Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Du ska hålla hela livet

Sommar och semester är i antågande. Det är ett utmärkt tillfälle att bromsa in och investera i din hälsa, skriver Tina Persson.

Publicerad
Till vänster Tina Persson, till höger en kaffekopp
Om vi vill undvika sjukskrivningsträsket så är det nu vi behöver bromsa in, skriver Tina Persson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag läste en annons där det stod ”Boka möte med solen – flyg direkt från Luleå”. Nämen, tänkte jag och ändrade lite till "boka ett möte med dig själv – sök inåt”. För det är där du kommer att hitta både solen och svaren, men jag vet det är både besvärligt och kostsamt.

Jag är en person som gärna läser och lyssnar mellan raderna. Så när jag läser reportage som handlar om att den psykiska hälsan är på väg ner i diket, då tänker jag att nu är det dags att vakna upp och bromsa in. Det är nu det är dags att satsa på vår hållbarhet, så vi orkar ta vara på livet, livet ut. 

Många säger sen, men då säger jag att det inte går att vänta. Det är nu det är dags att satsa seriöst på en proaktivitet, både för oss själva och i våra verksamheter. Proaktivitet kanske du tänker, vad är det? Jag hade heller ingen aning när ordet dök upp hos en före detta arbetsgivare, men det handlar om att förebygga och förbättra för framtiden.

Det är nu livet ger dig möjligheten att bromsa in

Det är så lätt att tänka sen, men livet är faktiskt här och nu. Det är här och nu livet ger dig möjligheten att bromsa in, för att du ska få en mer hållbar framtid för ditt sen. Så min fråga till dig är i dag: hur kan du se till att hålla dig själv hållbar livet ut? Och hur kan vi tillsammans se till att göra verksamheterna vi befinner oss i, mer hållbara när vi ser till helheten?

Det är ju inte så lätt kanske du tänker. Nej, absolut inte. Det är både besvärligt och kostsamt, som min före detta arbetsgivare sa när kunderna efterfrågade proaktivitet i vårt arbete. Besvärligt för att det inte går att ta ett litet piller eller följa strömmen. Det är också kostsamt, men inte enbart i pengar, utan i tid. Det kräver tid att börja lyssna inåt, inte utåt när det gäller oss själva. Och det gäller att lyssna till samtliga i verksamheten, för att stärka helheten.

Jag har insett många gånger att mitt liv är en gåva som jag har fått, och den kan jag inte enbart förbruka, eller hur? Jag har faktiskt ett eget ansvar för att göra mitt bästa efter mina förutsättningar. Detsamma gäller för en verksamhet, hur kan vi tillsammans stärka hållbarheten? Vi kan faktiskt inte fortsätta köra oss rakt ner i sjukskrivningsdiket, och sen skylla på både det ena och andra.

Vi kan inte fortsätta rakt ner i sjukskrivningsdiket

Så proaktivitet, sug på den hårda karamellen, så hoppas jag att du ska inse och förstå att du har ett eget ansvar, men det är tillsammans vi bromsar in och styr upp skutan på vägen igen. Enbart fyllda med en god psykisk hälsa, både för oss själva och våra verksamheter.

Sommaren och semestern är i antågande, så jag ser fram emot att läsa om många personliga inbromsningar. Och jag ser också fram emot att få läsa om verksamheter som är redo att starta upp projekt, för att stärka upp den psykiska hälsan för en hållbar helhet.

Tina Persson, mental hälsoinspiratör, Luleå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsförmedlingen mötte mig som en människa

Mitt i strukturer och regelverk måste det finnas mänsklighet. Att peppa istället för att ifrågasätta. Men för att nå dit måste vi stå på samma sida – Arbetsförmedlingen och arbetssökande, skriver Sabrina Johansson.

Sabrina Johansson Publicerad 24 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingen
Arbetsförmedlingen och arbetssökande behöver stå på samma sida i arbetslivet. Foto: Johan Nilsson/TT/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas ofta om arbetslöshet i siffror. Men mellan siffrorna finns människor som kämpar. Jag är en av dem just nu.

Sabrina Johansson

Jag bär med mig erfarenhet, driv och ett starkt nätverk. Jag har arbetat i tekniska roller och inom IT-säkerhet, utbildat och byggt relationer som betyder mer än bara titlar. På min fritid driver jag en podd och engagerar mig ideellt. Det är i det ömsesidiga, i givandet och tagandet, som något verkligt värdefullt uppstår. Där utvecklas både människor och möjligheter.

Och ändå befinner jag mig i mellanrummet. Det är en märklig plats. Man kämpar. Man tror. Man fortsätter även när svaren dröjer.

Mitt i allt kämpande måste det också finnas glädje

När jag hade mitt första samtal med Arbetsförmedlingen förberedde jag mig på att bli granskad. Som om jag behövde visa att jag gör allt. Söker jobb, går på intervjuer, har stöd från Trygghetsrådet, jobbcoach och nätverkar. Det är sårbart att vara kapabel och samtidigt behöva redogöra för sin kamp. Men samtalet blev något annat.

Handläggaren sa: 

”Fortsätt göra det du redan gör. Och glöm inte att fokusera på det som ger dig glädje och energi – för det behövs för att orka.”

De orden blev viktiga för mig. För mitt i allt kämpande måste det också finnas glädje. Mitt i strukturer och regelverk måste det finnas mänsklighet. Samtidigt vet jag att alla upplevelser inte är likadana. Det finns de som känner sig ifrågasatta. Det finns processer som kan bli mer mänskliga. Det behöver vi prata om utan att ställa oss på varsin sida. För det är inte två motparter. Det är två världar som behöver mötas.

Som arbetssökande behöver vi fortsätta våga:

Våga nätverka. Våga testa. Våga utvecklas. Våga fråga. Våga ta dialog inte för att bevisa vårt värde utan för att hålla oss i rörelse.

Varje samtal är ett möte med en människa som redan kämpar

Som myndighet behöver man fortsätta skapa struktur och rättssäkerhet. Men också komma ihåg att varje samtal är ett möte med en människa som redan kämpar. Förtroende byggs inte i rapporter. Det byggs i relationer. I mellanrummet mellan kompetens och anställning formas något. Uthållighet. Ödmjukhet. Nya vägar.

Och kanske är det just där bron byggs mellan kamp och förståelse, mellan system och människa. Där kan både den arbetssökande och myndigheten vinna. Inte bara ett jobb. Utan något större. Framtidstro. 

/Sabrina Sabina Johansson, TechQueen

Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas