Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Den svenska modellen behöver inte sättas ur spel

Den svenska modellen behöver inte sättas ur spel. Det går att göra ändringar ändå i Lex Britannia och utstationeringslagen, skriver Lars-Bonny Ramstedt, Unionens förhandlingschef i en replik till Nils Karlsson.
Lars-Bonny Ramstedt Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska modellen för lönebildning och reglering av villkoren på arbetsmarknaden har varit framgångsrik. Vi har i internationell jämförelse få arbetsmarknadskonflikter och har haft en god reallöneutveckling och tillväxt i ekonomin under en lång följd av år. Denna stabilitet har främjats av Industriavtalet och parternas acceptans av att den internationellt konkurrensutsatta sektorn normerar lönebildningen.

Nils Karlson beskriver att konsekvenserna av Laval- och Rüffertdomarna är att den svenska modellen radikalt behöver förändras. Karlsson menar att lösningen på Laval- och Rüffertproblematiken är lagstadgade minimilöner, alternativt allmängiltigförklaring av kollektivavtal, men dessa slutsatser kan inte dras från någon av de båda domarna.

Att rasera den svenska modellen till följd av den friktion som EG-rätten medfört kommer självklart inte på fråga för den som vill värna våra goda traditioner. EG-domstolen har inget att invända mot hur Sverige har implementerat utstationeringsdirektivet i svensk lagstiftning och Sverige är oförhindrat att på nationell nivå välja ett annat system än det som uttryckligen anges i direktivet. Vi kan alltså bevara den svenska modellen.

Det är dock korrekt att förändringar behövs i den svenska lagstiftningen, när det gäller tillfälligt utstationerade arbetstagare. Därför måste utstationeringslagen och lex Britannia revideras.

Däremot vill jag poängtera att de förändringar som behöver göras kan göras utan att den svenska modellen sätts ur spel, vilket är annat än den - under dunkla motiv - förda argumentationen för lagstadgade minimilöner eller allmängiltigförklaring av kollektivavtal, som Nils Karlsson tycks förespråka.

Minimilöner i Europa

  • Lagstadgad minilön drivs framför allt av Teknikföretagen. Lämplig nivå anser man är 10 000 kronor i månaden, 5 000 kronor under lägstlönerna i Unionens avtal.
  • Lagstiftad minimilön cirka 9 600 kronor införs i Österrike 2009
  • Tjugo EU-länder har minimilöner. Högst betalar Luxemburg, 15 000 kronor och lägst Bulgarien, knappt 900 kronor. I snitt är EU:s minimilöner ca 5 500 kronor.
  • Nederländerna, Belgien, Frankrike och Storbritannien har också minimilöner på över 10 000 kronor.
  • Lägstlönerna i svenska kollektivavtal är 60-70 procent av medianlönen i tillverkningsindustrin.
  • Läs mer på Eurofond och i Per Skedingers rapport Hur höga är minimilönerna? (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU 2005).

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind