Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags för svenska arbetsplatser att ta alkoholfrågan på allvar

För många är alkohol en naturlig del av det sociala livet och de senaste tio åren har den svenska alkoholkonsumtionen ökat samtidigt som dryckesmönstren förändrats. Så också på arbetsplatserna där alkoholen är på återintåg. Fredagsöl är ett givet inslag, framgångar firas med skumpa och en kick off utan alkohol känns sällan helgjuten.
Åsa Frisk Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta behöver per definition inte vara fel. De flesta tycker att det är både kul och gott med några glas vin till maten och ett par drinkar i baren. Det vore därför naivt att förneka alkoholens roll som en positiv del av en avslappnad social samvaro på jobbet. Men det är lika naivt att förneka behovet av att vara rustad för att ta hand om de negativa konsekvenser alkoholen riskerar att föra med sig.

Att det dricks alkohol i samband med jobb är inte en moralfråga, men det är en ansvarsfråga. För det finns ett ansvar både hos arbetsgivaren och hos medarbetarna att skapa medvetenhet om alkoholens negativa konsekvenser. Det måste vara solklart var gränserna går i samband med jobb och hur man som organisation hanterar alkoholfrågan. Det behövs helt enkelt en solid beredskap för att hantera problemen den dagen de dyker upp. Kunskaperna bland arbetsgivare om det lagstadgade ansvaret är ganska god och faktakunskaperna om alkohol är spridda och diskuterade. Men det är inte här problemet ligger. Problemet ligger på det företagskulturella planet, i attityden till alkoholens roll och konsekvenser. Med andra ord de delar som inte handlar om fullt utvecklad alkoholism eller att en polis inte kan vara full på jobbet. För det är inte alltid de största problemen som är de svåraste att hantera. Ofta är det tvärtom de mindre problemen och incidenterna som skapar social oro och kostar pengar för en arbetsgivare.

För hur hanterar svenska arbetsgivare alkoholfrågan ur ett socialt perspektiv? Hur ser problemdefinitionen ut? Vart går gränserna? Är det okej att en säljavdelning kommer in runt lunch dagen efter en säljkonferens? Är kostnaden för produktionsbortfallet inräknad i koferensbudgeten? Hur hanterar chefen att ens bästa säljare verkar dricka för mycket? Hur full får man bli på kundrepresentationen? Finns det alkoholfria alternativ för de medarbetare som av olika skäl inte dricker? Och hur konfronterar jag som chef en medarbetare som jag tror har alkoholproblem? Många företag har en alkoholpolicy för att reglera just detta. En del har en policy som säger att "alkohol inte ska förekomma i jobbsammanhang" . Ett rent förbud som resulterar i att konferensfestandet flyttar in på hotellrummen och att julfesterna slutar strax efter kaffet. En annan variant är att "alkohol ska hanteras med måttlighet och sunt förnuft". Men hur funkar det i praktiken? Hur definierar man måttlighet? Vad är sunt förnuft? Problemet med en sådan policy är att den försöker reglera sociala koder och oskrivna regler för socialt samspel. Faktorer som är komplexa och sällan ser likadana ut hos alla på en arbetsplats.

Det finns naturligtvis inga enkla svar och lösningar. Men ofta bortser man från det egentliga problemet , alkoholen, och försöker lösa konsekvensen, exempelvis att Nils tafsade på Lena på firmafesten. Problemet med detta synsätt är att man inte löser grundproblemet. För Nils kommer tafsa på någon varenda firmafest . Men inte för att Nils är pervers, utan för att Nils tappar omdömet när han dricker. Men varför finns det ingen på företaget som angripit själva grundproblemet. Jo, därför att det

a) ofta inte finns kunskap i hur man som chef hanterar situationer där alkoholen är problemet,

b) ofta inte finns någon uttalad policy som kan ligga till grund för ett ingripande

c) och att det oftast är lättare att säga till Nils att han inte får tafsa på sina kollegor än att ta en övergripande diskussion om problem och konsekvenser kring alkohol.

Resultatet blir då ingen långsiktig lösning, istället har man, kortsiktigt, medicinerat ett symptom. Lite som att bara ge smärtstillande till en benbrottspatient istället för att gipsa. Jag hävdar att alkoholfrågan måste aktualiseras på nytt hos företagen. Inte som ett medicinskt problem eller ett säkerhetsproblem, utan som ett socialt fenomen med negativa konsekvenser som det måste finnas en beredskap för att hantera. Och detta kan bara hanteras genom riktiga alkoholpolicies och handlingsplaner som funkar i praktiken. Det måste helt enkelt finnas en kultur i företagen där man öppet vågar prata om risker, problemdefinitioner och konsekvenser kring alkohol. Och det måste finnas en plan med praktiskt fungerande lösningar den dagen problemet står för dörren. För problemet är reellt. Vi dricker mer alkohol och i takt med detta ökar andelen negativa konsekvenser för svenska arbetsgivare . Konsekvenser som varje arbetsgivare måste vara rustade för att hantera.
Erik Winberg

Erik Winberg driver produktionsbyrån Zetterberg & Winberg samt arbetar som konsult och föreläsare om alkoholfrågor på arbetsplatser

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson