Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags för svenska arbetsplatser att ta alkoholfrågan på allvar

För många är alkohol en naturlig del av det sociala livet och de senaste tio åren har den svenska alkoholkonsumtionen ökat samtidigt som dryckesmönstren förändrats. Så också på arbetsplatserna där alkoholen är på återintåg. Fredagsöl är ett givet inslag, framgångar firas med skumpa och en kick off utan alkohol känns sällan helgjuten.
Åsa Frisk Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta behöver per definition inte vara fel. De flesta tycker att det är både kul och gott med några glas vin till maten och ett par drinkar i baren. Det vore därför naivt att förneka alkoholens roll som en positiv del av en avslappnad social samvaro på jobbet. Men det är lika naivt att förneka behovet av att vara rustad för att ta hand om de negativa konsekvenser alkoholen riskerar att föra med sig.

Att det dricks alkohol i samband med jobb är inte en moralfråga, men det är en ansvarsfråga. För det finns ett ansvar både hos arbetsgivaren och hos medarbetarna att skapa medvetenhet om alkoholens negativa konsekvenser. Det måste vara solklart var gränserna går i samband med jobb och hur man som organisation hanterar alkoholfrågan. Det behövs helt enkelt en solid beredskap för att hantera problemen den dagen de dyker upp. Kunskaperna bland arbetsgivare om det lagstadgade ansvaret är ganska god och faktakunskaperna om alkohol är spridda och diskuterade. Men det är inte här problemet ligger. Problemet ligger på det företagskulturella planet, i attityden till alkoholens roll och konsekvenser. Med andra ord de delar som inte handlar om fullt utvecklad alkoholism eller att en polis inte kan vara full på jobbet. För det är inte alltid de största problemen som är de svåraste att hantera. Ofta är det tvärtom de mindre problemen och incidenterna som skapar social oro och kostar pengar för en arbetsgivare.

För hur hanterar svenska arbetsgivare alkoholfrågan ur ett socialt perspektiv? Hur ser problemdefinitionen ut? Vart går gränserna? Är det okej att en säljavdelning kommer in runt lunch dagen efter en säljkonferens? Är kostnaden för produktionsbortfallet inräknad i koferensbudgeten? Hur hanterar chefen att ens bästa säljare verkar dricka för mycket? Hur full får man bli på kundrepresentationen? Finns det alkoholfria alternativ för de medarbetare som av olika skäl inte dricker? Och hur konfronterar jag som chef en medarbetare som jag tror har alkoholproblem? Många företag har en alkoholpolicy för att reglera just detta. En del har en policy som säger att "alkohol inte ska förekomma i jobbsammanhang" . Ett rent förbud som resulterar i att konferensfestandet flyttar in på hotellrummen och att julfesterna slutar strax efter kaffet. En annan variant är att "alkohol ska hanteras med måttlighet och sunt förnuft". Men hur funkar det i praktiken? Hur definierar man måttlighet? Vad är sunt förnuft? Problemet med en sådan policy är att den försöker reglera sociala koder och oskrivna regler för socialt samspel. Faktorer som är komplexa och sällan ser likadana ut hos alla på en arbetsplats.

Det finns naturligtvis inga enkla svar och lösningar. Men ofta bortser man från det egentliga problemet , alkoholen, och försöker lösa konsekvensen, exempelvis att Nils tafsade på Lena på firmafesten. Problemet med detta synsätt är att man inte löser grundproblemet. För Nils kommer tafsa på någon varenda firmafest . Men inte för att Nils är pervers, utan för att Nils tappar omdömet när han dricker. Men varför finns det ingen på företaget som angripit själva grundproblemet. Jo, därför att det

a) ofta inte finns kunskap i hur man som chef hanterar situationer där alkoholen är problemet,

b) ofta inte finns någon uttalad policy som kan ligga till grund för ett ingripande

c) och att det oftast är lättare att säga till Nils att han inte får tafsa på sina kollegor än att ta en övergripande diskussion om problem och konsekvenser kring alkohol.

Resultatet blir då ingen långsiktig lösning, istället har man, kortsiktigt, medicinerat ett symptom. Lite som att bara ge smärtstillande till en benbrottspatient istället för att gipsa. Jag hävdar att alkoholfrågan måste aktualiseras på nytt hos företagen. Inte som ett medicinskt problem eller ett säkerhetsproblem, utan som ett socialt fenomen med negativa konsekvenser som det måste finnas en beredskap för att hantera. Och detta kan bara hanteras genom riktiga alkoholpolicies och handlingsplaner som funkar i praktiken. Det måste helt enkelt finnas en kultur i företagen där man öppet vågar prata om risker, problemdefinitioner och konsekvenser kring alkohol. Och det måste finnas en plan med praktiskt fungerande lösningar den dagen problemet står för dörren. För problemet är reellt. Vi dricker mer alkohol och i takt med detta ökar andelen negativa konsekvenser för svenska arbetsgivare . Konsekvenser som varje arbetsgivare måste vara rustade för att hantera.
Erik Winberg

Erik Winberg driver produktionsbyrån Zetterberg & Winberg samt arbetar som konsult och föreläsare om alkoholfrågor på arbetsplatser

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Försäkringskassan nekar sjukersättning
Försäkringskassan har skapat ett dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning, skriver Lena Hallonlöf. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Lena Hallonlöf

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Att ge avslag betyder inte att problemet försvinner

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem för att notera begränsningarna i vardagen?

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf