Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kritik av arbetsgivare i sociala medier

Vad du får och inte får säga om din arbetsgivare i sociala medier är oklart. I framtida avtalsförhandlingar måste gränsen bli tydlig kring anställdas rättigheter och skyldigheter, skriver Unionenmedlemmen Staffan Marklund.
Publicerad
Shutterstock
Sociala medier har suddat ut gränser kring vad som förväntas av en anställd. De gränserna måste bli tydligare, skriver Staffan Marklund. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hörde för ett tag sedan förbluffelse från ett barn som inte kunde förstå att det funnits en tid innan internet. Det kan framstå otroligt, men merparten av lagarna som styr över konungariket Sverige stiftades under det avlägsna tidevarvet innan datorer gjort det till vana att prata med varandra. Det blir inte alltid självklart hur lagar från barbariets tid av VHS:er och sladdbundna telefoner, ska appliceras i TikToks upplysta epok. 

På det temat; en oroad anställd hörde 2016 av sig till NyTeknik, frågandes om arbetsgivaren verkligen kunde kräva att medarbetaren skulle använda sin egna facebook-sida som reklamportal för företaget. Svaret blev ett något tvekande nej, förutsatt att det inte finns en uttrycklig överenskommelse om att facebook-delningar ska ingå i arbetsuppgiften.

 

Lojalitetsplikten är, som vi alla vet, överordnad yttrandefriheten, det var dock tveksamt att den principen skulle bli relevant i sammanhanget. Inget kunde alltså lovas, utan kollegan fick nöja sig med en kvalificerad gissning. I augusti förra året avskedades en H&M-medarbetare, för något som skrevs i en stängd facebook-grupp. Arbetsgivaren omnämndes inte med namn, och företaget kritiserades inte, utan medarbetaren raljerade enbart över oartiga kunder. Det är inte glasklart vad marknadsdomstolen kommer nå för slutsatser i fallet. 

I den engelskspråkiga delen av internet har aktivister organiserat sig för att få privatpersoner avskedade, om de anser att vederbörande uttryckt sig rasistiskt eller på annat sätt kränkande. De anonyma aktörerna hör av sig till arbetsgivaren och kräver att personen i fråga tvingas från sitt arbete, skriver BBC. Arbetsjuristen Jens Tillqvist menar att det voren olagligt att avskeda anställda för åsikter de uttrycker på fritiden. Det kan initialt kännas lugnande, men H&M-fallet tyder dock på att vissa arbetsgivare siktar på att etablera en mycket bred definition av lojalitetsplikten.

När lojalitetsplikten gjorde sig hemma i lagboken, då satt de absolut flesta svenskar inte på mer imponerande kommunikationsvägar än att prata med en granne eller på sin höjd skriva insändare. I dagsläget har nästan alla medborgare blivit sina egna små mediaaktörer. Skriver du något riktigt fiffigt på twitter, då kan statsministern se det och dela det vidare.  

Kollektivavtalet som berör mig direkt, Tjänsteföretagen Call/Contact Center och Marknadsundersökningsföretag, förblir fåordig om yttrandefrihet. Det nämns angående lojalitet att: "Förhållandet mellan arbetsgivare och tjänsteman grundar sig på ömsesidig lojalitet och ömsesidigt förtroende. Tjänstemannen ska vara diskret när det gäller arbetsgivarens angelägenheter". En bra sak att ha med, men inte tillräcklig till att möta den moderna världens unika utmaningar. Om H&M-medarbetaren som avskedades hade varit en kollega till mig, men fallet i övrigt varit identiskt, då hade jag känt mig väldigt osäker på fackets förmåga att rädda hennes anställning. 

Inför avtalens framtida omförhandling behöver vi föra upp det fria ordet på agendan. Skiljelinjen mellan offentlig och privatperson, mellan nättidning och blogg, kommer bara bli suddigare ju mer tiden får gå. Tydliga gränser måste etableras, vad kan krävas av arbetstagaren att hen säger och hur, samt vad måste medarbetaren avstå från att yttra.

/ Staffan Marklund, styrelsemedlem i Unionenklubben på Transcom. 

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls