Den svenska modellen för lönebildning och reglering av villkoren på arbetsmarknaden har varit framgångsrik. Vi har i internationell jämförelse få arbetsmarknadskonflikter och har haft en god reallöneutveckling och tillväxt i ekonomin under en lång följd av år. Denna stabilitet har främjats av Industriavtalet och parternas acceptans av att den internationellt konkurrensutsatta sektorn normerar lönebildningen.
Nils Karlson beskriver att konsekvenserna av Laval- och Rüffertdomarna är att den svenska modellen radikalt behöver förändras. Karlsson menar att lösningen på Laval- och Rüffertproblematiken är lagstadgade minimilöner, alternativt allmängiltigförklaring av kollektivavtal, men dessa slutsatser kan inte dras från någon av de båda domarna.
Att rasera den svenska modellen till följd av den friktion som EG-rätten medfört kommer självklart inte på fråga för den som vill värna våra goda traditioner. EG-domstolen har inget att invända mot hur Sverige har implementerat utstationeringsdirektivet i svensk lagstiftning och Sverige är oförhindrat att på nationell nivå välja ett annat system än det som uttryckligen anges i direktivet. Vi kan alltså bevara den svenska modellen.
Det är dock korrekt att förändringar behövs i den svenska lagstiftningen, när det gäller tillfälligt utstationerade arbetstagare. Därför måste utstationeringslagen och lex Britannia revideras.
Däremot vill jag poängtera att de förändringar som behöver göras kan göras utan att den svenska modellen sätts ur spel, vilket är annat än den - under dunkla motiv - förda argumentationen för lagstadgade minimilöner eller allmängiltigförklaring av kollektivavtal, som Nils Karlsson tycks förespråka.