Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör våra chefer oss deprimerade?

Ett dåligt arbetsklimat kan påverka hälsan negativt. Att ha en dålig chef ökar dessutom risken för att bli deprimerad. Men det finns saker som hjälper, skriver psykologen David Waskuri.
Publicerad
Shutterstock
Depressionssymtom kan bli värre om medarbetaren upplever att chefen inte bryr sig om deras hälsa.. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att berätta vad du tänker, känner och behöver för din chef kommer att underlätta en förändring. Det kräver dock att chefen är lyhörd, bekräftar arbetstagaren och är villig att lyssna och möta de behov som finns.  Om man inte få konstruktiv kritik eller beröm för sina arbetsinsatser, har orimligt höga krav och snäva ramar med lite frihet på jobbet, hamnar man i riskzonen för depression.

Depressionssymtomen blir än värre om medarbetaren upplever att chefen inte bryr sig om deras hälsa. Det kan handla om en chef som själv är stressad på grund av höga krav uppifrån, eller har orimliga krav på sina medarbetare. Det kan också handla om att ha dålig insyn i hur medarbetarnas situation ser ut. Ibland kan det handla om personlighetsdrag hos chefen: att exempelvis inte vara inkännande, lyhörd, bra på att sätta sig in i andras situation.

 

Det är skadligt att bara bita ihop

Det finns också perfektioniska och kontrollerande chefer som har svårt att delegera och den kontrollen blir stressande för medarbetaren. I andra fall handlar det om faktorer såsom underbemanning, orealistiska lönsamhetsmål för företaget med mera.

Under Coronatiden har hemmajobbandet upplevts som både negativt och positivt. För personer som har behövt stöd av sin chef och kollegor har det blivit mer stressigt eftersom upplevts svårare att be om hjälp och då sitter man själv med sina problem. Stress tenderar att bli negativt när du inte upplever stöd.

Det är inte lätt att ta ett möte med en auktoritet som besitter makt över din situation. Samtidigt är det skadligt att bara bita ihop. Det kan vara bra att ta ett möte med chefen och berätta hur man upplever och känner kring jobbet och samtidigt ta upp förslag på vad som skulle kunna göra situationen bättre. Förhoppningsvis har du en chef som inte går i försvar och som vill lyssna och hjälpa dig.

Dåligt ledarskap skadar din hälsa i längden

Blir det inte bättre över tid och du även involverat andra i organisationen: HR, facket och om inget ändå händer, kan det tyvärr vara läge att söka dig vidare till en ny arbetsplats. Dåligt ledarskap skapar en dålig arbetsmiljö, vilket kommer att skada din hälsa i längden. 

Mina råd till chefer som vill ha medarbetare som mår bra är följande:

  • Se till att skapa ett tryggt, bekräftande och förlåtande klimat där medarbetare inte behöver vara rädda för att göra fel eller säga vad man tycker, tänker, känner.
     
  • Du kan bidra till det genom att vara lyhörd, lyssna, inte brusa upp och inte stressa upp dina kollegor. Om du märker av mobbning, härskartekniker och utfrysning behöver du ta upp det och se till att det upphör.
     
  • Ge medarbetarna feedback för sina arbetsinsatser. Tänk 80 procent positiv feedback och 20 procent korrigerande feedback. Ta upp det på ett konstruktivt sätt. För mycket negativ feedback gör att medarbetarna börjar tassa på tå och det kan skapa stress, ångest och depression. Personer som anstränger sig och inte får feedback kan tro att de gör saker i onödan. 
     
  • Kontakta inte medarbetarna utanför arbetstid. Det är viktigt att ha tydliga ramar och att kunna koppla bort jobbet när arbetsdagen är slut. Tänk på att även du som chef behöver återhämtning. Ju mer du tar hand om dig själv och din återhämtning desto bättre chef kan du bli. Exempelvis kort stubin kan vara ett tecken på negativ stress. 
     
  • Var inte bara uppgiftsorienterad utan var även relationsorienterad. Det vill säga att du kan fråga medarbetaren om hur de har haft det i helgen. Tänk på att förmedla en värme och att du bryr dig. 
     
  • Försök hjälpa medarbetarna att utvecklas i arbetet.  Det kräver lyhördhet av dig som chef. Det kan även kräva tillit till medarbetaren att inte vara där och hålla på med ”micro management”. Tänk på att monotona arbetsuppgifter tenderar att bli tråkiga.
     
  • Ta dig tid att prata med medarbetarna på regelbunden basis. Om någon tar upp att de är missnöjda eller sätter en gräns så ta det på allvar och lyssna, bekräfta i stället för att gå in i försvar direkt.
     
  •  Som chef kan du uppleva en medarbetare som energitjuv och du kan själv upplevas som energitjuv. Fundera på hur ni kan ge varandra energi och fundera på vilka beteenden på arbetsplatsen som är negativa och vad som går att ändra på.

/David Waskuri ,Leg. psykolog, specialist i psykologisk behandling och psykoterapi, leg. psykoterapeut, socionom, MBA & VD Sveapsykologerna AB.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD