Idag är det industrin som går före och sätter nivån, det så kallade märket, för de svenska löneavtalen. Men kritiken mot systemet växer. Modellen hämmar företagens utvecklingskraft, för vissa branscher hamnar nivån för högt, för andra för lågt, hävdas i en rapport från näringslivets forskningsinstitut Ratio.
Både fack och arbetsgivare tycks eniga om att modellen kommer att förändras. Men i vilken grad är man oenig om.
Unionens ordförande Mari-Ann Krantz tror att grundidén trots allt har framtiden för sig.
- Vi borde jobba med att ytterligare utvidga samarbetet. Vi fick ett bra avtal 1997 när vi träffade industriavtalet. Men sedan kan man diskutera vilka som ska sätta märket. I dag är även tjänstesektorn internationellt konkurrensutsatt, sa Mari-Ann Krantz i en debatt i Almedalen.
Även Teknikföretagens Karl-Olof Stenqvist anser att modellen mycket väl kan fortleva.
- Det kommer alltid att finnas ett märke, men det måste finnas ett märke som ger större utrymme. Det här har inte fungerat som vi tänkt oss. Modellen måste vara accepterad, annars måste vi tänka igenom om vi ska fortsätta med den.
Alternativet är, anser Stenqvist, mer lokal lönebildning och ändrade konfliktregler.
- Att vi inte får några konflikter beror på att arbetsgivarna viker ned sig gång på gång. Arbetsgivarna har inget vapen, den som tar till lockout skjuter sig själv i foten.
Störst skepsis till den nuvarande modellen hade Almegas Jonas Milton som inte trodde att den skulle överleva de kommande tio åren.