Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Scen 1: Hotell Rival, Stockholm, den 25 augusti klockan 10.30. TV4:s stora dag går av stapeln. Årets program presenteras för den skärskådande pressen, vars ansenliga skara representanter fyller Rivals sammetsröda fåtöljer. Det sjuder av förväntan, surrande ljud, kamerablixtar. Programledare efter programledare presenteras på den stora scenen. En efter en intervjuas de av konferencieren som TV4 anförtrott detta prestigeuppdrag - Peter Jihde. Eftersom hans följdfrågor känns så naturliga, leendena hjärtliga och gesterna avspända kan man förledas att tro att det är lätt att föra sig i tv.
Ingenting kunde vara mer fel. Spontaniteten han utstrålade var frukten av månadslånga och minutiösa förberedelser. Plus erfarenheterna av 17 års vandring på den långa vägen: praktikant på Radio Kronoberg och P4, sportreporter på TV4 Sydost, medprogramledare på TV4, reporter och sedermera programledare på SVT Sport. Slutligen, 2007, tillbaka till TV4 med stjärnstatus för att leda stora evenemang och vara den sammanhållande personen i såväl Idol som valprogram.
Visserligen tillskrivs han en värdefull egenskap i tv-sammanhang. Han påstås "gå genom rutan". Men i grund och botten är han sålunda en långvägare - vilket för övrigt även han själv hävdar. Alltså är framgången inte särskilt märkvärdig.
Det märkvärdiga är att han har bestämt sig att skänka bort sina surt förvärvade tv-kunskaper till behövande förmågor. En liten fotnot: Solidaritet är inte tv-branschens starkaste gren. Insidern Peter Jihde konstaterar:
- Det är en tuff bransch. Det är hård konkurrens om jobb och om chefens gunst. Antingen äter du eller äts du upp.
För att undvika det senare, försvarar man sitt jobb och ställning genom att hålla inne med sina kunskaper. Följaktligen har begreppet mentorskap haft svårt att etablera sig i denna bransch. Men det hindrade inte Peter Jihde att redan 2007 sjösätta ett mentorprojekt i SVT. Ett projekt som självdog i och med hans byte till TV4. I våras tog han upp tråden igen på ett seminarium i TV4 Sport. Han erbjöd sig att axla mentorrollen och coacha hågade programledare på sporten, varpå han utsågs till projektledare för mentorprojektet. Något bekymmer med att få kollegor att anmäla sitt intresse tycks det inte ha varit. Arbetet med adepterna har redan påbörjats.
Varför? Har han begåvats med höga doser generositet? Han förnekar detta, både med en avvärjande gest med högerhanden och i ord.
- Jag agerar egoistiskt eftersom jag vill göra nya saker. Jag tycker att det finns en vit fläck i svensk tv. Det saknas en kugge.
Det ska han vara, en kugge, menar han och hänvisar till sin uppväxtmiljö. Till tidiga tecken på ledaregenskaper. Och till mamman, en lärare och inspirationskälla.
Mer förtegen är han om hur drömmen om programledarkarriär flög i honom under tonåren. Men han minns ännu vad hans morfar sa till honom som liten. "Peter, du pratar så mycket! Du kommer förmodligen att bli statminister. Eller biskop."
- Drivkraften har alltid varit att få berätta saker.
I varje fall började allt i Moheda.
Scen 2: Moheda, 1970-talet. Samhället klövs mitt itu av järnvägen. Barn fick stränga förhållningsorder om att hålla sig på sin sida av järnvägen. Gossen Peter trotsade faran, och förbudet. Han byggde också kojor längst in i skogen.
- Jag var först i en skara på fyra syskon. Mina föräldrar var oerfarna i föräldrarollen. Jag var nyfiken och testade alla gränser. Ibland funkade det, ibland inte. Jag är fortfarande modig och är inte rädd att misslyckas. Fast jag behöver inte hoppa från högsta klippan, bassängkanten räcker gott.
Medan pappan arbetade vanlig kontorstid, hade mamman en halvtids lärartjänst och tillbringade mycket tid med sonen. Relationen med mamman betecknar han som stark. Han kallar henne vid förnamn, Anita, och säger att hon nog skulle beskriva honom som "energisk, rastlös, nyfiken, en som inte kan sitta still i ett hörn längre än fem minuter. Och ganska påfrestande, alltid på väg, alltid på gång".
Åtta-nioårige Peter visade prov på viljan att styra och ställa, organisera. Han ordnade olika slags tävlingar där han gärna medverkade och helst vann.
På högstadiet på Hagaskolan i Alvesta liksom senare på Katedralskolans gymnasium i Växjö kanaliserade han sitt sportintresse genom att sitta med i styrelsen för skolans idrottsförening.
- Jag har aldrig sökt några chefsjobb. Jag är snarast en informell ledare. Jag gör min röst hörd och vill påverka processen. Förut var jag ganska dålig på att lyssna. Jag tyckte en sak och så skulle det bli. I dag frågar jag folk hur de vill ha det. Då gäller det att bästa förslag vinner. Vad hände? Jag har vuxit, mognat.
Inte nog med att den informelle ledaren i honom har blivit bättre på att lyssna. Under sina program låter han andra komma till tals.
- Jag kan inte tillräckligt mycket om mittfältare för att kunna berätta om skillnaden mellan Anders Svensson och Kim Källström. Men jag behöver inte dra ner brallorna på mig själv genom att visa min okunskap. Jag låter vår expert Anders Andersson förklara i stället. Jag är inte stjärnan. Jag ser till att de andra får vara det.
I takt med att han låtit andra lysa, har han kommit underfund med att han, likt mor, gillar att lära ut. Likaså har känslan att det är hans tur att sprida kunskapen vuxit sig allt starkare.
- Jag känner att jag har lärt mig saker, så nu ska jag bjuda på det. Det låter kaxigt, men jag kan hantverket. Och nu ska jag lära andra det jag har lärt mig under 17 år. Då kanske det tar dem sju år att komma dit, säger Peter Jihde, som aldrig haft ett bollplank att vända sig till med professionella spörsmål. Tv-mannen Fredrik Belfrage undantaget, under en kort period.
Scen 3: TV4:s koloss på Värtavägen i Stockholm. Redigeringsrum nummer 7. Bakom en glasdörr med överskriften att fika ej får medtas in, möter ett krypin överbelamrat med skärmar, ett brett redigeringsbord och ett inglasat elskåp med blottat sammelsurium av elektronik. I rummets dämpade belysning tar Peter Jihde på sig sin osynliga mentorshatt och tar sig an sina adepter, en i taget. Här hukar de tu över en bärbar dator, spelar upp ett av adeptens senaste tv-inslag och begrundar det de sett. I tur och ordning diskuterar adepten och mentorn goda sidor liksom utvecklingsområden.
Vad exakt talar de om?
- Tv är en konstlad värld. Man har massor med lampor och strålkastare runt om sig, man är sminkad, folk går omkring med mikrofoner och bär öronsnäcka i örat, halsen ska jämt vara fuktig - samtidigt som man måste tänka på att le. Ytan och hur man för sig är a och o i tv. Ingen lyssnar på en om slipsen är slarvigt knuten.
Själv begick han ett annat misstag när karriären var i sin linda. Under sändningen pillade han enerverande på papper som låg framme. Han är snabb med att härma pillandet och demonstrerar två skilda sätt att påannonsera: stel och skrämmande tråkigt, eller glatt och med en flirtande blinkning mot publiken på bästa Jihde-manér. Det är som att se på två olika personer.
På väg mot fulländning kan man skapa sin egen stil. Hur vill man bli uppfattad av tittarna - som busig, energiknippe, seriös?
Han höjer rösten en smula:
- Det är det som är pudelns kärna: energinivån. Så visar man hurdan man är. Det kan man knappt bedöma själv.
Det som yppas under dessa diskussioner är av "väldigt privat" natur. Därför sker genomgångarna enskilt.
Men till vilken nytta ska man öva in ett perfekt uppförande framför kameran - om man bryter ihop så snart man lämnar studion och drabbas av elaka kommentarer. För Jihde vet hur djupt tv provocerar.
- Jag har fått krönikor med osande kritik om allt dåligt jag gjort. Samtidigt skrev andra om hur fantastisk jag var. Det gäller att veta vem man är.
Går det att lära sig något från den galet annorlunda tv-världen? Definitivt, menar Peter Jihde.
- Om en chef ska komma med ett jobbigt besked, kan framförandet ha avgörande betydelse och vara värt att tänka noga igenom. Vilken sinnesstämning vill man väcka? Vad signalerar kroppsspråket? Vilken röst använder man? Har man bra självinsikt, väljer man rätt väg att nå fram.
För egen del vet han vilken väg han vill fortsätta vandra. Med att coacha, fast inte bara en dag i veckan, utan på heltid.
- Jag ser en framtid i att jobba med det här. Någonstans når man vägs ände och ska göra något annat. Det känner jag på mig när uppgifter och uppdrag inte känns lika spännande som förut, när responsen inte blir god, trots att jag vet att jag egentligen gjort ett bättre jobb än för några år sedan. Då måste man gå vidare. Det är alltid intressantare att trampa nya stigar än gå i någon annans spår.
Kommer du inte att sakna strålkastarljuset?
