I november presenterar Facken inom industrin sina krav inför den kommande avtalsrörelsen. Men innan de fem förbunden kan enas om lönenivån för det så kallade märket och andra prioriterade frågor är det mycket som ska hinnas med. Just nu pågår ett intensivt arbete där respektive organisation diskuterar frågan och facken understryker att man inte vill föregå den demokratiska processen. Först i juni när Unionens förbundsråd spikat sina avtalskrav kommer definitiva besked var förbundet står. Men redan nu har några frågor utkristalliserat sig som kan komma att bli de viktigaste i den kommande avtalsrörelsen.
– En sådan fråga är balans i arbetslivet, alltså hur vi med bibehållen hälsa och möjlighet till avkoppling ska hantera arbetslivet. Den är inte ny, men oerhört viktig, säger Niklas Hjert, förhandlingschef på Unionen.
Ett annan viktig fråga är utbyggnaden av flexpensionen.
– Där är vi inte färdiga. Vår målsättning är att arbetsgivarna ska betala två procent extra till tjänstepensionen och vi har hunnit olika långt inom olika områden. Där vi kommit längst är det i dag 1,3 procent. Almega ligger en bit efter men där är vi överens om att bygga ut till samma nivå som inom industrin.
Camilla Frankelius, förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer, poängterar vikten av förstärkt kompetensutveckling.
– Våra medlemmar har en hög utbildning men alla behöver fylla på med kunskap och i dag saknas det ofta möjligheter till kortare tekniska utbildningar under anställningen. Där tycker vi att arbetsgivarna måste jobba mer aktivt, säger hon.
Jämställdhet, arbetstidsfrågor och det gränslösa arbetslivet är andra frågor som facken vill driva.
Man kan ju faktiskt prata sig till en lågkonjunktur
IF Metall ser gärna ett extra fokus på medlemmarnas arbetsmiljö.
– Vi har haft väldigt många dödsolyckor under förra året och det här året har inte heller börjat bra så arbetsmiljöfrågorna kommer nog spela stor roll i avtalsrörelsen. Men exakt hur de kraven ser ut är omöjligt att veta än. Det är sådant vi funderar på just nu, säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall.
Den stora tvistefrågan i avtalsrörelsen kommer inte överraskande att bli frågan om löneutrymmet där fackens fokus är att få till reallöneökningar. Att arbetsgivare och fack målar upp olika bilder av konjunkturläget tillhör förhandlingsspelet.
– Lön brukar alltid vara en laddad fråga. När vi ställer våra krav i november är det baserat på gedigna ekonomiska analyser som vi gör under hösten. I avtalsrörelsen förhandlar vi om vad vi tror om framtiden, inte vad som varit. Men man kan inte påstå att vi är inne i någon extremt turbulent tid just nu, säger Niklas Hjert.
Veli-Pekka Säikkälä, är inne på samma spår.
– Arbetsgivarna målar upp en väldigt mörk bild, enligt vilken vi är på väg in i en lågkonjunktur och att vi därför måste växla ner på lönetakten. Vi känner igen den där lågkonjunkturen de pratar om och det är inte heller de signalerna vi får från våra medlemmar, säger han.
– Jag tycker det är ett lite farligt agerande, för man kan ju faktiskt prata sig till en lågkonjunktur. Det kan få många att vänta med att byta bil eller avstå från en investering. Då blir det arbetsgivarna påstår självuppfyllt.
Facken anser att det nuvarande treåriga avtalet har levererat i form av reallöneökningar, stärkt konkurrenskraft, hög sysselsättning och pensionsavsättningar.
– Det har varit ett antal bra år, samtidigt finns det en frustration kring att det lokalt varit väldigt svårt att få något utöver det centrala avtalet. Den bakgrunden kommer vi att ha med oss när vi går in i förhandlingen. Vi kan konstatera att det finns många företag som gått bra under den här perioden, säger Niklas Hjert.
Det är bekvämare att sitta på läktaren och kritisera
Camilla Frankelius instämmer i analysen men är samtidigt missnöjd med hur arbetsgivarna hanterat löneavtalen på lokal nivå.
– Våra löneavtal är något som vi definitivt kommer återkomma med till arbetsgivarna för att diskutera. Vi tycker inte att det fungerar, företagen har gjort enorma vinster på senaste tid och då måste det ge mer i lönekuvertet än det har gjort, säger hon.
Även tjänstesektorn är internationellt konkurrensutsatt. Förs det några diskussioner om att utöka gruppen som är med och sätter märket?
– Det finns en stående öppen inbjudan men det är ingen på arbetsgivarsidan som har svarat på det. Det är ett stort ansvarstagande och alla är inte beredda att axla det. Det kan vara bekvämare att sitta på läktaren och kritisera, säger Niklas Hjert.
Enligt Unionens förhandlingschef kan man acceptera speciella lönesatsningar för vissa kvinnodominerade yrken.
– Vi har accepterat det tidigare och är öppna för en sådan diskussion om det finns grupper som ligger fel och om det är rimligt att de får högre lön. Det vi vänt oss emot är om väldigt stora sektorer som i princip omfattar hela arbetsmarknaden ska ha mer än märket – då hotas hela märkessättningen, säger han.
Enligt honom har reallöneökningar under perioden med Industriavtalet kommit alla på arbetsmarknaden till gagn, inte bara vissa grupper.
– Att åstadkomma förändringar i vissa grupper är lättare när det skapas reallöneökningar, står man däremot och stampar är det betydligt svårare. Industriavtalet är inget hinder för relativa löneförändringar som det ibland framhålls, jag skulle snarare säga att det är en förutsättning.
Enligt de inblandade parterna i Facken inom industrin brukar det inte vara några svårigheter att komma överens, trots olika intressen.
– Vi har jobbat ihop länge och har samsyn kring de grundläggande sakerna. Men det finns så klart områden där det skiljer sig. Kraven på tillgänglighet ser olika ut på kollektiv- och tjänstemannasidan, arbetsmiljö är ett annat område där det kan skilja, säger Niklas Hjert.
Foto: Sveriges Ingenjörer, Brian Predstrup, Alex Giacomini
Facken inom industrin
Facken inom industrin består av Unionen, Sveriges Ingenjörer, IF Metall, GS och Livs.
Märket är den löneöverenskommelse som industrins fack och arbetsgivare gör och som fungerar som norm för övriga arbetsmarknaden.
