Kollegas nyhetsbrev
Är du Unionenmedlem? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev? Du registrerar dig via länken nedan, och får Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg!
Debatt: Du är rättslös utan facket
Om du inte är med i facket står du i princip rättslös när det krisar på jobbet. Väljer du att stämma företaget på egen hand kan notan bli hundratusentals kronor i rättegångskostnader vid en förlust, skriver unionenmedlemmen Staffan Marklund.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Föreställ dig att det krisar på jobbet, för att rida ut katastrofen kräver chefen att du arbetar över rejält. När lönen kommer har dock övertidsersättningen uteblivet. Efter ett par stormiga möten, visar det sig att ledningen har en annan tolkning av arbetsrätten – där du inte har rätt till ersättning. Om du inte är medlem i facket, då är den bittra sanningen att du gör klokast i att bara bli överkörd och gå vidare. De oorganiserade är nämligen, i praktiken, oftast mer eller mindre rättslösa på jobbet - och riskerar enorma ekonomiska förluster om de försöker försvara sig från felbehandling.
Är du inte med i facket gör du klokast i att bli överkörd och gå vidare
Övertidsersättning är till att börja med inte garanterad enligt lag, om det inte finns med i ditt anställnings- eller kollektivavtal, då kan du ge dig redan där. Står det med i ditt anställningsavtal, behöver du som icke-medlem stämma arbetsgivaren i tingsrätten för att hävda kontraktsbrott. Om du förlorar, blir du betalningsskyldig för både ditt eget och motpartens ombud.
Om du är medlem i facket, täcker förbundet rättegångskostnaderna. En byggnadsarbetare ansåg för några år sedan att hans arbetsgivare hade förvägrat honom 75 000 kronor. Han fick rätt till 5 000 kronor efter rättsfallet prövats i Arbetsdomstolen, men i huvudsak förlorade han målet – varvid han blev betalningskyldig för cirka 175 000 kronor för arbetsgivarens advokat. Summan är exklusive hans egen ombudskostnad. Den riktiga slutnotan blev därför betydligt högre – och överskred därmed med marginal lönen han ansåg sig ha blivit blåst på.
Man kan mellan tummen och pekfingret utgå från att en rättstvist medför en rättegångskostnad på cirka 100 000 till 150 000 kronor. Om den uteblivna lönen inte kraftigt överskrider detta belopp, blir det ekonomiskt dåraktigt att försöka hävda sin rätt för den som inte är fackligt ansluten.
Förlusten gjorde henne skyldig att betala 925 000 kronor till arbetsgivaren
De flesta känner till barnmorskan som stämde sin arbetsgivare för att hon ansåg att det utgjorde diskriminering att hon inte kunde välja att avstå från att utföra aborter. Det som gick många förbi i fallet, var att förlusten i tingsrätten gjorde henne betalningskyldig på drygt 925 000 kronor för arbetsgivarens ombudskostnader. Jag säger inte att hon borde vunnit, jag undrar bara hur många människor du känner som har råd att ta risken av en sådan domstolskostnad?
Eventuellt kan oanslutna hoppas på att välfärdsstaten ska rädda dagen, men där misstar de sig. För att citera Lag & Avtal:
”Den allmänna rättshjälpen, som efter behovsprövning kan medges oorganiserad vid tvist, betalar bara delar av de egna advokatkostnaderna och inte eventuella motpartskostnader vid förlust. Den allmänna rättshjälpen är också maximerad och räcker därför ofta bara till prövning i tingsrätten och inte för ett överklagande till Arbetsdomstolen.”
Det betyder att även om du vinner i tingsrätten, kan en överklagan till Arbetsdomstolen medföra att det offentliga ekonomiska stödet äts upp. Vid en förlust, sitter du med en advokatkostnad för motparten som rättshjälpen inte hjälper dig med alls.
Vad mer, det allmänna rättsskyddet är inte tillgänglig för den vars ekonomiska underlag överstiger 260 000 kronor. I och med att medianlönen i Sverige är högre än så innebär det att en väsentlig del av Sveriges befolkning kan drömma om denna assistans.
Företag med framförhållning ser till att försäkra sig emot rättegångskostnader, varvid de riskerar att förlora betydligt mindre på stämningar än de anställda. Medan den facklösa löntagaren tar en enorm risk via juridisk prövning.
Det spelar ingen roll hur vass förhandlare du är. De tunga besluten fattas mellan facket och ledningen
Den oorganiserade tar inte bara risker vid rättsfrågor, utan nekar sig själv den mest meningsfulla kanalen för att påverka arbetsförhållanden och ersättning. Det spelar ingen roll hur vass förhandlare du är, förutsatt att du inte är civilingenjör eller sitter på annat toppjobb, så fattas de tunga besluten mellan facket och ledningen.
Den enskilda individen kan på sin höjd ändra detaljer. Det gör ont, när tuffa tider kommer och andra måste fatta svåra beslut åt dig som du inte kan påverka. När SAS var nära konkurs för några år sedan, gick Unionen med på att höja pensionsåldern från 60 till 65 år. I protest stämde 186 kabinanställda Unionen, för att de ansåg att andra inte kunde fatta beslut om deras pension. Unionen vann målet, något som speglar de allmänna förhållandena i arbetsrätten.
Merparten av dem som stämde var anslutna till Unionen, och kan välja att rösta fram nya förtroendevalda, om de anser att de befintliga missköter förhandlingar. 23 av dem var icke-medlemmar, men ansåg att förbundet ändå skadat dem genom att teckna ett avtal som påverkade även icke-anslutna. Dessa 23 får inte vara med på möten där de väsentliga besluten tas, de får inte ens rösta om vem som ska sitta med på mötena – de har valt att undergräva sitt egna inflytande så mycket de kan genom att avstå fackligt medlemskap.
/Staffan Marklund, styrelsemedlem i Unionenklubben på Transcom.
Tidigare debattartiklar hittar du här.
Skriv för Kollega debatt
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Remote work is worth being bargained for
Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely.
Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.
Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.
Workers are now forced to move or commute for hours a day
Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located.
If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.
Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in
But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international.
Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.
But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs
/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite
Debatt: Distansarbete är värt att förhandla om
Inom tech-industrin har topptalanger flyttat till Sverige för de goda arbetsvillkoren och möjligheten att få jobba på distans. När företagen tvingar tillbaka anställda till kontoret riskerar de att tappa både förtroende och talang, skriver Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Distansarbete är ett ganska gammalt fenomen, men covid-pandemin visade att det fungerar i stor skala. De sista åren har tjänstemän börjat bygga sina liv runt denna nya norm.
Visst valde några att gå tillbaka till kontoret när pandemin tog slut, men fler valde att fortsätta jobba på distans, vilket gjorde att distansarbete blev en väl fungerande arbetsmodell i många branscher.
På senaste tiden har dock arbetsgivare börjat beordra tillbaka sin personal till kontoret. Beslutet har i många fall inte sitt ursprung i Sverige, saknar vetenskapliga eller datadrivna motiveringar, och är ensidigt bestämda.
Livspusslet går inte längre ihop
Arbetsgivare beskriver ofta distansarbete som en förmån som kan tas bort när som helst, men förändringar av arbetsmodellen får allvarliga konsekvenser i distansarbetarnas vardag.
Även den som anställts på distans tvingas nu flytta eller pendla i timmar per dag. Många gånger till ett avlägset kontor – och på företag med flera kontor finns det ibland inte ens kollegor på plats.
På grund krav på kontorsnärvaro har anställda fått svårt att hantera barnomsorg, husdjur och andra vårdnadsansvar; livspusslet går inte längre ihop.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är den svenska modellen som har gjort det möjligt
Anställda är inte de enda som påverkas negativt, även arbetsgivarna får det sämre när de kräver jobb på plats. De betalar enorma summor för kontor många inte vill jobba på, och blir mindre önskvärda vid nya rekryteringar, både från Sverige och andra länder.
Vissa anser att vi borde gå tillbaka till kontoret för att risken för outsourcing blir mindre, men det gäller inte för tech-industrin i alla fall. Sverige har 250 000 tech-anställda enligt TechSverige, och många är topptalanger som flyttat hit i jakt på bättre arbetsvillkor.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är just den svenska modellen som har gjort det möjligt. Men då måste vi i Sverige fortsätta att upprätthålla goda arbetsvillkor, och det kan inte längre göras utan att prata om distansarbete.
Det är tydligt att frågan måste förhandlas, inte bara mellan fack och arbetsgivarorganisationer, utan också mellan företag och deras klubbar.
/Clément Pirelli, software engineer, EA Frostbite
Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet
Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?
Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.
För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.
När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna
Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.
På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.
Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.
Normer lever i detaljerna
Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:
Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?
Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.
Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten
För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.
Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.
/Sandra Helgöstam
