Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör våra chefer oss deprimerade?

Ett dåligt arbetsklimat kan påverka hälsan negativt. Att ha en dålig chef ökar dessutom risken för att bli deprimerad. Men det finns saker som hjälper, skriver psykologen David Waskuri.
Publicerad
Shutterstock
Depressionssymtom kan bli värre om medarbetaren upplever att chefen inte bryr sig om deras hälsa.. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att berätta vad du tänker, känner och behöver för din chef kommer att underlätta en förändring. Det kräver dock att chefen är lyhörd, bekräftar arbetstagaren och är villig att lyssna och möta de behov som finns.  Om man inte få konstruktiv kritik eller beröm för sina arbetsinsatser, har orimligt höga krav och snäva ramar med lite frihet på jobbet, hamnar man i riskzonen för depression.

Depressionssymtomen blir än värre om medarbetaren upplever att chefen inte bryr sig om deras hälsa. Det kan handla om en chef som själv är stressad på grund av höga krav uppifrån, eller har orimliga krav på sina medarbetare. Det kan också handla om att ha dålig insyn i hur medarbetarnas situation ser ut. Ibland kan det handla om personlighetsdrag hos chefen: att exempelvis inte vara inkännande, lyhörd, bra på att sätta sig in i andras situation.

 

Det är skadligt att bara bita ihop

Det finns också perfektioniska och kontrollerande chefer som har svårt att delegera och den kontrollen blir stressande för medarbetaren. I andra fall handlar det om faktorer såsom underbemanning, orealistiska lönsamhetsmål för företaget med mera.

Under Coronatiden har hemmajobbandet upplevts som både negativt och positivt. För personer som har behövt stöd av sin chef och kollegor har det blivit mer stressigt eftersom upplevts svårare att be om hjälp och då sitter man själv med sina problem. Stress tenderar att bli negativt när du inte upplever stöd.

Det är inte lätt att ta ett möte med en auktoritet som besitter makt över din situation. Samtidigt är det skadligt att bara bita ihop. Det kan vara bra att ta ett möte med chefen och berätta hur man upplever och känner kring jobbet och samtidigt ta upp förslag på vad som skulle kunna göra situationen bättre. Förhoppningsvis har du en chef som inte går i försvar och som vill lyssna och hjälpa dig.

Dåligt ledarskap skadar din hälsa i längden

Blir det inte bättre över tid och du även involverat andra i organisationen: HR, facket och om inget ändå händer, kan det tyvärr vara läge att söka dig vidare till en ny arbetsplats. Dåligt ledarskap skapar en dålig arbetsmiljö, vilket kommer att skada din hälsa i längden. 

Mina råd till chefer som vill ha medarbetare som mår bra är följande:

  • Se till att skapa ett tryggt, bekräftande och förlåtande klimat där medarbetare inte behöver vara rädda för att göra fel eller säga vad man tycker, tänker, känner.
     
  • Du kan bidra till det genom att vara lyhörd, lyssna, inte brusa upp och inte stressa upp dina kollegor. Om du märker av mobbning, härskartekniker och utfrysning behöver du ta upp det och se till att det upphör.
     
  • Ge medarbetarna feedback för sina arbetsinsatser. Tänk 80 procent positiv feedback och 20 procent korrigerande feedback. Ta upp det på ett konstruktivt sätt. För mycket negativ feedback gör att medarbetarna börjar tassa på tå och det kan skapa stress, ångest och depression. Personer som anstränger sig och inte får feedback kan tro att de gör saker i onödan. 
     
  • Kontakta inte medarbetarna utanför arbetstid. Det är viktigt att ha tydliga ramar och att kunna koppla bort jobbet när arbetsdagen är slut. Tänk på att även du som chef behöver återhämtning. Ju mer du tar hand om dig själv och din återhämtning desto bättre chef kan du bli. Exempelvis kort stubin kan vara ett tecken på negativ stress. 
     
  • Var inte bara uppgiftsorienterad utan var även relationsorienterad. Det vill säga att du kan fråga medarbetaren om hur de har haft det i helgen. Tänk på att förmedla en värme och att du bryr dig. 
     
  • Försök hjälpa medarbetarna att utvecklas i arbetet.  Det kräver lyhördhet av dig som chef. Det kan även kräva tillit till medarbetaren att inte vara där och hålla på med ”micro management”. Tänk på att monotona arbetsuppgifter tenderar att bli tråkiga.
     
  • Ta dig tid att prata med medarbetarna på regelbunden basis. Om någon tar upp att de är missnöjda eller sätter en gräns så ta det på allvar och lyssna, bekräfta i stället för att gå in i försvar direkt.
     
  •  Som chef kan du uppleva en medarbetare som energitjuv och du kan själv upplevas som energitjuv. Fundera på hur ni kan ge varandra energi och fundera på vilka beteenden på arbetsplatsen som är negativa och vad som går att ändra på.

/David Waskuri ,Leg. psykolog, specialist i psykologisk behandling och psykoterapi, leg. psykoterapeut, socionom, MBA & VD Sveapsykologerna AB.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef