kan lyckas.
Resultatkrav är inte ett verktyg för att skapa press – det är ett sätt att säkerställa att vi når de mål som möjliggör arbetsplatsernas överlevnad. Vi kan inte kräva av andra vad vi själva inte levererar.
2. Empati och självledarskap
En viktig del av individansvar handlar om att visa empati – både gentemot kollegor och dig själv. Genom att ta ansvar för dina känslor och reaktioner bidrar du till en konstruktiv arbetsmiljö.
Självledarskap är nyckeln. Det handlar om att inse att ingen annan kan driva din utveckling åt dig. Varje gång du väljer att proaktivt be om hjälp, tar initiativ eller agerar istället för att vänta på instruktioner, stärker du din egen position och förbättrar hela teamets prestation.
En kultur där vissa undviker ansvar medan andra bär hela bördan skapar frustration
3. Ansvarsutkrävande
För att en arbetsplats kan existera måste ansvar utkrävas – från alla nivåer. En kultur där vissa undviker ansvar medan andra bär hela bördan skapar frustration, konflikter och ineffektivitet.
När en individ (och ledning) förstår att ansvar inte handlar om skuld utan om att bidra till lösningar, förändras arbetsmiljön radikalt. Att våga hålla varandra ansvariga med respekt och saklighet är grundläggande för att utveckla en kultur där alla kan nå sin fulla potential.
4. Exekutiv beslutskompetens
Det krävs mod att fatta beslut – speciellt de som inte är populära. Här kommer individansvaret in på allvar: när varje medarbetare har förmågan att agera snabbt och effektivt inom sitt ansvarsområde, undviks onödiga fördröjningar. Det handlar om att våga agera när det behövs, även om det innebär risk för kritik. En arbetsplats där fler vågar fatta beslut är en arbetsplats som fungerar bättre.
5. Proaktivitetskompetens
Det starkaste argumentet för individansvar är proaktivitet. Genom att hantera problem innan de blir akuta, skapas en tryggare och mer effektiv arbetsmiljö.
Proaktivitet handlar om att tänka ett steg framåt, ta initiativ och inte vänta på att andra ska agera. När alla på en arbetsplats tar ansvar för att vara proaktiva, minskar konflikter, stress och ineffektivitet. Det är också här individansvar visar sin fulla kraft: det skapar arbetsplatser där både individer och team kan blomstra. Vi behöver alla våga prata mer om ansvar utifrån det möjliggörande fundament som det faktiskt är. Det är konsekvensen av våra gärningar för att inte göra om samma misstag igen- varken mer eller mindre.
Slutligen: det är skillnad mellan chefskap och ledarskap.
Ledarskap handlar om att individen oavsett titel tar ansvar att lösa problem, tar ansvar att bidra med sitt bästa för att lösa saker. Chefskap är en formell tillsatt roll med ökat ansvar.
Jag som företagsledare är redo att ta mitt ansvar för att lösa dina problem oavsett om det är individuellt, grupp eller organisatoriskt. Är du redo att ta ditt?
/Johan Olsson, CEO Humanutveckling.se
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
