Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kritik av arbetsgivare i sociala medier

Vad du får och inte får säga om din arbetsgivare i sociala medier är oklart. I framtida avtalsförhandlingar måste gränsen bli tydlig kring anställdas rättigheter och skyldigheter, skriver Unionenmedlemmen Staffan Marklund.
Publicerad
Shutterstock
Sociala medier har suddat ut gränser kring vad som förväntas av en anställd. De gränserna måste bli tydligare, skriver Staffan Marklund. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hörde för ett tag sedan förbluffelse från ett barn som inte kunde förstå att det funnits en tid innan internet. Det kan framstå otroligt, men merparten av lagarna som styr över konungariket Sverige stiftades under det avlägsna tidevarvet innan datorer gjort det till vana att prata med varandra. Det blir inte alltid självklart hur lagar från barbariets tid av VHS:er och sladdbundna telefoner, ska appliceras i TikToks upplysta epok. 

På det temat; en oroad anställd hörde 2016 av sig till NyTeknik, frågandes om arbetsgivaren verkligen kunde kräva att medarbetaren skulle använda sin egna facebook-sida som reklamportal för företaget. Svaret blev ett något tvekande nej, förutsatt att det inte finns en uttrycklig överenskommelse om att facebook-delningar ska ingå i arbetsuppgiften.

 

Lojalitetsplikten är, som vi alla vet, överordnad yttrandefriheten, det var dock tveksamt att den principen skulle bli relevant i sammanhanget. Inget kunde alltså lovas, utan kollegan fick nöja sig med en kvalificerad gissning. I augusti förra året avskedades en H&M-medarbetare, för något som skrevs i en stängd facebook-grupp. Arbetsgivaren omnämndes inte med namn, och företaget kritiserades inte, utan medarbetaren raljerade enbart över oartiga kunder. Det är inte glasklart vad marknadsdomstolen kommer nå för slutsatser i fallet. 

I den engelskspråkiga delen av internet har aktivister organiserat sig för att få privatpersoner avskedade, om de anser att vederbörande uttryckt sig rasistiskt eller på annat sätt kränkande. De anonyma aktörerna hör av sig till arbetsgivaren och kräver att personen i fråga tvingas från sitt arbete, skriver BBC. Arbetsjuristen Jens Tillqvist menar att det voren olagligt att avskeda anställda för åsikter de uttrycker på fritiden. Det kan initialt kännas lugnande, men H&M-fallet tyder dock på att vissa arbetsgivare siktar på att etablera en mycket bred definition av lojalitetsplikten.

När lojalitetsplikten gjorde sig hemma i lagboken, då satt de absolut flesta svenskar inte på mer imponerande kommunikationsvägar än att prata med en granne eller på sin höjd skriva insändare. I dagsläget har nästan alla medborgare blivit sina egna små mediaaktörer. Skriver du något riktigt fiffigt på twitter, då kan statsministern se det och dela det vidare.  

Kollektivavtalet som berör mig direkt, Tjänsteföretagen Call/Contact Center och Marknadsundersökningsföretag, förblir fåordig om yttrandefrihet. Det nämns angående lojalitet att: "Förhållandet mellan arbetsgivare och tjänsteman grundar sig på ömsesidig lojalitet och ömsesidigt förtroende. Tjänstemannen ska vara diskret när det gäller arbetsgivarens angelägenheter". En bra sak att ha med, men inte tillräcklig till att möta den moderna världens unika utmaningar. Om H&M-medarbetaren som avskedades hade varit en kollega till mig, men fallet i övrigt varit identiskt, då hade jag känt mig väldigt osäker på fackets förmåga att rädda hennes anställning. 

Inför avtalens framtida omförhandling behöver vi föra upp det fria ordet på agendan. Skiljelinjen mellan offentlig och privatperson, mellan nättidning och blogg, kommer bara bli suddigare ju mer tiden får gå. Tydliga gränser måste etableras, vad kan krävas av arbetstagaren att hen säger och hur, samt vad måste medarbetaren avstå från att yttra.

/ Staffan Marklund, styrelsemedlem i Unionenklubben på Transcom. 

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen