Forskning kring utbrändhet har hittills beskrivits utifrån den drabbades perspektiv. Men nu har forskare vid Umeå universitet försökt ringa in de tecken som föregår utbrändhet genom att bland annat intervjua arbetsledare och kollegor till dem som drabbats.
- Mina intervjuer visar att personen genomgår en förändring på arbetsplatsen när det här håller på att hända. Han eller hon kämpar för att klara av allting själv, jobbar över i högre utsträckning och hävdar att det bara är hon själv som kan klara en viss uppgift, säger Eva Ericson-Lidman, som står bakom avhandlingen.
Hennes intervjuer visar att den som håller på att bli utbränd börjar ta på sig mer arbete än vad som förväntas.
- Man siktar mot stjärnorna istället för trädtopparna. Personen känner sig otillräcklig och har mycket dåligt samvete över att man inte klarar av sina arbetsuppgifter. Det är också vanligt att man försöker kontrollera sina arbetskamrater genom att till exempel kolla hur mycket jobb de har.
Längre fram i sjukdomsprocessen isolerar sig personen allt mer.
- Han eller hon börjar undvika sina kollegor, slutar fika och går iväg utan att tala om varför. Man kan lämna pappershögar i veckor och månader eftersom man inte orkar med att sköta sitt jobb. Då har det gått för långt. Insatserna sätts in när det är för sent, när personen redan blivit sjukskriven, säger Eva Ericson-Lidman.
Till slut börjar den drabbade visa allt fler tecken på att falla sönder. Det kan vara kroppsliga symptom som hjärtklappning, högt blodtryck och sömnsvårigheter eller känslomässiga utbrott på arbetsplatsen. Det är inte ovanligt att det uppstår konflikter.
- Kollegorna ser att något är galet men förstår ofta inte att deras kollega är på väg att bli utbränd. Man kanske ger igen med samma mynt eller börjar förminska den drabbade. Det blir pajkastning, vilket inte bådar gott inför rehabiliteringen. Från mina intervjuer har jag en känsla av att de konflikter som uppstod under tiden före sjukskrivningen aldrig reddes ut ordentligt, säger Eva Ericson-Lidman.
Hur ska man agera?
- Det är viktigt att vi vågar konfrontera den som vi misstänker mår dåligt och fråga om man kan hjälpa till. Många av de jag intervjuat säger att man tassade på tå för länge, övertog jobb och skyddade den som var drabbad. Om man lär sig se de här tecknen kan man gripa in på ett tidigare plan.
Eva Ericson-Lidmans avhandling visar att kollegor till personer som drabbats av utbrändhet för en komplicerad kamp för att försöka stödja och finnas till hands. Det innebär inte sällan att man måste sätta sitt eget liv åt sidan och själv ha högre arbetsbelastning. Trots det verkar stödet inte nå fram eller tas emot, visar Eva Ericson-Lidmans avhandling.
- Både arbetsledare, kollegor och närstående kan göra allt vad de kan för att hjälpa utan att nå fram. För den som är utbränd säger sig inte behöva någon hjälp eller ha några problem. En viktig pusselbit i det förebyggande arbetet är att vi lär oss mer om stödet.
- Jag hoppas att dessa rön kan bidra till att öka kunskapen om hur man kan förebygga utbrändhet och göra omgivningen bättre rustad att hjälpa den drabbade i ett tidigare skede.