Diskussionen inleddes med ett gemensamt konstaterande från de båda ledarna att nästa års avtalsrörelse kommer att bli en utmaning. Trots att konjunkturläget har förbättrats det senaste kvartalet upplever de båda att motparten nu går ut hårdare än på länge.

Lönerörelsen måste anpassas till den låga inflationen heter det från arbetsgivarsidan.

– Arbetsgivarna talar alltid om att löneutrymmet är noll och om att man vill ha lokala lösningar. Men det är sant att vi faktiskt inte har fått i gång ekonomin den här gången. Situationen i Grekland spär på oron ytterligare, sade Cecilia Fahlberg under diskussionens inledning.

– Vi varnar starkt för att anpassa lönerna till inflationen. Går man ner mot noll blir det ännu svårare att få fart på hjulen och få kurvan att peka uppåt igen. Vi siktar istället på att sätta lönerna en liten bit över Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Där vet jag också att vi har Riksbanken i ryggen, fyllde Karl-Petter Thorwaldsson i.

Men hur ska då tjänstemannarörelsen och arbetarrörelsen gemensamt ta sig an framtidens utmaningar?

Trots att det gnisslat en del på sistone, inte minst efter LO:s beslut att lönegapet mellan arbetare och tjänstemän ska minska, har Unionens och LO:s medlemmar närmat sig varandra på en rad områden, menar de båda fackledarna.

– När LO går ut och säger att man ska minska lönegapet mellan grupperna skjutsas jag tillbaka till 40-talet där tjänstemännen stod över arbetarna med vit kostym och slips. Det ser inte ur så idag. Vi delar samma behov av utbildning och kompetensutveckling. Uppdelningen tjänsteman och arbetare är omodern idag, sade Cecilia Fahlberg.

– Jag håller med Cecillia om att våra frågor idag i mångt och mycket är gemensamma, och studier ska så klart betala av sig. Men de behöver inte vara en högre skillnad än 10600 i månaden. Och vi tycker definitivt inte att gapet ska öka mer, sade Karl-Petter Thorwaldsson.

Resten av diskussionen kretsade mycket kring hur man ska komma tillrätta med löneskillnaden mellan kvinnor och män, samt industriavtalets normerande roll.

Även om åsikterna kring hur man tar sig dit skiljer sig uttryckte Karl-Petter Thorwaldsson en glädje kring att Unionen antagit ett liknade mål som LO vad gäller kvinnolönerna, det vill säga att gapet ska halveras under de kommande 12 åren. Unionen vill göra samma sak på 13 år.

– Alldeles oavsett tekniken är det mycket glädjande. Ska vi varaktigt kunna minska lönegapet måste LO, TCO och SACO samlas kring frågan. Det har jag sagt ända sedan jag tillträdde.

Cecilia Fahlberg delar uppfattningen om att man är överens i sak, men uttryckte samtidigt en oro över att LO:s linje där man vill driva särskilda potter i lönerörelsen kan komma att hota märkets normerande roll.

– Att använda industriavtalet för att få några tiondelar mer är oroande. Risken är att det stjälper hela avtalet. Man kan inte ha en normering, som i grunden handlar om solidaritet och jämställdhet, och samtidigt ta den vägen.