Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vågar du fråga hur kollegan mår?

Vägen tillbaka från en depression startar ofta med att en annan människa lyssnar, ser och bryr sig om, skriver Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.
Publicerad 5 maj 2021, kl 09:45
Colourbox
Ohälsan och ensamheten har ökat under pandemin, skriver Hjärnkolls ambassadör Tove Lundin. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste tio åren har vi sett en positiv attitydförändring i samhället, de flesta vet i dag att psykisk ohälsa inte bara drabbar andra. Det kan drabba vem som helst, och alla känner någon. Precis som i en pandemi. 

Vi börjar se pandemins konsekvenser. Många är isolerade och ensamma. Personer som aldrig tidigare behövt samhällets hjälp riskerar att bli både utan inkomst och bostad. Vi har levt under omständigheter som lett till att den psykiska ohälsan har ökat, och en hel värld är drabbad.

För personer med psykisk ohälsa är det ingen nyhet att det ibland är svårt att få hjälp när det krisar. Samhällets skyddsnät är fullt av hål, där personer utanför ramarna lätt faller igenom. Det är ofta där den ideella sektorn kommer in och plockar upp. Efter ett år i en pandemi är det tydligt hur mycket vi behöver de krafter som verkar där samhället inte når. Det är tydligare än någonsin att vi behöver varandra. Conny Allaskog, ordförande för Riksförbundet Hjärnkoll ser att trycket på föreningarnas stödinsatser har ökat. Men också viljan att hjälpa till.

Han menar att samhällets resurser att hjälpa är otillräckliga i extraordinära situationer och föreningarnas insatser i de lägena blir allt viktigare. Föreningarna behövs och det medmänskliga stödet som föreningarna ger är en ovärderlig samhällsresurs som blivit än tydligare under pandemin.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet, att vi ska bry oss om varandra, våga mötas och våga fråga. En person i kris blir inte hjälpt av krångliga frågor ställda i en blankett. En person i kris finner ofta stöd i vanliga medmänskliga ord som ”hej”, eller ”hur mår du?”.

En person i akut kris behöver inte ännu en utredning, utvärdering eller rapport. Vi måste istället agera snabbt, helst i går. Vi måste också arbeta förebyggande som till exempel Hjärnkoll gör i sitt suicidpreventiva projekt ”Vi pratar om livet - män 70 plus”. I projektet leder seniorambassadörer samtalsgrupper med äldre män som är överrepresenterade i suicidstatistiken.   

När pandemin kom skapade Hjärnkoll snabbt en ny metod för gruppsamtal via telefon för äldre som känner sig ensamma och oroliga. Det gäller att vara flexibel och framförallt att vara en närvarande medmänniska. Allt det där som den ideella sektorn redan är experter på. 

När en Hjärnkollambassadör berättar om sin återhämtning är det sällan, eller aldrig, de beskriver att ett specifikt åtgärdspaket eller handlingsplan var vägen tillbaka. Oftast är det något så enkelt men svårt som att en annan människa lyssnade, brydde sig och såg dem. Läkaren som drog bort en kvart från sin lunch för att hinna lyssna klart, handläggaren som nästan kändes som en kompis, eller gemenskapen i en ideell förening.  

Det ovanliga börjar bli vanligt, undantagen har blivit vardag. När allt fler faller utanför ramarna, vad fyller de då för funktion? Kanske kan vi en gång för alla se att när det är kris måste vi se människan bortom ramar och regler. Vi måste våga mötas och lyssna på riktigt. Något som den ideella sektorn redan har mångårig erfarenhet av genom sin nära kontakt med sina medlemmar. 

 /Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsettpsykiskt funktionssätt. #5min5maj är Hjärnkolls årliga kampanjdag då vi startar samtal om psykisk hälsa på gator och torg, i debattartiklar och genom sociala medier. Läs mer på www.hjarnkoll.se  

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen