Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Föreställ dig att det krisar på jobbet, för att rida ut katastrofen kräver chefen att du arbetar över rejält. När lönen kommer har dock övertidsersättningen uteblivet. Efter ett par stormiga möten, visar det sig att ledningen har en annan tolkning av arbetsrätten – där du inte har rätt till ersättning. Om du inte är medlem i facket, då är den bittra sanningen att du gör klokast i att bara bli överkörd och gå vidare. De oorganiserade är nämligen, i praktiken, oftast mer eller mindre rättslösa på jobbet - och riskerar enorma ekonomiska förluster om de försöker försvara sig från felbehandling.
Är du inte med i facket gör du klokast i att bli överkörd och gå vidare
Övertidsersättning är till att börja med inte garanterad enligt lag, om det inte finns med i ditt anställnings- eller kollektivavtal, då kan du ge dig redan där. Står det med i ditt anställningsavtal, behöver du som icke-medlem stämma arbetsgivaren i tingsrätten för att hävda kontraktsbrott. Om du förlorar, blir du betalningsskyldig för både ditt eget och motpartens ombud.
Om du är medlem i facket, täcker förbundet rättegångskostnaderna. En byggnadsarbetare ansåg för några år sedan att hans arbetsgivare hade förvägrat honom 75 000 kronor. Han fick rätt till 5 000 kronor efter rättsfallet prövats i Arbetsdomstolen, men i huvudsak förlorade han målet – varvid han blev betalningskyldig för cirka 175 000 kronor för arbetsgivarens advokat. Summan är exklusive hans egen ombudskostnad. Den riktiga slutnotan blev därför betydligt högre – och överskred därmed med marginal lönen han ansåg sig ha blivit blåst på.
Man kan mellan tummen och pekfingret utgå från att en rättstvist medför en rättegångskostnad på cirka 100 000 till 150 000 kronor. Om den uteblivna lönen inte kraftigt överskrider detta belopp, blir det ekonomiskt dåraktigt att försöka hävda sin rätt för den som inte är fackligt ansluten.
Förlusten gjorde henne skyldig att betala 925 000 kronor till arbetsgivaren
De flesta känner till barnmorskan som stämde sin arbetsgivare för att hon ansåg att det utgjorde diskriminering att hon inte kunde välja att avstå från att utföra aborter. Det som gick många förbi i fallet, var att förlusten i tingsrätten gjorde henne betalningskyldig på drygt 925 000 kronor för arbetsgivarens ombudskostnader. Jag säger inte att hon borde vunnit, jag undrar bara hur många människor du känner som har råd att ta risken av en sådan domstolskostnad?
Eventuellt kan oanslutna hoppas på att välfärdsstaten ska rädda dagen, men där misstar de sig. För att citera Lag & Avtal:
”Den allmänna rättshjälpen, som efter behovsprövning kan medges oorganiserad vid tvist, betalar bara delar av de egna advokatkostnaderna och inte eventuella motpartskostnader vid förlust. Den allmänna rättshjälpen är också maximerad och räcker därför ofta bara till prövning i tingsrätten och inte för ett överklagande till Arbetsdomstolen.”
Det betyder att även om du vinner i tingsrätten, kan en överklagan till Arbetsdomstolen medföra att det offentliga ekonomiska stödet äts upp. Vid en förlust, sitter du med en advokatkostnad för motparten som rättshjälpen inte hjälper dig med alls.
Vad mer, det allmänna rättsskyddet är inte tillgänglig för den vars ekonomiska underlag överstiger 260 000 kronor. I och med att medianlönen i Sverige är högre än så innebär det att en väsentlig del av Sveriges befolkning kan drömma om denna assistans.
Företag med framförhållning ser till att försäkra sig emot rättegångskostnader, varvid de riskerar att förlora betydligt mindre på stämningar än de anställda. Medan den facklösa löntagaren tar en enorm risk via juridisk prövning.
Det spelar ingen roll hur vass förhandlare du är. De tunga besluten fattas mellan facket och ledningen
Den oorganiserade tar inte bara risker vid rättsfrågor, utan nekar sig själv den mest meningsfulla kanalen för att påverka arbetsförhållanden och ersättning. Det spelar ingen roll hur vass förhandlare du är, förutsatt att du inte är civilingenjör eller sitter på annat toppjobb, så fattas de tunga besluten mellan facket och ledningen.
Den enskilda individen kan på sin höjd ändra detaljer. Det gör ont, när tuffa tider kommer och andra måste fatta svåra beslut åt dig som du inte kan påverka. När SAS var nära konkurs för några år sedan, gick Unionen med på att höja pensionsåldern från 60 till 65 år. I protest stämde 186 kabinanställda Unionen, för att de ansåg att andra inte kunde fatta beslut om deras pension. Unionen vann målet, något som speglar de allmänna förhållandena i arbetsrätten.
Merparten av dem som stämde var anslutna till Unionen, och kan välja att rösta fram nya förtroendevalda, om de anser att de befintliga missköter förhandlingar. 23 av dem var icke-medlemmar, men ansåg att förbundet ändå skadat dem genom att teckna ett avtal som påverkade även icke-anslutna. Dessa 23 får inte vara med på möten där de väsentliga besluten tas, de får inte ens rösta om vem som ska sitta med på mötena – de har valt att undergräva sitt egna inflytande så mycket de kan genom att avstå fackligt medlemskap.
/Staffan Marklund, styrelsemedlem i Unionenklubben på Transcom.
Tidigare debattartiklar hittar du här.
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.
Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.
”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.
Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.
Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.
Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra
Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.
Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.
Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.
Men jag vet bättre nu.
Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.
”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”
Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.
Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.
Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet
Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.
Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.
En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.
Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.
Nu förstår jag.
Småbarnsföräldrar, I salute you.
/Oskar Eklind
