Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags för svenska arbetsplatser att ta alkoholfrågan på allvar

För många är alkohol en naturlig del av det sociala livet och de senaste tio åren har den svenska alkoholkonsumtionen ökat samtidigt som dryckesmönstren förändrats. Så också på arbetsplatserna där alkoholen är på återintåg. Fredagsöl är ett givet inslag, framgångar firas med skumpa och en kick off utan alkohol känns sällan helgjuten.
Åsa Frisk Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta behöver per definition inte vara fel. De flesta tycker att det är både kul och gott med några glas vin till maten och ett par drinkar i baren. Det vore därför naivt att förneka alkoholens roll som en positiv del av en avslappnad social samvaro på jobbet. Men det är lika naivt att förneka behovet av att vara rustad för att ta hand om de negativa konsekvenser alkoholen riskerar att föra med sig.

Att det dricks alkohol i samband med jobb är inte en moralfråga, men det är en ansvarsfråga. För det finns ett ansvar både hos arbetsgivaren och hos medarbetarna att skapa medvetenhet om alkoholens negativa konsekvenser. Det måste vara solklart var gränserna går i samband med jobb och hur man som organisation hanterar alkoholfrågan. Det behövs helt enkelt en solid beredskap för att hantera problemen den dagen de dyker upp. Kunskaperna bland arbetsgivare om det lagstadgade ansvaret är ganska god och faktakunskaperna om alkohol är spridda och diskuterade. Men det är inte här problemet ligger. Problemet ligger på det företagskulturella planet, i attityden till alkoholens roll och konsekvenser. Med andra ord de delar som inte handlar om fullt utvecklad alkoholism eller att en polis inte kan vara full på jobbet. För det är inte alltid de största problemen som är de svåraste att hantera. Ofta är det tvärtom de mindre problemen och incidenterna som skapar social oro och kostar pengar för en arbetsgivare.

För hur hanterar svenska arbetsgivare alkoholfrågan ur ett socialt perspektiv? Hur ser problemdefinitionen ut? Vart går gränserna? Är det okej att en säljavdelning kommer in runt lunch dagen efter en säljkonferens? Är kostnaden för produktionsbortfallet inräknad i koferensbudgeten? Hur hanterar chefen att ens bästa säljare verkar dricka för mycket? Hur full får man bli på kundrepresentationen? Finns det alkoholfria alternativ för de medarbetare som av olika skäl inte dricker? Och hur konfronterar jag som chef en medarbetare som jag tror har alkoholproblem? Många företag har en alkoholpolicy för att reglera just detta. En del har en policy som säger att "alkohol inte ska förekomma i jobbsammanhang" . Ett rent förbud som resulterar i att konferensfestandet flyttar in på hotellrummen och att julfesterna slutar strax efter kaffet. En annan variant är att "alkohol ska hanteras med måttlighet och sunt förnuft". Men hur funkar det i praktiken? Hur definierar man måttlighet? Vad är sunt förnuft? Problemet med en sådan policy är att den försöker reglera sociala koder och oskrivna regler för socialt samspel. Faktorer som är komplexa och sällan ser likadana ut hos alla på en arbetsplats.

Det finns naturligtvis inga enkla svar och lösningar. Men ofta bortser man från det egentliga problemet , alkoholen, och försöker lösa konsekvensen, exempelvis att Nils tafsade på Lena på firmafesten. Problemet med detta synsätt är att man inte löser grundproblemet. För Nils kommer tafsa på någon varenda firmafest . Men inte för att Nils är pervers, utan för att Nils tappar omdömet när han dricker. Men varför finns det ingen på företaget som angripit själva grundproblemet. Jo, därför att det

a) ofta inte finns kunskap i hur man som chef hanterar situationer där alkoholen är problemet,

b) ofta inte finns någon uttalad policy som kan ligga till grund för ett ingripande

c) och att det oftast är lättare att säga till Nils att han inte får tafsa på sina kollegor än att ta en övergripande diskussion om problem och konsekvenser kring alkohol.

Resultatet blir då ingen långsiktig lösning, istället har man, kortsiktigt, medicinerat ett symptom. Lite som att bara ge smärtstillande till en benbrottspatient istället för att gipsa. Jag hävdar att alkoholfrågan måste aktualiseras på nytt hos företagen. Inte som ett medicinskt problem eller ett säkerhetsproblem, utan som ett socialt fenomen med negativa konsekvenser som det måste finnas en beredskap för att hantera. Och detta kan bara hanteras genom riktiga alkoholpolicies och handlingsplaner som funkar i praktiken. Det måste helt enkelt finnas en kultur i företagen där man öppet vågar prata om risker, problemdefinitioner och konsekvenser kring alkohol. Och det måste finnas en plan med praktiskt fungerande lösningar den dagen problemet står för dörren. För problemet är reellt. Vi dricker mer alkohol och i takt med detta ökar andelen negativa konsekvenser för svenska arbetsgivare . Konsekvenser som varje arbetsgivare måste vara rustade för att hantera.
Erik Winberg

Erik Winberg driver produktionsbyrån Zetterberg & Winberg samt arbetar som konsult och föreläsare om alkoholfrågor på arbetsplatser

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag