Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Du ska hålla hela livet

Sommar och semester är i antågande. Det är ett utmärkt tillfälle att bromsa in och investera i din hälsa, skriver Tina Persson.

Publicerad
Till vänster Tina Persson, till höger en kaffekopp
Om vi vill undvika sjukskrivningsträsket så är det nu vi behöver bromsa in, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag läste en annons där det stod ”Boka möte med solen – flyg direkt från Luleå”. Nämen, tänkte jag och ändrade lite till "boka ett möte med dig själv – sök inåt”. För det är där du kommer att hitta både solen och svaren, men jag vet det är både besvärligt och kostsamt.

Jag är en person som gärna läser och lyssnar mellan raderna. Så när jag läser reportage som handlar om att den psykiska hälsan är på väg ner i diket, då tänker jag att nu är det dags att vakna upp och bromsa in. Det är nu det är dags att satsa på vår hållbarhet, så vi orkar ta vara på livet, livet ut. 

Många säger sen, men då säger jag att det inte går att vänta. Det är nu det är dags att satsa seriöst på en proaktivitet, både för oss själva och i våra verksamheter. Proaktivitet kanske du tänker, vad är det? Jag hade heller ingen aning när ordet dök upp hos en före detta arbetsgivare, men det handlar om att förebygga och förbättra för framtiden.

Det är nu livet ger dig möjligheten att bromsa in

Det är så lätt att tänka sen, men livet är faktiskt här och nu. Det är här och nu livet ger dig möjligheten att bromsa in, för att du ska få en mer hållbar framtid för ditt sen. Så min fråga till dig är i dag: hur kan du se till att hålla dig själv hållbar livet ut? Och hur kan vi tillsammans se till att göra verksamheterna vi befinner oss i, mer hållbara när vi ser till helheten?

Det är ju inte så lätt kanske du tänker. Nej, absolut inte. Det är både besvärligt och kostsamt, som min före detta arbetsgivare sa när kunderna efterfrågade proaktivitet i vårt arbete. Besvärligt för att det inte går att ta ett litet piller eller följa strömmen. Det är också kostsamt, men inte enbart i pengar, utan i tid. Det kräver tid att börja lyssna inåt, inte utåt när det gäller oss själva. Och det gäller att lyssna till samtliga i verksamheten, för att stärka helheten.

Jag har insett många gånger att mitt liv är en gåva som jag har fått, och den kan jag inte enbart förbruka, eller hur? Jag har faktiskt ett eget ansvar för att göra mitt bästa efter mina förutsättningar. Detsamma gäller för en verksamhet, hur kan vi tillsammans stärka hållbarheten? Vi kan faktiskt inte fortsätta köra oss rakt ner i sjukskrivningsdiket, och sen skylla på både det ena och andra.

Vi kan inte fortsätta rakt ner i sjukskrivningsdiket

Så proaktivitet, sug på den hårda karamellen, så hoppas jag att du ska inse och förstå att du har ett eget ansvar, men det är tillsammans vi bromsar in och styr upp skutan på vägen igen. Enbart fyllda med en god psykisk hälsa, både för oss själva och våra verksamheter.

Sommaren och semestern är i antågande, så jag ser fram emot att läsa om många personliga inbromsningar. Och jag ser också fram emot att få läsa om verksamheter som är redo att starta upp projekt, för att stärka upp den psykiska hälsan för en hållbar helhet.

Tina Persson, mental hälsoinspiratör, Luleå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD