Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vågar du fråga hur kollegan mår?

Vägen tillbaka från en depression startar ofta med att en annan människa lyssnar, ser och bryr sig om, skriver Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.
Publicerad
Colourbox
Ohälsan och ensamheten har ökat under pandemin, skriver Hjärnkolls ambassadör Tove Lundin. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste tio åren har vi sett en positiv attitydförändring i samhället, de flesta vet i dag att psykisk ohälsa inte bara drabbar andra. Det kan drabba vem som helst, och alla känner någon. Precis som i en pandemi. 

Vi börjar se pandemins konsekvenser. Många är isolerade och ensamma. Personer som aldrig tidigare behövt samhällets hjälp riskerar att bli både utan inkomst och bostad. Vi har levt under omständigheter som lett till att den psykiska ohälsan har ökat, och en hel värld är drabbad.

För personer med psykisk ohälsa är det ingen nyhet att det ibland är svårt att få hjälp när det krisar. Samhällets skyddsnät är fullt av hål, där personer utanför ramarna lätt faller igenom. Det är ofta där den ideella sektorn kommer in och plockar upp. Efter ett år i en pandemi är det tydligt hur mycket vi behöver de krafter som verkar där samhället inte når. Det är tydligare än någonsin att vi behöver varandra. Conny Allaskog, ordförande för Riksförbundet Hjärnkoll ser att trycket på föreningarnas stödinsatser har ökat. Men också viljan att hjälpa till.

Han menar att samhällets resurser att hjälpa är otillräckliga i extraordinära situationer och föreningarnas insatser i de lägena blir allt viktigare. Föreningarna behövs och det medmänskliga stödet som föreningarna ger är en ovärderlig samhällsresurs som blivit än tydligare under pandemin.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet, att vi ska bry oss om varandra, våga mötas och våga fråga. En person i kris blir inte hjälpt av krångliga frågor ställda i en blankett. En person i kris finner ofta stöd i vanliga medmänskliga ord som ”hej”, eller ”hur mår du?”.

En person i akut kris behöver inte ännu en utredning, utvärdering eller rapport. Vi måste istället agera snabbt, helst i går. Vi måste också arbeta förebyggande som till exempel Hjärnkoll gör i sitt suicidpreventiva projekt ”Vi pratar om livet - män 70 plus”. I projektet leder seniorambassadörer samtalsgrupper med äldre män som är överrepresenterade i suicidstatistiken.   

När pandemin kom skapade Hjärnkoll snabbt en ny metod för gruppsamtal via telefon för äldre som känner sig ensamma och oroliga. Det gäller att vara flexibel och framförallt att vara en närvarande medmänniska. Allt det där som den ideella sektorn redan är experter på. 

När en Hjärnkollambassadör berättar om sin återhämtning är det sällan, eller aldrig, de beskriver att ett specifikt åtgärdspaket eller handlingsplan var vägen tillbaka. Oftast är det något så enkelt men svårt som att en annan människa lyssnade, brydde sig och såg dem. Läkaren som drog bort en kvart från sin lunch för att hinna lyssna klart, handläggaren som nästan kändes som en kompis, eller gemenskapen i en ideell förening.  

Det ovanliga börjar bli vanligt, undantagen har blivit vardag. När allt fler faller utanför ramarna, vad fyller de då för funktion? Kanske kan vi en gång för alla se att när det är kris måste vi se människan bortom ramar och regler. Vi måste våga mötas och lyssna på riktigt. Något som den ideella sektorn redan har mångårig erfarenhet av genom sin nära kontakt med sina medlemmar. 

 /Tove Lundin, ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll.

Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsettpsykiskt funktionssätt. #5min5maj är Hjärnkolls årliga kampanjdag då vi startar samtal om psykisk hälsa på gator och torg, i debattartiklar och genom sociala medier. Läs mer på www.hjarnkoll.se  

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare