Paulina de los Reyes, professor vid ekonomiska institutionen på Stockholms universitet har studerat etnisk diskriminering sedan 1994. Under åren har mycket hänt, men hon upplever också att diskussionen tystnat något, vilket är oroande.

- I början av 1990-talet talade man jättemycket om hur man skulle förhindra att diskriminera olika folkgrupper eller  samhällsklasser i vardagen. I takt med åren har rösterna tystnad och det har blivit en slags ickefråga, vilket är skrämmande med tanke på hur samhället har utvecklats den senaste tiden.

Att arbeta mot diskriminering i arbetslivet är en stor del i arbetet för lika rättigheter. Men när det kommer till diskrimineringsfrågor har arbetsgivare en tendens att se på frågan utifrån ett annat perspektiv.

- Antingen ser man diskrimineringen som ett undantag, i ett annars väl fungerande system. Eller så rättfärdigar man diskrimineringen utifrån ett försiktighetsperspektiv - det går helt enkelt inte att lita på att folk från andra kulturer har samma jobbmoral. Det kostar att rekrytera och anställa, och en felrekrytering kan bli dyr.  

När en forskare på Växjö universitet utförde ett experiment med ansökningshandlingar, för några år sedan, visade det sig att ansökningar med ett svenskklingande namn hade 50 procent större chans att bli kallad till intervju än en ansökning med ett utländskt namn.

- Forskningen visar även en systematisk skillnad i löner och anställningsvillkor. Utlandsfödda personer får i större utsträckning sämre villkor än svenskfödda.

För att få bukt med diskrimineringen på arbetsmarknaden krävs det att både fackförbund och arbetsgivare arbetar tillsammans, men även att omgivningen tar upp frågan till diskussion.

- Vi vill gärna skylla på inskränkta chefer och dåliga företagsstrukturer, men för att diskriminering ska ske krävs ett godkännande från den tysta omgivningen, säger Paulina de los Reyes.