Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bättre villkor under Black Week med facklig hjälp

Singles Day, Black Week, Black Friday. Slutet av november är en av årets största köpfester. Men bakom de produkter vi fyndar finns arbetstagare som inte alltid har bra arbetsvillkor.
Publicerad
TT Karin Wesslén/Camilla Svensk
Enligt ett nytt lagförslag ska mänskliga rättigheter skyddas genom att företag kartlägger, hanterar och redovisar risker i hela leverantörskedjan. TT Karin Wesslén/Camilla Svensk
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För att respektera miljö och mänskliga rättigheter när varor produceras måste företagen ta ett större ansvar och arbeta mer aktivt för att stoppa allvarliga missförhållanden.

Inom kort väntas EU-kommissionen lägga fram ett lagförslag om Human Rights Due Diligence, på svenska “tillbörlig aktsamhet”. Mänskliga rättigheter och miljön ska skyddas genom att företagen kartlägger, hanterar och redovisar risker i hela leveranskedjan. Det blir med andra ord nödvändigt att respektera mänskliga rättigheter för att göra affärer på årets största rea.

Anställda och fackliga representanter utsätts i många länder och i företagens värdekedjor för hot, våld och förtryck. De förnekas grundläggande mänskliga rättigheter som innebär att de förhindras att göra sin röst hörd.

Senaste mätningen från ITUC Global Rights Index 2021 visar att anställda utsätts för våld i 45 länder och att fackliga representanter dödats i sex länder.

Att företag kartlägger, hanterar och redovisar risker som verksamheten har för människor skulle kunna ge bättre förhållanden för arbetstagare.

För företag som på riktigt vill ta sitt ansvar för sin verksamhets påverkan på arbetstagare världen över är samarbete med fackliga organisationer och deras förtroendevalda en avgörande framgångsfaktor.

Anställda och fackliga representanter utsätts i företagens värdekedjor för hot, våld och förtryck

I Sverige välkomnar fackförbund och flera företag EU:s försäkran om ett EU-rättsligt ramverk för aktsamhet i globala leverantörskedjor med fokus på mänskliga rättigheter och miljö. Denna tillförsikt beror på att vi vet att samverkan, dialog och förhandling mellan arbetsmarknaden partner är den bästa vägen för att hitta företagsnära lösningar på komplexa utmaningar såsom mänskliga rättigheter i leverantörskedjor. Parterna på arbetsmarknaden har tillsammans använt den svenska arbetsmarknadsmodellen med framgång i snart 100 år. Det har gett Sverige ett renommé som inspirerar långt utanför våra gränser.  

Att främja lokal facklig organisering är en central fråga för att företagen ska kunna ta sitt ansvar på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. I dag har Unionen 35 000 fackliga förtroendevalda på 65 000 arbetsplatser i Sverige.

Förtroendevaldas kunskap och engagemang gör skillnad för arbetstagare inte bara i Sverige, utan världen över och bidrar också till förbättrade förutsättningar för företag i en alltmer komplex värld. Vi är med i förhandlingarna inför nya regelverk och vi vill vara med och ta ansvar när nya regelverk har kommit på plats.

Ansvaret är företagens, men med fackligt förtroendevaldas engagemang och kompetens kan vi tillsammans göra skillnad på riktigt.

/Martin Linder, ordförande i Unionen

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag