Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta besluta med reptilhjärnan

Att rekrytera med reptilhjärnan som är fullproppad med fördomar kan kännas enkelt men får förödande effekter på en arbetsplats. Det gör att vissa grupper får en gräddfil medan andra slår i glastaket, skriver Julia Sandberg.
Publicerad
Colourbox
Hjärnan hanterar många intryck på samma gång. Det gör att vi gärna fattar beslut på autopilot, skriver Julia Strandberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Visste du att ungefär 95 procent av alla beslut vi tar sker med det vi kan kalla reptilhjärnan? Snabba beslut som sker på autopilot där vi agerar på  inlärda åsikter och fördomar. Vi är aldrig helt opartiska, utan färgas av våra tidigare erfarenheter och föreställningar om andra.

Att hjärnan fattar snabba beslut är ett krav för att vi människor ska funka. Hjärnan hanterar 11 miljoner intryck per sekund. Men vi kan bara hantera omkring 40 intryck på ett medvetet plan. Det gör att hjärnan fattar beslut på autopilot. Det är det som gör att vi ofta sätter oss på samma plats, att vi handlar samma typ av kaffe och kollar på samma nyhetskanal. Vi går på gammal vana för att slippa fatta aktiva beslut. Och våra vanor bygger på vår samlade erfarenhet och antaganden. Men våra invanda mönster och antaganden lurar oss ofta.

Vi har en tendens att trivas bäst med människor som påminner om oss själva

Du har säkert hört talas om bias och fördomar. Det är något vi alla har. Hur fördomsfria vi än anser oss vara så som fattar beslut utifrån antaganden om andra människor. Vi reproducerar gamla normer, strukturer och sanningar som är förlegade och ganska sunkiga. Men de flesta av oss är inte rasister eller sexister med flit. Vi styrs bara av våra reptilhjärnor som gör oss till skitstövlar.

Vi människor har en stark tendens att trivas bäst med människor som påminner om oss själva. Vi dras till människor som delar intressen, upplevelser och bakgrunder då det förenar oss och skapar trygghet. Vi gillar att få våra åsikter om människor bekräftade och vi gillar inte att ändra åsikt om andra - har vi en gång satt epitetet skitstövel på någon ändrar vi oss sällan. Vi trivs också när vi är i sammanhang där vi agerar eller uttrycker liknande åsikter som andra människors. Det är en av anledningarna till att grupptryck finns. Vi ser hellre att det är konsensus i gruppen håller tyst även om vi inte håller med eller tycker att någon är en skitstövel.

Fördomar drabbar dig också på jobbet. Det tar i snitt snitt några sekunder för en rekryterare att fatta ett beslut när hen läser ditt CV. Det innebär att rekryteraren baserar sin första åsikt om dig som kandidat på obetydliga attribut som namn, var du kommer från, vilken skola du gått på, hur du ser ut på bilden och hur du formaterat din CV. Det första intrycket följer sedan med i intervjuprocessen. Det fördunklar omdömet och gör att konkreta färdigheter och kompetenser blir mindre värda än rekryterarens första intryck.

Vi har alla råkat ut för chefer som är skitstövlar och  placerar medarbetare i fack

Och vi har väl alla råkat ut för chefer som placerar medarbetare i fack? De utgår från att alla ska vara och agera på ett visst sätt för det gör det enklare att vara chef. I stället för att leda utifrån individer så leder man utifrån en struktur och normer där vissa grupper och individer får en gräddfil medan andra slår i glastaket.

Så sluta vara en skitstövel. Det fina i kråksången är att vi kan bli medvetna om våra fördomar och arbeta aktivt med att förändra dem och att ta beslut baserade på nya insikter.

Många rekryterare är i dag medvetna om bias och arbetar aktivt för att se förbi sina förutfattade åsikter. Och det är delvis därför som många myndigheter, kommuner och företag använder sig av trista formulär och därför som anonyma tester är så trendiga i rekryteringar.  Vi måste lära chefer att radera bort fördomar i arbetslivet och låta alla vara olika. Många företag utbildar tack och lov sina organisationer och chefer i bias och fördomar och arbetar på att skapa mer inkluderande organisationer.

Genom att sakta ned tempot och inte låta vår reptilhjärna fatta beslut blir vi smartare, mer inkluderande och härligare personer att umgås med. Vi skulle slippa en hel del grodor som baseras på fördomar om ålder, kön, kultur, religion med mer. Så ska vi försöka vara lite mindre skitstövlar i höst och försöka fatta mer medvetna beslut och inte basera åsikter på sunkiga fördomar?

/Julia Strandberg som driver Inkluderingsbyrån.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD