Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Debatt: Döva är inte andra klassens medborgare
Trots att det finns lagar som säger att döva inte får diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning hamnar personer mellan stolarna, då myndigheter väljer att tolka lagarna som de vill, skriver Isabel Engwall.
foto: Christine Ohlsson/TT
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I januari i år fick jag, som Sveriges första döva nämndeman, uppdraget som nämndeman vid Örebro tingsrätt. Tidigare har jag arbetat vid Södertörns tingsrätt.
Det borde ha varit en möjlighet att bidra till rättvisan. Men i stället har jag, snart ett år senare, ännu inte kunnat påbörja mitt uppdrag – allt på grund av en strukturell konflikt om vem som ska bekosta svensk teckenspråkstolkning för uppdraget.
Örebro tingsrätt har beslutat att de inte anser sig ha ansvaret och hänvisar i stället till Tolkcentralen i Örebro, medan jag står mitt emellan. Tolkcentralen i Örebro hävdar att det är tingsrättens eller Domstolsverkets ansvar att täcka tolkkostnaden.
Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika?
Men i två andra domstolar, exempelvis Södertörns tingsrätt – har jag fått svensk teckenspråkstolkning bekostad. Även en annan döv nämndeman som i dag sitter i Göta hovrätt får sin teckenspråkstolkning betald. Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika mellan olika domstolar?
Detta visar en orättvis spiral där ingen vill ta ansvar, och där vi döva lämnas utan rättigheter. Under denna kamp och tid har jag fått en smärtsam inblick i hur rättssystemet sviker oss döva.
Diskrimineringslagen, som är tänkt att skydda oss döva, är påtagligt tandlös. Den skyddar arbetstagare – men vad händer med oss som tar uppdrag? Som döv nämndeman omfattas jag inte av lagen eftersom jag inte är anställd i Örebro tingsrätt. Jag faller mellan stolarna.
Så vad gör jag? Ska jag anmäla både Örebro tingsrätt och Tolkcentralen till Justitieombudsmannen? För att få rätt måste jag bevisa att både tingsrätten och Tolkcentralen har brutit mot lagen, och det är där utmaningen ligger.
Lagens tolkning är så snäv att det blir svårt att påstå att något fel har begåtts. Lagen sviker oss döva eftersom myndigheterna kan tolka den fritt, och detta möjliggör att diskriminering kan fortsätta.
Diskrimineringslagen som är tänkt att skydda oss döva är tandlös
Varken förvaltningslagen eller hälso- och sjukvårdslagen ger mig rätt att överklaga beslut om nekad ersättning för tolkkostnader. Hälso- och sjukvårdslagen är ingen rättighetslag utan är enbart skyldighetslag. Det innebär att jag inte kan kräva att Tolkcentralen ska bekosta teckenspråkstolkning i domstolen.
Frågan kvarstår: Vem ska egentligen stå för min teckenspråkstolkning?
Detta är inte första gången jag drabbas, utan det visar på ett grovt systemfel som drabbar oss döva i samhället, där våra rättigheter är ofullständiga. Hur orättvist är inte detta? Så länge lagarna inte erkänner våra behov kommer vi döva att fortsätta diskrimineras.
Och detta är ett mönster vi ser om och om igen – det är vi döva som tvingas betala priset. Vi döva är inte andra klassens medborgare. Lagen måste ändras, men vem hör oss?
Isabel Engwall, Sveriges första döva nämndeman
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Fyradagarsvecka är inte lösningen
Det handlar inte om att pressa in fem dagars arbete på fyra, utan att jobba smartare för att skapa värde i arbetet, skriver Anna-Carin Alderin.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Fyradagarsveckan har blivit något av en symbol för framtidens arbetsliv, men missuppfattas ofta som en metod för att pressa in fem dagars arbete på fyra. I själva verket fungerar den som en katalysator för att omdefiniera arbetet och skapa mer utrymme för det som verkligen skapar värde.
En kalender fylld till bristningsgränsen är sällan en formel för produktivitet – snarare en säker väg till utmattning. Kanske känner du igen dig i utmaningen att ha kalendern fylld av möten, från morgon till kväll, dag ut och dag in. Det skapar en konstant känsla av tidsbrist. Och när tiden för eget arbete krymper till små luckor mellan möten är det lätt att känna sig splittrad och ineffektiv. Det bidrar till att vi varken hinner tänka klart eller arbeta smart.
Fyradagarsveckan är inte lösningen på dessa problem, men kan fungera som ett ramverk för nya arbetssätt där vi optimerar snarare än maximerar och där produktiviteten byggs upp av välmående.
Det handlar om att utforska nya smarta arbetssätt
Jag får ofta frågan ”hur vi ska hinna allt på fyra dagar?” Men frågan missar poängen.
Det handlar inte om fyra dagar, utan om att utforska nya smarta arbetssätt. En god vän till mig jämförde fyradagarsveckan med en trojansk häst för effektivitet och innovation. Det är kanske är en bra liknelse? Jag ser det som en metod där saker och ting ställs på sin spets, som gör att vi behöver identifiera tidstjuvar och arbetsmoment som dränerar tid och energi, snarare än bidrar till något värde.
För att skapa ett hållbart arbetsliv behöver vi se på tid på ett nytt sätt, där vi prioriterar effekt och värdeskapande framför tid, där varje timme räknas för sitt värde, inte sitt antal. Med ett sådant förhållningssätt kan vi inte bara bli mer effektiva, utan också forma en arbetskultur där prestation och välmående går hand i hand – en balans som många av oss längtar efter.
Just nu pågår en svensk forskningsstudie där ett tiotal verksamheter utforskar nya arbetsmodeller och omvandlar internationella insikter till egna lärdomar. Dessa insikter är baserade på erfarenheter från hundratals organisationer världen över som deltar i en global studie ledd av Boston College.
Varje timme ska räknas för sitt värde, inte sitt antal
De vittnar om att ett aktivt ifrågasättande av hur tiden används har ökat värdeskapandet inom deras organisationer. Inte bara i det som produceras, utan också i känslan att hinna med. De prioriterar bättre, kortar ner mötestiden och skapar rum för fokuserat arbete. En sådan liten sak som att lägga korta pauser mellan möten har visat sig minska stressen och skapa utrymme för reflektion. Och faktiskt inte bara den upplevda stressen, utan även den fysiologiskt uppmätta stressen.
Fyradagarsveckan är alltså inte lösningen i sig. Den är ett resultat av att jobba smartare. Den är ett ramverk, en plattform, för oss att utforska nya vägar till hållbar utveckling.
Kanske är det så enkelt, att om vi mår bra så presterar vi bra.
/Anna-Carin Alderin, Pacelab.
Debatt: Höj åldersgränsen för CSN
Från den dag du fyller 51 år begränsas möjligheten att ta lån från CSN. Samtidigt ställs krav på att jobba längre. Den ekvationen går inte ihop, skriver Monika Hermansson Friedman.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vid ingången av fyllda 61 år har du inte rätt till lån eller bidrag från CSN. Vid 51 år fyllda försvagas rätten till lån för utbildning fram till 60 år, enligt Centrala studiestödsnämnden. Dessa åldersgränser går stick i stäv med att vi lever längre, är friskare och förväntas jobba längre. Dessutom försvårar det för dem som fyllt 50 att studera vidare. Kan det röra sig om ålderism?
Forskningen visar att vid 50 plus blir det svårare att få ett nytt arbete på grund av ålder, eftersom det förekommer förutfattade meningar om att exempelvis äldre inte är tillräckligt produktiva, okvalificerade, trötta eller tråkiga. Vi pratar om ålderism. World Health Organisation, WHO beskriver att ålderism innefattas av fördomar, diskriminering och ohälsosamma strukturer riktade mot personer på grund av deras ålder.
Varför har äldre från 51 år inte samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig?
Den lagstiftning som finns angående åldersdiskriminering är inte detsamma som begreppet ålderism. Dock finns det en koppling mellan dem. Exempel på ålderism i vardagen är att äldre inte beviljas lån, trots inkomst och möjlighet att betala tillbaka lånet.
Tillbaka till rättigheten till studiestöd via CSN. Rör det sig om ålderism? Enligt diskrimineringslagen rör det sig inte om diskriminering, det vill säga att det finns ett berättigat syfte. Anledningen är enligt uppgift från CSN att skuldbördan blir för stor för den en äldre individ och risken är att skattekollektivet får stå för notan. Även om övre åldersgränsen höjts ett flertal gånger kvarstår frågan varför äldre från 51 år, inte har samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig.
Enligt lagen om anställningsskydd kan man jobba till 69 år. Jämförs omställningsstödet hos CSN, riktar det sig till personer från 27 till 62 år med krav på arbetslivserfarenhet för att beviljas stöd. En förutsättning för att gå utbildningen är att det stärker individens position på arbetsmarknaden och möter arbetsmarknadens behov.
Vid fyllda 61 år begränsas bidraget. Lånet ges som längst till det år man fyller 60 år. Således finns det en begränsning på grund av åldern för studie- och omställningsstödet. Däremot finns ingen åldersbegränsning att söka sig till högre studier.
Trenden är att vi blir äldre i allt vi gör
För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas arbete och åldersdiskriminering förebyggas. För individen innebär det att bygga vidare på sitt humankapital och göra sig anställningsbar. Ett sätt att göra det är att läsa vidare på högskola eller universitet. I Sverige är genomsnittsåldern 28 år för att ta en kandidatexamen och trenden är att vi blir äldre i allt vi gör. En ålder på 51 år är relativt ungt för att begränsa de ekonomiska förutsättningarna. Dessa individer har ett långt arbetsliv kvar, närmare 18 år om de jobbar till 69 år.
Ålder bör inte hindra våra utbildningsmöjligheter, kompetensutveckling eller omställning till karriärväxling. Enligt mitt tycke är det aldrig för sent att utveckla så länge nyfikenheten och motivationen finns där. Hindret kan vara de ekonomiska förutsättningarna eller eventuell den ålderism som råder. Är det inte dags att höja den övre åldersgränsen nu?
/Monika Hermansson Friedman, som har läst organisations och personalutvecklingsprogrammet i mogen ålder.
