Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge anställda inom civilsamhället trygghet

Föreningar och organisationer måste ges möjligheter att vara en jämbördig part till näringslivet och offentlig sektor. Och få samma förutsättningar finansiellt, skriver Petter Skogar, vd arbetsgivarorganisationen Fremia.
Publicerad 11 mars 2021, kl 11:06
Colourbox
Civilsamhället behöver ges en större plats men för det krävs finansiellt kapital och trygghet, skriver Fremias vd Petter Skogar. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Civilsamhället är en plats där många förvärvsarbetar. Den senaste undersökningen från SCB visar att det totala antalet 2018 uppgick till 191 891 personer. Det motsvarar 3,9 procent av det totala antalet förvärvsarbetande i Sverige.

Att vara anställd i civilsamhället är något annat än den privata eller den offentliga sektorn. Det erbjuder ett sammanhang med engagemang, värderingar och en önskan om att förändra världen. Men hur ser villkor och utvecklingsmöjligheter inom denna sektor ut?

Vi har bidragit till att möjliggöra för författaren Sophie Nachemson Ekwall att skriva en bok om civilsamhällets förutsättningar, ”Dags att bry sig – så kan civilsamhället och den idéburna sektorn lyfta Sverige”  Den visar att tredje sektorn historiskt fått anpassa sig till det utrymme som funnits mellan det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Sverige skulle kunna gynnas av att förändra förhållningssättet på allra minst två områden:

Det första är sektorns roll som utförare av offentligfinansierad välfärd. Idéburna organisationer står endast för tre procent av sysselsättningen i välfärden. Konventionella företag står samtidigt för över 20 procent. Det andra rör engagemanget, det ideella arbetet och civilsamhällets demokratiska utrymme som aldrig kan ses som en självklarhet, speciellt när populism och nationalism brer ut sig över Europa.

Det ideella arbetet och civilsamhällets demokratiska utrymme kan aldrig ses som en självklarhet

Dessa utmaningar kan hanteras inom ramen för det samhällsklimat som bland annat formuleras i FN:s globala hållbarhetsmål.”. Vi vill lyfta fram tre möjligheter som politiker och sektorn bör arbeta med:

  1. Sverige står inför komplexa samhällsutmaningar som bäst löses i samskapande mellan den tredje sektorn, det privata näringslivet och den offentliga sektorn. De idéburna organisationernas tradition av att se till hela människans behov har förutsättningar att möta förväntningarna. Sveriges ambitioner för FN:s hållbarhetsmål måste inkludera alla sektorer tillsammans.
     
  2. Den tredje sektorn behöver ges större plats i välfärden. Sektorns pluralism ger utrymme för både egenmakt och valfrihet. I vår ligger utredningen Idéburen välfärd på riksdagens bord. Att anta den kan ses som ett första steg, men riksdagen kommer behöva gå betydligt längre för att de idéburna ska bli både fler och växa till åtminstone 10 procent av välfärden.
     
  3. Det krävs finansiellt kapital. Föreningslivet pressas när bidragen och projektpengarna minskar. Samskapande kräver nya finansieringsmodeller kopplade till sociala mål, innovation och effektutvärdering av sociala insatser. Sverige saknar sociala kreditgaranti- och investeringsfonder. Uppdragen för Allmänna arvsfonden och Almi kan breddas.

 

Vi vill också peka på att de länder i Europa som ligger i framkant när det rör idéburen verksamhet i välfärden har stödjande lagstiftning och gynnsamma upphandlingsregler. Här finns en marknad för påverkansinvesteringar, och både privat och offentligt kapital. Därför är det allvarligt att kunskapen om sektorns förmåga till samskapande och innovation är låg i Sverige. Riksdagens åtta partier beskriver civilsamhället på olika sätt. Otydligheten slår igenom på olika nivåer i hela det offentliga Sverige.

Det räcker helt enkelt inte längre för Sverige att bara ha en historia av folkrörelser och att vara bra på ideellt arbete. För att lyckas med framtidens samskapande behöver vi gå bortom den retoriken och med politisk handlingskraft utveckla värdet av den tredje sektorn.

Tack vare studien ”Anställd i det Svenska Civilsamhället” av dåvarande Arbetsgivarföreningen KFO och Arbetsgivarförbundet IDEA numera Fremia vet vi mycket om hur det är att vara anställd i det svenska civilsamhället. 

Områden av intresse är till exempel vad som kännetecknar organisationer med anställda i det svenska civilsamhället, vilka de anställda är och vad de har för befattningar och villkor samt hur de anställda ser på för- och nackdelar med att arbeta i ideell sektor i jämförelse med privat och offentlig sektor. Fördjupad kunskap om de anställdas villkor och drivkrafter är viktig av flera olika skäl.
 

Den kan bidra till vår förståelse av pågående förändringar inom civilsamhället, inklusive diskussion om professionalisering eller anställdas arbetsbördor. Vidare behövs ytterligare insikter för att kunna rekrytera, motivera och behålla duktiga personer. Slutligen kan kunskapen bidra till jämförelser mellan hur det är att arbeta i ideell sektor i kontrast till privat eller offentlig sektor.

Parterna på arbetsmarknaden tar ett stort ansvar att utveckla kollektivavtal utifrån sektorns särart.  Och det är ett arbete vi gärna driver tillsammans med Unionen. Vi måste tillsammans ta sektorns utmaningar på allvar och med förenade krafter påverka dess förutsättningar.

/Petter Skogar, vd arbetsgivarorganisationen Fremia

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected] 
eller 
[email protected] 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen