1997 bildades Facken inom industrin - ett samarbete som var tänkt att leda till ordning och reda i lönebildningen. Nu skulle det bli slut på avtals­ rörelser där inhemska sektorer drev upp löneökningarna och inflationen till en nivå som gjorde det tufft för exportföretagen att konkurrera. Modellen vann acceptans, inte minst från politiskt håll, där man efterlyst en stabilare lönebildning.

Genom industrisamarbetet såg också dåvarande Sif en möjlighet att för första gången med framgång driva kravet på arbetstidsförkortning för sina medlemmar.

Frågan hade varit uppe sedan slutet av 1970-talet, men bedömts som svår att driva. Nu, tillsammans med andra starka fackförbund som Metall, Industrifacket och Civilingenjörsförbundet, och genom att möta industriarbetsgivarnas krav på ökad flexibilitet, lyckades man under flera avtalsrörelser få igenom krav på ökad ledighet, mot lägre löneökningar. Inte för alla, men många medlemmar.

Även i HTF fördes sedan länge en kamp om kortare arbetstid. Inför avtalsrörelsen 1998 slog man fast att det var en prioriterad fråga. Man lyckades till viss del få igenom sina krav, men bara för några tusen medlemmar.

I flera förhandlingar mötte man hårt motstånd. Följden är att vissa medlemmar i dag kan ha så många som åtta lediga dagar utöver semestern att ta ut varje år, medan andra inte har några alls.

När Unionen bildades 2008 diskuterade man möjligheten att harmonisera avtalen, men förkastade idén.

- Det var en utopisk tanke redan när vi var Sif respektive HTF, att alla avtal skulle se likadana ut. Vi har formellt sett 90 olika motparter, med olika krav. En del saker i avtalen är anpassade för just den branschen. Vi skulle få väldigt svårt att vinna gehör för krav som skulle kunna uppfattas som att vi försökte plocka russinen ur kakan och skapa ett avtal där vi har tagit det bästa ur varje. Och de flesta medlemmar vill nog inte gå med på försämringar i sina avtal, säger Bosse Hallberg, Unionens avtalsexpert.

I den senaste avtalsrörelsen lyftes trots allt frågan om arbetstidsförkortning, men arbetsgivarna var inte intresserade av att ens diskutera det. I stället enades man om den så kallade delpensionen, som ger anställda möjlighet att trappa ned i slutet av arbetslivet.

- Jag tror att det är svårt att väcka liv i den här frågan. Man ska också komma ihåg att arbetstidsförkortning inte är något man får till skänks. Det kostar. Medlemmarna måste vara villiga att avstå löneutrymme och motparten måste se ett värde i det. Och de tycker att det räcker nu, säger Bosse Hallberg.