Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Du som medarbetare har också ett ansvar

Att chefer ska ta ansvar är självklart. Men det är dags att lyfta blicken mot medarbetarens ansvar för att bidra till arbetsplatsens välmående, skriver Johan Olsson.
Publicerad
händer som håller i pusselbitar
Att ta ansvar är inte enbart för chefer. Även medarbetare måste bidra för att en arbetsplats ska blomstra. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samhällsdebatten om chefsansvar är omfattande och vida diskuterad. Men debatten om medarbetarnas egna ansvar mer frånvarande, vilket behöver synliggöras.

Vi i högsta chefsled måste klara att ta beslut, våga ta svåra samtal och leva under daglig granskning i att ta ansvar. Det faller därför på sin egen orimlighet att varje medarbetare inte kan avkrävas samma egenansvar, som är grunden i anställningsavtalet.

Ansvar är inte ett personangrepp eller en beskyllning – det är en förutsättning för att skapa resultat som gör att vi har vårt jobb kvar. Oavsett om du är ekonom eller ingenjör handlar individansvar om att identifiera hur du själv kan bidra till arbetsplatsens framgång innan du pekar på andras tillkortakommanden. 

Resultatet? Effektivare samarbete, starkare team och framför allt: fler arbeten som bidrar till egenförsörjning.

Ansvar är inte ett personangrepp eller en beskyllning

Varför är individansvar avgörande? Jag ska försöka beskriva det utifrån fem områden. 

1. Resultatkrav

Oavsett roll är varje medarbetare en del av en kedja där alla länkar är avgörande. Ett arbete som utförs halvhjärtat påverkar inte bara dig själv utan hela arbetsplatsen. När vi sätter krav på våra prestationer, tar ansvar för våra uppgifter och levererar kvalitet, skapar vi en grund för att andra också kan lyckas.

Resultatkrav är inte ett verktyg för att skapa press – det är ett sätt att säkerställa att vi når de mål som möjliggör arbetsplatsernas överlevnad. Vi kan inte kräva av andra vad vi själva inte levererar.

2. Empati och självledarskap

En viktig del av individansvar handlar om att visa empati – både gentemot kollegor och dig själv. Genom att ta ansvar för dina känslor och reaktioner bidrar du till en konstruktiv arbetsmiljö.

Självledarskap är nyckeln. Det handlar om att inse att ingen annan kan driva din utveckling åt dig. Varje gång du väljer att proaktivt be om hjälp, tar initiativ eller agerar istället för att vänta på instruktioner, stärker du din egen position och förbättrar hela teamets prestation.

En kultur där vissa undviker ansvar medan andra bär hela bördan skapar frustration

3. Ansvarsutkrävande

För att en arbetsplats kan existera måste ansvar utkrävas – från alla nivåer. En kultur där vissa undviker ansvar medan andra bär hela bördan skapar frustration, konflikter och ineffektivitet.

När en individ (och ledning) förstår att ansvar inte handlar om skuld utan om att bidra till lösningar, förändras arbetsmiljön radikalt. Att våga hålla varandra ansvariga med respekt och saklighet är grundläggande för att utveckla en kultur där alla kan nå sin fulla potential.

4. Exekutiv beslutskompetens

Det krävs mod att fatta beslut – speciellt de som inte är populära. Här kommer individansvaret in på allvar: när varje medarbetare har förmågan att agera snabbt och effektivt inom sitt ansvarsområde, undviks onödiga fördröjningar. Det handlar om att våga agera när det behövs, även om det innebär risk för kritik. En arbetsplats där fler vågar fatta beslut är en arbetsplats som fungerar bättre.

5. Proaktivitetskompetens

Det starkaste argumentet för individansvar är proaktivitet. Genom att hantera  problem innan de blir akuta, skapas en tryggare och mer effektiv arbetsmiljö.

Proaktivitet handlar om att tänka ett steg framåt, ta initiativ och inte vänta på att andra ska agera. När alla på en arbetsplats tar ansvar för att vara proaktiva, minskar konflikter, stress och ineffektivitet. Det är också här individansvar visar sin fulla kraft: det skapar arbetsplatser där både individer och team kan blomstra. Vi behöver alla våga prata mer om ansvar utifrån det möjliggörande fundament som det faktiskt är. Det är konsekvensen av våra gärningar för att inte göra om samma misstag igen- varken mer eller mindre. 

Slutligen: det är skillnad mellan chefskap och ledarskap.

Ledarskap handlar om att individen oavsett titel tar ansvar att lösa problem, tar ansvar att bidra med sitt bästa för att lösa saker.  Chefskap är en formell tillsatt roll med ökat ansvar. 

Jag som företagsledare är redo att ta mitt ansvar för att lösa dina problem oavsett om det är individuellt, grupp eller organisatoriskt. Är du redo att ta ditt?  

/Johan Olsson, CEO Humanutveckling.se

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Anställdas mående är sämre efter pandemin

Anställda har mindre energi och motivation i dag än före pandemin. Det visar resultatet av över 1 000 personlighetstester, skriver Klaus Olsen.
Publicerad 16 september 2025, kl 06:00
Man ligger på ett skrivbord
Hur mår vi post-pandemi? Energin och engagemanget på jobbet är lågt, visar resultatet av över 1 000 personlighetstester. Foto:Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

Återgång till jobbet har inneburit en känsla av trötthet snarare än ny energi

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser 

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden

Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.