Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Du ska hålla hela livet

Sommar och semester är i antågande. Det är ett utmärkt tillfälle att bromsa in och investera i din hälsa, skriver Tina Persson.

Publicerad
Till vänster Tina Persson, till höger en kaffekopp
Om vi vill undvika sjukskrivningsträsket så är det nu vi behöver bromsa in, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag läste en annons där det stod ”Boka möte med solen – flyg direkt från Luleå”. Nämen, tänkte jag och ändrade lite till "boka ett möte med dig själv – sök inåt”. För det är där du kommer att hitta både solen och svaren, men jag vet det är både besvärligt och kostsamt.

Jag är en person som gärna läser och lyssnar mellan raderna. Så när jag läser reportage som handlar om att den psykiska hälsan är på väg ner i diket, då tänker jag att nu är det dags att vakna upp och bromsa in. Det är nu det är dags att satsa på vår hållbarhet, så vi orkar ta vara på livet, livet ut. 

Många säger sen, men då säger jag att det inte går att vänta. Det är nu det är dags att satsa seriöst på en proaktivitet, både för oss själva och i våra verksamheter. Proaktivitet kanske du tänker, vad är det? Jag hade heller ingen aning när ordet dök upp hos en före detta arbetsgivare, men det handlar om att förebygga och förbättra för framtiden.

Det är nu livet ger dig möjligheten att bromsa in

Det är så lätt att tänka sen, men livet är faktiskt här och nu. Det är här och nu livet ger dig möjligheten att bromsa in, för att du ska få en mer hållbar framtid för ditt sen. Så min fråga till dig är i dag: hur kan du se till att hålla dig själv hållbar livet ut? Och hur kan vi tillsammans se till att göra verksamheterna vi befinner oss i, mer hållbara när vi ser till helheten?

Det är ju inte så lätt kanske du tänker. Nej, absolut inte. Det är både besvärligt och kostsamt, som min före detta arbetsgivare sa när kunderna efterfrågade proaktivitet i vårt arbete. Besvärligt för att det inte går att ta ett litet piller eller följa strömmen. Det är också kostsamt, men inte enbart i pengar, utan i tid. Det kräver tid att börja lyssna inåt, inte utåt när det gäller oss själva. Och det gäller att lyssna till samtliga i verksamheten, för att stärka helheten.

Jag har insett många gånger att mitt liv är en gåva som jag har fått, och den kan jag inte enbart förbruka, eller hur? Jag har faktiskt ett eget ansvar för att göra mitt bästa efter mina förutsättningar. Detsamma gäller för en verksamhet, hur kan vi tillsammans stärka hållbarheten? Vi kan faktiskt inte fortsätta köra oss rakt ner i sjukskrivningsdiket, och sen skylla på både det ena och andra.

Vi kan inte fortsätta rakt ner i sjukskrivningsdiket

Så proaktivitet, sug på den hårda karamellen, så hoppas jag att du ska inse och förstå att du har ett eget ansvar, men det är tillsammans vi bromsar in och styr upp skutan på vägen igen. Enbart fyllda med en god psykisk hälsa, både för oss själva och våra verksamheter.

Sommaren och semestern är i antågande, så jag ser fram emot att läsa om många personliga inbromsningar. Och jag ser också fram emot att få läsa om verksamheter som är redo att starta upp projekt, för att stärka upp den psykiska hälsan för en hållbar helhet.

Tina Persson, mental hälsoinspiratör, Luleå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam