I går kunde Kollega berätta om Atlas Copco Rockdrill i Örebro, där tjänstemännen under fyra månader gått ned i arbetstid och lön för att undvika uppsägningar.

- Jag skulle gärna åka runt och presentera fördelarna för hur många som helst, sa Pär Aneman, Unionenklubbens ordförande, då.

Enligt Niklas Hjert står lokala krisavtal i den här branschen inte i strid med det centrala kollektivavtalet, och han betonar att det inte är fråga om direkta lönesänkningar, eftersom arbetstiden minskat i större omfattning än lönerna.

- Det som är viktigt är att man noga tänker igenom konsekvenserna av ett krisavtal, så att det inte drabbar den enskildes trygghet i försäkringssystemen om något händer eller om man trots krisavtalet blir arbetslös

Det är också viktigt, menar Hjert, att man analyserar orsakerna till krisen. Om det är fråga om en tillfällig nedgång i efterfrågan kan ett krisavtal vara en bra lösning. Är det däremot en strukturomvandling så har ett sådant avtal inte önskad effekt – att rädda jobben.

I Atlas Copcos fall har man försäkrat sig om att varken den sjukpenninggrundande inkomsten eller pensionsinbetalningarna påverkas.

- Jag har inte satt mig in i deras avtal specifikt, min roll är inte att överpröva klubbarnas uppgörelser, utan att erbjuda stöd och råd.  Men det är bra att de har säkrat de sakerna, säger Niklas Hjert.

I spåren av finanskrisen var krisavtalen vanliga inom framför allt industrin. Så vanliga att fack och stat enades om ett avtal som garanterade att enskilda inte skulle drabbas ekonomiskt om det ändå skulle bli fråga om uppsägningar.

Den överenskommelsen gäller än, men bara då det är fråga om större kriser, som till exempel drabbar en hel bransch.