Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är nu som nyttan med facket blir tydlig

Volvo PV och Saab Automobile stod i fokus när Unionens nyvalda ordförande besökte krisdrabbade Västra Götaland. Hon mötte både oro och ett stort engagemang.
Cecilia Fahlberg Publicerad
Cecilia Fahlberg, Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Global finansiell kris och inte en dag utan nya varsel om neddragningar från företag runt om i landet har präglat en tung höst i svenskt näringsliv.

Bara under oktober månad varslades nästan 20 000 personer, vilket är den högsta siffran sedan början av 1990-talet.

Bakom de kalla siffrorna och de svarta rubrikerna finns de direkta effekterna rakt in vardagen och den egna plånboken för många av Unionens medlemmar. Får jag behålla jobbet? Hur går det med lånen och försörjningen om jag blir arbetslös? Hittar jag ett nytt arbete? Klarar jag som facklig förtroendevald att försvara och trygga medlemmarnas intressen i dessa bistra tider?

Den oron för framtiden kändes påtaglig runt sammanträdesborden de regnmörka senhöstdagar då jag besökte Trollhättan och Göteborg och träffade företrädare för svensk fordonsindustri. Fordonsindustrin har under hösten varit särskilt hårt drabbad, men jobben där betyder mycket även för andra delar av näringslivet. Varje jobb i denna bransch skapar ytterligare två i andra företag. I Västra Götaland är sambandet ännu starkare och regionen är därför extra hårt ansatt av utvecklingen inom Volvo PV och Saab Automobile.

Men fordonsindustrin är även viktig ur aspekten att den är högteknologisk och därmed en verksamhet där Sverige har goda möjligheter att hävda sig med kunskap och innovationer i en stenhård internationell konkurrens.

Det var därför inte förvånande att framtidsoron blandades med stort engagemang, stark vilja och många goda idéer vid mötena med Unionens klubbar i Trollhättan och Göteborg. Förslagen som jag fick med mig hem till Unionens fortsatta arbete med att utveckla och stärka svenskt näringsliv i allmänhet och fordonsindustrin i synnerhet var både många och kreativa.

Bakgrunden är att vi som en direkt effekt av finanskrisen nu har sett hur efterfrågan viker i branscher där man är särskilt beroende av en fungerande kreditmarknad. Förutom den tvärbromsade personbilsförsäljningen är lastbils- och byggbranschen exempel på branscher som luften har gått ur.  I nästa steg drabbas också leverantörer och företagsnära tjänster. Nedgången i fordonsindustrin har till exempel inneburit att teknikkonsulter, bemanningsföretag, leverantörer av råmaterial, inredningsdetaljer och elektronik fått minskad orderingång och därför planerar att dra ner på personal. Vi ser också hur transportnäringarna och inte minst flyget får ta hårda smällar i den utveckling som nu pågår.

När varslen så småningom blir verklighet och många går ut i arbetslöshet blir kopplingen direkt till den egna plånboken. Då tvingas vi dra in på kostnaderna, vilket påverkar den privata konsumtionen, med neddragningar inom exempelvis handeln som följd. I ett första skede är det ofta kollektivanställda som drabbas när företagen drar ner på de rörliga kostnaderna. Men i nästa steg behöver företagen anpassa hela sin kostym för minskad efterfrågan, vilket innebär att övergripande tjänstemannafunktioner också berörs.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sverige står starkt när vi går in i lågkonjunkturen. 2007 var ett rekordår i många av Unionens branscher och även under första halvan av 2008 var utvecklingen bra i många av dem.

Det finns utrymme att satsa, både för företag och samhälle. Det är också just nu, innan krisen hunnit bli för djup, vi måste våga investera för framtiden, för att stå rustade när konjunkturen vänder. Hur mörkt det än ser ut i dag, vet vi att det kommer ljusare tider.

Unionen har en viktig roll i det arbete som nu behöver göras ute i företagen och av samhället. Unionen kommer att göra allt som står i vår makt för att ge stöd till våra medlemmar. Det handlar i stor utsträckning om att företräda medlemmarna på de berörda arbetsplatserna. Men det handlar också om att driva offensiva krav på en utveckling av svenskt näringsliv och de drabbade regionerna.

Vi har ett stort och viktigt jobb framför oss, både på kort och på lång sikt. Nu närmast gäller det att göra allt vi kan för att stötta de medlemmar som kan komma att bli uppsagda. Men förutsättningen för att det ska kunna bli så bra som möjligt är självfallet att företagen tar sitt ansvar, såväl ekonomiskt som praktiskt. Det gäller inte bara dem som lämnar företaget utan även dem som är kvar.

Kompetensutveckling och arbetsmiljö får inte bli lidande när företagen drar ner på kostnaderna.  Det är också nu som nyttan med och tryggheten i ett fackligt medlemskap blir tydliga, genom förhandlingsstöd och inte minst inkomstförsäkringen, som fyller upp där a-kassan inte räcker till.

Men Unionens ansvar sträcker sig mycket längre än så. Som Sveriges största fackförbund för tjänstemän är Unionen en stark röst i samhällsdebatten. Vi har ett ansvar som vi kommer att fortsätta att axla genom att påverka politiker i riksdag, regering och på kommunal nivå att snabbt fatta de beslut vi anser nödvändiga.

Arbetsförmedlingen måste ha tillräckliga resurser för att effektivt kunna sköta sin uppgift att se till att rätt person hamnar på rätt plats med rätt kompetens, i nytt jobb snarast och inte fastnar i arbetslöshet. Genom kollektivavtal har vi tillgång till Trygghetsrådet, som har en erkänt god förmåga att få arbetslösa tjänstemän i nytt arbete. 

Det gäller också  att ta tillvara och utveckla den stora kompetensresurs som lämnar företagen. Den kvalificerade yrkesutbildningen borde därför förstärkas och universitet och högskolor måste ta en mer aktiv roll i krissituationer och samverka med näringsliv och arbetsförmedling för att erbjuda efterfrågade utbildningar. För att förenkla för dem som vill studera måste validering av kunskap underlättas och finansieringen av vuxenstudier ses över.

Innovationer och företagsnära forskning bör stimuleras, bland annat genom förbättrad tillgång till riskkapital. Sist, men inte minst, måste vi se till att efterfrågan på varor och tjänster kommer igång. Det kan handla om allt från att förlänga och utveckla miljöbilspremien till att snarast genomföra planerade infrastruktursatsningar och säkerställa en fungerande kreditmarknad.

Unionen tar sitt ansvar för en god utveckling på svensk arbetsmarknad och vi förväntar oss samma ansvarstagande och engagemang från andra.    

Ståndpunkter:

  • Förläng premien för miljöbilar.
  • Genomför planerade satsningar på infrastrukturen.
  • Företag och samhälle måste våga investera för framtiden.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sveriges största tillväxthot är bristen på chefer

Sverige står inför ett växande ledarskapsgap. Problemet är inte brist på ambition, utan att chefsrollen blivit strukturellt ohållbar, skriver Caroline Thunved och Malin Wranding.
Caroline Thunved Publicerad 18 augusti 2026, kl 09:15
Färre vill bli chefer
I framtiden kommer det att saknas chefer på Sveriges arbetsplatser. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom de kommande tio åren väntas över 90 000 chefer lämna arbetslivet. Samtidigt ökar svårigheterna att rekrytera och behålla nya ledare. Det är inte bara en HR-fråga, utan en fråga om svensk konkurrenskraft, tillväxt och omställningsförmåga.

Caroline Thunved

I dagens kunskapsintensiva ekonomi är ledarskap inte ett mjukt värde. Det är en avgörande produktionsfaktor. När ledarskapet brister påverkas företags förmåga att växa, hantera förändring, driva innovation och behålla kompetens. Det handlar inte om att människor saknar vilja att leda. Tvärtom visar data från bland annat SCB, Ledarna och Sveriges Ingenjörer att intresset för ledarskap finns. Problemet är att förutsättningarna inte längre håller.

Dagens chefer förväntas inte bara leverera resultat. De ska samtidigt leda i ständig omställning, hantera AI, bygga resilienta organisationer, säkerställa krav inom cyber- och informationssäkerhet och skapa kultur, engagemang och psykologisk trygghet. Det är ett generalistuppdrag med betydligt högre krav än tidigare.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende

Samtidigt har organisationernas sätt att stötta ledarskap inte utvecklats i samma takt. Förväntningarna från yngre generationer har dessutom förändrats. Transparens, dialog, kultur och värderingsstyrt ledarskap ses idag som självklarheter. Det ökar ytterligare trycket på en redan komplex roll.

Malin Wranding

Konsekvenserna börjar bli tydliga. Fler organisationer vittnar om svårigheter att rekrytera och behålla chefer. Samtidigt visar forskning att ett teams engagemang påverkas direkt av närmaste chef. När ledarskapet brister påverkar det inte bara individen, utan hela organisationens prestation och långsiktiga konkurrenskraft.

Trots detta behandlas ledarskap fortfarande ofta som något som kan lösas genom punktinsatser. Kurser, föreläsningar och inspirationsdagar fortsätter att dominera kompetensutvecklingen, trots att forskning länge visat att endast en liten del omsätts i faktisk beteendeförändring.

Det räcker inte.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende. Och beteende utvecklas inte i klassrum, utan i vardagen. I möten, beslut, återkoppling och situationer som uppstår mellan människor varje dag. Precis som inom elitidrott utvecklas prestation genom kontinuerlig träning, inte genom enstaka insatser.

Om vi menar allvar med att fler ska vilja ta chefsroller behöver vi börja där.

Tre förändringar är särskilt avgörande:

För det första: gör uppdraget rimligt.
Många chefer har idag ett ansvarsspann och en kravbild som inte är hållbar. Tydligare prioriteringar och bättre organisatoriska förutsättningar är avgörande för att rollen ska vara attraktiv över tid.

För det andra: bygg strukturer för kontinuerlig utveckling.
Ledarskap måste tränas löpande i vardagen, inte enbart genom tillfälliga utbildningsinsatser. Organisationer behöver skapa utrymme för reflektion, feedback och praktisk tillämpning.

För det tredje: ta ledarskap på organisatoriskt allvar.
Ledarskap är inte en individuell fråga, det är en strategisk kapacitetsfråga. Hur väl chefer lyckas påverka organisationers resultat, kultur och långsiktiga hållbarhet.

Ta ledarskap på organisatoriskt allvar

Om vi inte adresserar detta riskerar bristen på hållbart ledarskap att bli en av de största flaskhalsarna för svensk tillväxt och konkurrenskraft de kommande åren.

Vi behöver sluta fråga varför människor inte vill bli chefer och börja fråga vad det är med chefsrollen som gör att allt fler tvekar.

/Caroline Thunved
Tidigare vd och generalsekreterare för Sveriges Kommunikatörer, driver i dag konsultbolag.

Malin Wranding
Ledarskaps- och organisationskonsult, driver i dag konsultbolag.

Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag