Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vågar du fråga hur kollegan mår?

Vägen tillbaka från en depression startar ofta med att en annan människa lyssnar, ser och bryr sig om, skriver Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.
Publicerad
Colourbox
Ohälsan och ensamheten har ökat under pandemin, skriver Hjärnkolls ambassadör Tove Lundin. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste tio åren har vi sett en positiv attitydförändring i samhället, de flesta vet i dag att psykisk ohälsa inte bara drabbar andra. Det kan drabba vem som helst, och alla känner någon. Precis som i en pandemi. 

Vi börjar se pandemins konsekvenser. Många är isolerade och ensamma. Personer som aldrig tidigare behövt samhällets hjälp riskerar att bli både utan inkomst och bostad. Vi har levt under omständigheter som lett till att den psykiska ohälsan har ökat, och en hel värld är drabbad.

För personer med psykisk ohälsa är det ingen nyhet att det ibland är svårt att få hjälp när det krisar. Samhällets skyddsnät är fullt av hål, där personer utanför ramarna lätt faller igenom. Det är ofta där den ideella sektorn kommer in och plockar upp. Efter ett år i en pandemi är det tydligt hur mycket vi behöver de krafter som verkar där samhället inte når. Det är tydligare än någonsin att vi behöver varandra. Conny Allaskog, ordförande för Riksförbundet Hjärnkoll ser att trycket på föreningarnas stödinsatser har ökat. Men också viljan att hjälpa till.

Han menar att samhällets resurser att hjälpa är otillräckliga i extraordinära situationer och föreningarnas insatser i de lägena blir allt viktigare. Föreningarna behövs och det medmänskliga stödet som föreningarna ger är en ovärderlig samhällsresurs som blivit än tydligare under pandemin.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet, att vi ska bry oss om varandra, våga mötas och våga fråga. En person i kris blir inte hjälpt av krångliga frågor ställda i en blankett. En person i kris finner ofta stöd i vanliga medmänskliga ord som ”hej”, eller ”hur mår du?”.

En person i akut kris behöver inte ännu en utredning, utvärdering eller rapport. Vi måste istället agera snabbt, helst i går. Vi måste också arbeta förebyggande som till exempel Hjärnkoll gör i sitt suicidpreventiva projekt ”Vi pratar om livet - män 70 plus”. I projektet leder seniorambassadörer samtalsgrupper med äldre män som är överrepresenterade i suicidstatistiken.   

När pandemin kom skapade Hjärnkoll snabbt en ny metod för gruppsamtal via telefon för äldre som känner sig ensamma och oroliga. Det gäller att vara flexibel och framförallt att vara en närvarande medmänniska. Allt det där som den ideella sektorn redan är experter på. 

När en Hjärnkollambassadör berättar om sin återhämtning är det sällan, eller aldrig, de beskriver att ett specifikt åtgärdspaket eller handlingsplan var vägen tillbaka. Oftast är det något så enkelt men svårt som att en annan människa lyssnade, brydde sig och såg dem. Läkaren som drog bort en kvart från sin lunch för att hinna lyssna klart, handläggaren som nästan kändes som en kompis, eller gemenskapen i en ideell förening.  

Det ovanliga börjar bli vanligt, undantagen har blivit vardag. När allt fler faller utanför ramarna, vad fyller de då för funktion? Kanske kan vi en gång för alla se att när det är kris måste vi se människan bortom ramar och regler. Vi måste våga mötas och lyssna på riktigt. Något som den ideella sektorn redan har mångårig erfarenhet av genom sin nära kontakt med sina medlemmar. 

 /Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsettpsykiskt funktionssätt. #5min5maj är Hjärnkolls årliga kampanjdag då vi startar samtal om psykisk hälsa på gator och torg, i debattartiklar och genom sociala medier. Läs mer på www.hjarnkoll.se  

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Hemmajobb får inte reduceras till känslor

REPLIK. Arbetsplatsfrågan behöver handla om värdeskapande, inte om var någon råkar sitta, skriver Oscar Berg.
Publicerad 19 november 2025, kl 11:02
En katt som ligger på en dator
Det är mycket känslor och åsikter inblandade när hybrid- och hemmajobb diskuteras. Det är dags att prata om vad som skapar värde på en arbetsplats. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Jag har länge varit aktiv i debatten kring distansarbete och sett samma mönster återkomma: debatten drivs av känslor, normer och föreställningar om ”rätt sätt att arbeta”, inte av verksamhetens faktiska logik. I nästan varje diskussion reduceras frågan till kultur, ledarstil eller personlig preferens. 

Min kollega Henrik Gustafsson och jag har sedan pandemin genomfört en årlig undersökning om hybridarbete i Sverige. I den senaste undersökningen från våren 2025 såg vi en tydlig trend i form av ett ökat gap mellan arbetsgivare och arbetstagare i synen på arbetsplatsen och vilken arbetsplatsmodell som har bäst förutsättningar. 

Den mognadsanalys som vi gör baserat på de svar vi får i undersökningen visar också att organisationer över lag blivit mer reaktiva och mindre strategiska i sin syn på hybridarbetet och möjligheterna till platsoberoende arbete. 

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av personliga åsikter.

Det är i förlängningen potentiellt förödande för en organisation att låta sig styras av personligt tyckande. Jag menar att den i stället bör styras av realiteter som hur omvärlden ser ut och vilka möjligheter det finns att få tillgång till de bästa resurserna och använda dem så smart och hållbart som möjligt.

Den centrala frågan är egentligen väldigt enkel: Var och hur organiserar vi arbetet så att verksamheten får högsta möjliga avkastning på sitt humankapital?

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av gammal vana eller personliga åsikter. Kontoret behöver ses som ett verktyg i stället för som en norm. Att mötas fysiskt på samma plats bör ses som ett medel att ta till när det skapar värde, inte ett mål i sig.

Diskussionen behöver handla om hur vi organiserar arbetet

En verksamhet som utgår från ett värdebaserat perspektiv får bättre tillgång till kompetens, lägre kostnader och snabbare genomförande. För medarbetarna innebär det samtidigt tydligare uppdrag, större flexibilitet och bättre förutsättningar att prestera.

Samtidigt försvinner motsättningen mellan ”hemma” och ”kontor”. 

För att hjälpa fler organisationer att komma dit behöver vi som deltar i denna diskussion sluta att föra den på en nivå där vi får det som att framstå att valet handlar om att arbeta hemifrån eller kontoret. Vi behöver lyfta den ett par nivåer upp till att handla om hur vi organiserar arbetet för att skapa maximalt värde och vilka förändringar som detta kräver. 

/Oscar Berg, digitaliseringsexpert