Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Du ska hålla hela livet

Sommar och semester är i antågande. Det är ett utmärkt tillfälle att bromsa in och investera i din hälsa, skriver Tina Persson.

Publicerad
Till vänster Tina Persson, till höger en kaffekopp
Om vi vill undvika sjukskrivningsträsket så är det nu vi behöver bromsa in, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag läste en annons där det stod ”Boka möte med solen – flyg direkt från Luleå”. Nämen, tänkte jag och ändrade lite till "boka ett möte med dig själv – sök inåt”. För det är där du kommer att hitta både solen och svaren, men jag vet det är både besvärligt och kostsamt.

Jag är en person som gärna läser och lyssnar mellan raderna. Så när jag läser reportage som handlar om att den psykiska hälsan är på väg ner i diket, då tänker jag att nu är det dags att vakna upp och bromsa in. Det är nu det är dags att satsa på vår hållbarhet, så vi orkar ta vara på livet, livet ut. 

Många säger sen, men då säger jag att det inte går att vänta. Det är nu det är dags att satsa seriöst på en proaktivitet, både för oss själva och i våra verksamheter. Proaktivitet kanske du tänker, vad är det? Jag hade heller ingen aning när ordet dök upp hos en före detta arbetsgivare, men det handlar om att förebygga och förbättra för framtiden.

Det är nu livet ger dig möjligheten att bromsa in

Det är så lätt att tänka sen, men livet är faktiskt här och nu. Det är här och nu livet ger dig möjligheten att bromsa in, för att du ska få en mer hållbar framtid för ditt sen. Så min fråga till dig är i dag: hur kan du se till att hålla dig själv hållbar livet ut? Och hur kan vi tillsammans se till att göra verksamheterna vi befinner oss i, mer hållbara när vi ser till helheten?

Det är ju inte så lätt kanske du tänker. Nej, absolut inte. Det är både besvärligt och kostsamt, som min före detta arbetsgivare sa när kunderna efterfrågade proaktivitet i vårt arbete. Besvärligt för att det inte går att ta ett litet piller eller följa strömmen. Det är också kostsamt, men inte enbart i pengar, utan i tid. Det kräver tid att börja lyssna inåt, inte utåt när det gäller oss själva. Och det gäller att lyssna till samtliga i verksamheten, för att stärka helheten.

Jag har insett många gånger att mitt liv är en gåva som jag har fått, och den kan jag inte enbart förbruka, eller hur? Jag har faktiskt ett eget ansvar för att göra mitt bästa efter mina förutsättningar. Detsamma gäller för en verksamhet, hur kan vi tillsammans stärka hållbarheten? Vi kan faktiskt inte fortsätta köra oss rakt ner i sjukskrivningsdiket, och sen skylla på både det ena och andra.

Vi kan inte fortsätta rakt ner i sjukskrivningsdiket

Så proaktivitet, sug på den hårda karamellen, så hoppas jag att du ska inse och förstå att du har ett eget ansvar, men det är tillsammans vi bromsar in och styr upp skutan på vägen igen. Enbart fyllda med en god psykisk hälsa, både för oss själva och våra verksamheter.

Sommaren och semestern är i antågande, så jag ser fram emot att läsa om många personliga inbromsningar. Och jag ser också fram emot att få läsa om verksamheter som är redo att starta upp projekt, för att stärka upp den psykiska hälsan för en hållbar helhet.

Tina Persson, mental hälsoinspiratör, Luleå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare