Han vill ha henne. Och hon har inte sagt ifrån på skarpen. Fritt fram alltså?

Så kan sexuella trakasserier ta sin början. I det här fallet kanske mannen inte ens är medveten om att han gör fel. Kanske är han så förälskad att han inte ser klart?

Det kan också vara så att den attraktion han känner handlar om makt. Om att få henne att må så dåligt att hon inte längre kan fungera fullt ut på arbetsplatsen.

Det finns män som medvetet utsätter en kollega eller underställd för sexuella trakasserier för att de upplever att den andra hotar deras egen maktposition, eller den maktordning som finns på arbetsplatsen i stort. Och det är så sexuella trakasserier brukar ses, som ett sätt att hålla kvinnor i schack i det mansdominerade samhälle som vi ännu lever i, där kvinnorna som grupp ofta har en underordnad position medan männen har mer makt och oftare har ledande positioner på arbetsplatserna, liksom i hela samhället.

Det är också kvinnor som kommer in i de yrken som länge varit mansdominerade och kvinnor - eller män! - som bryter mot traditionella könsmönster som löper störst risk att drabbas. Sexuella trakasserier används då som ett sätt för den dominerande gruppen att hålla kvar eller återskapa den rådande ordningen. Men vem som helst kan drabbas.

- Det beror på vilken arbetsplats man råkar hamna på och vilken anda som råder där. Min uppfattning är att risken är störst för starka och konkurrenskraftiga kvinnor, säger Anneli Häyrén Weinestål, genus- och organisationsforskare, som länge forskat om sexuella trakasserier.

Men måste det inte finnas en attraktion i botten för att sexuella trakasserier ska uppstå?
- Det kan starta så. Problemet uppstår när man som kollega eller chef fortsätter att närma sig trots att den andra sagt nej.

- Jag tror inte att någon utsätter den man tycker är oattraktiv för sexuella trakasserier. Då kan man i stället ta ner en människa genom att på olika sätt visa att man underkänner henne eller honom som kvinna eller man, vilket också tar hårt på självkänslan.

Även om de flesta människor aldrig kliver över gränsen och ignorerar ett nej, så är det långt ifrån självklart för alla. Sexuella trakasserier är ett vanligt problem på våra arbetsplatser. Det visar inte minst den undersökning som Kollega låtit göra, enligt vilken en fjärdedel av alla kvinnor blivit utsatta för sexuella trakasserier på sin nuvarande eller på en tidigare arbetsplats.

Kränkningen drabbar offren hårt. Enligt forsk­ning på området stiger risken för psykisk ohälsa dramatiskt för den som utsätts - enligt en svensk studie löper den som drabbas av sexuella trakasserier fem gånger större risk att må psykiskt dåligt jämfört med andra.

Hur agerar den som utsatts för sexuella trakasserier? En del stannar kvar på arbetsplatsen och försöker uthärda i hopp om att det ska bli bättre, medan andra går till en annan arbetsplats, och får sedan leva med att aldrig ha fått upprättelse.

De flesta väljer att inte göra någon anmälan till arbetsgivaren, enligt forskarna därför att det finns en tyst kunskap om att det inte går att få rätt, oavsett vad man gör.

- De här trakasserierna sker ju i en maktordning där förövaren normalt har mer makt och kompisar än offret. Som underordnad blir det väldigt svårt att stå upp i ett system där den som ska ta emot ens anmälan är kompis med den som trakasserar en eller i värsta fall är chefen själv.

- Mycket forskning har också visat att det inom en organisation ska till väldigt mycket innan man tar avstånd från någon man tillsatt som chef, då ifrågasätter man i stället den som är anmälare. Man skyddar sina strukturer på det sättet, säger Anneli Häyrén Weinestål.

Ett annat problem är att man till följd av trakasserierna tappar självförtroende och tron på sitt eget värdesystem, vad som är rätt och fel - så att man till slut lägger skulden på sig själv. Man kanske inte vill se vad som händer, vilket kan bero på lojalitet med den som trakasserat en, arbetsgivaren eller hela arbetsplatsen. Man vill inte att det ska vara sexuella trakasserier och då tolkar man det inte på det viset förrän man blir utsatt för något väldigt grovt.

- Tillhör man de få som gör en DO-anmälan så får man ofta bevisproblem och har svårt att bli trodd. Även om man blir det går det ju inte att vara kvar på arbetsplatsen eftersom förövaren sällan blir straffad eller omflyttad, vilket kan vara väldigt knepigt att leva med.

Av dem som ändå väljer att göra en anmälan till arbetsgivaren så blir de flesta stigmatiserade och svikna av både chefer, kollegor, arbetsgivare och facket, hävdar Anneli Häyrén Weinestål.

- Jag skulle vilja säga att nästan 100 procent råkar ut för repressalier av något slag.

Hur den som utsätter andra för sexuella trakasserier tänker och fungerar är ännu ett outforskat område. Men i princip ingen av dem som Anneli Häyrén Weinestål träffat i samband med sin forsk­ning har visat någon ånger.

- I stället brukar de lägga skulden på offret och tycka att "lite jargong får man väl ändå tåla". Det här handlar ju inte om trygga, mogna människor men de kan ändå vara rätt starka och ha ett behov av att bevaka sitt revir och ha ett negativt maktbeteende som så klart bottnar i någonting. Jag skulle tro att de här männen också har en skev bild av kvinnor och kan agera på ett liknande sätt på fritiden också.

De experter som Kollega varit i kontakt med hävdar att sexuella trakasserier är ett problem som varken samhället, arbetsgivarna eller facket tar på allvar.

Att ha en policy på jobbet om nolltorerans räcker inte. För att det ska tas på allvar behöver någon i ledningen och de fackliga företrädarna se till att problemet lyfts och diskuteras och att varje med­arbetare informeras om vad sexuella trakasserier är och vad som gäller.

Anneli Häyrén Weinestål vill också se att straffen för förövarna skärps.

- Om de får någon bestraffning över huvud taget i dag så handlar det kanske om en kvarts avdrag på nästa månadslön, och då måste det till oerhört grova förseelser.

Hon menar också att det måste ställas krav på tydliga stödstrukturer och utredningskulturer på arbetsplatserna så att den som blir utsatt vet att det kommer att göras en professionell utredning om en anmälan görs.

- I dag sker utredningarna på ett väldigt undermåligt sätt. Om de ska göras ordentligt behöver utredarna ha genuskompetens och kunskap om lagen, vilket de inte brukar ha i dag. Och det trots att den kompetensen faktiskt redan finns på i vart fall större arbetsplatser.

- Sedan måste man ta ansvar för det resultat som kommer fram i en utredning. Om det förekommer sexuella trakasserier på jobbet så måste arbetsgivarna hantera det genom att arbeta med de berörda personerna och miljön på ett professionellt sätt. Det här är definitivt ingen oskyldig fråga och om de inte jobbar med problemet kan det leda till att människor tar till drastiska åtgärder, med väldigt stora och sorgliga konsekvenser, säger Anneli Häyrén Weinestål.

Om man själv blir utsatt för sexuella trakasserier är Anneli Häyrén Weineståls råd, med tanke på hur det i dag fungerar på de flesta arbetsplatser, att byta jobb så snart som möjligt.

- Om man ändå vill ta fighten ska man veta att det kommer att bli oerhört tufft och då måste man se till att ha någon, som en psykolog eller en god vän, till stöd under hela processen. Men för sin hälsas skull skulle jag ändå säga att man borde lägga benen på ryggen och så tidigt som möjligt dra från arbetsplatsen. Det sämsta man kan göra är ändå att gå kvar och hoppas att det blir bättre. För det blir det inte.