- Jag kommer att sakna känslan sekunderna innan "röda lampan" tänds och jag/vi får göra det program vi arbetat med. Känslan av att jobba i direktsändning är lite lik den du har under ett svårt åk i en utförsbacke. Du är här och nu. Fullt fokus. Inget får störa och inget kan störa. Ganska avkopplande faktiskt.
Peter Jihde
Ålder: 39 år.
Familj: Hustru Karin samt döttrarna Mallie, 7, och Alice, 1. Familjen väntar tillökning i januari.
Bor: Vasastan, Stockholm.
Gör: Programledare, journalist och nu mentor.
Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.
Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.
Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll.
Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.
Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.
Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.
Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.
Metro Media House ger bland annat ut gratistidningen Metro, driver sajten Metrojobb, plattformen Metro mode och Studentkortet. Men koncernen har stora ekonomiska problem och i dag fick personalen veta att de kommer att få vänta på utbetalningen av marslönen.
I ett öppet brev till personalen, som Expressen publicerat, skriver vd Christen Ager-Hanssen att företaget ska ansöka om rekonstruktion och att lönerna sedan ska komma via den statliga lönegarantin: ”Administrativt får man räkna med att det tar ca en vecka innan marslönerna når de anställdas bankkonton. Vi kommer meddela er alla när lönerna är expedierade och vilken dag de anländer till era bankkonton.”, skriver han.
En företagsrekonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har chans att överleva. En domstol avgör om rekonstruktionen ska beviljas och utser en rekonstruktör. Därefter ska rekonstruktören reda ut anställningsförhållanden och lönefrågor innan ett lönegarantibeslut fattas. Beslutet skickas till länsstyrelsen som, enligt Kronofogden, har en handläggningstid på någon eller några veckor.
Investmentbolaget Custos köpte Metro av Kinnevik för två år sedan. Enligt Christen Ager-Hanssen mörkade Kinnevik att Metro hade ekonomiska problem och i brevet till personalen skriver han att Custos ska stämma Kinnevik på 300 miljoner kronor.
Tidningen Metro finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Enligt Expressen finns planer på att dra ner på utgivningstakten och att säga upp personal.
Kollega söker Unionenklubbens ordförande för en kommentar.
I de avtal som de anställda skrivit på åtar de sig att under en 24-månadersperiod efter avslutad anställning inte ”direkt eller indirekt” rekrytera från den tidigare arbetsgivaren.
Med hänvisning till den klausulen förbjöd tingsrätten tidigare avhoppare från ett spelbolag att värva spelutvecklare från sin tidigare arbetsgivare.
Domen överklagades till AD som har en annan syn på saken. AD konstaterar att värvningsklausuler är ”ägnade att skapa påtagliga inlåsningseffekter och motverka rörligheten på arbetsmarknaden”, men påpekar också att konkurrensklausuler av olika slag kan vara berättigade bland annat för att skydda företagshemligheter.
Det är dock inte fallet när det handlar om spelföretagets värvningsklausul, enligt domstolen som dock anser att en klausul med kort bindningstid kan vara berättigad. Detta för att motverka att en anställd ”i nära anslutning” till att hen lämnar företaget också får andra att sluta och gå över till en konkurrent.
I det här fallet lämnade dock de anställda företaget för mer än ett halvår sedan, vilket gör att rekryteringsförbudet inte bör anses som skäligt, konstaterar domstolen.
AD noterar också att värvningsklausulen inte endast omfattar aktiv rekrytering utan även förbjuder dem att anställa personal hos den tidigare arbetsgivaren som på egen hand söker upp dem. Det kan inte anses skäligt, menar domstolen.
Malin Wulkan, biträdande chefsjurist på Unionen, anser att det är en viktig dom.
– Visserligen var klausulen i anställningsavtalet väldigt omfattande. Det fanns inga begränsningar till vissa personer eller geografiskt område, och sträckte sig över en två-årsperiod. Men det är ändå ett betydelsefullt avgörande eftersom det inte finns något sedan tidigare som är så tydligt.
Bland viktiga med domen är att AD betonar att man har en restriktiv syn på värvningsklausuler och att domstolen dessutom pekar på att sex månader kan vara en rimlig löptid, anser Malin Wulkan.
Än så länge har inte Unionen fått in särskilt många ärenden som rör rena värvningsklausuler.
– Det antas vara ett ökande fenomen, något det inte finns anledning att tvivla på. Sannolikt finns de i alla branscher där det är brist på kompetens, säger Malin Wulkan som påpekar hur viktigt det är att alltid läsa igenom och fundera över anställningskontrakten innan man skriver på.
– Även om man kan få rätt i domstol skapar det en ruggig osäkerhet. Det kan ju handla om höga viten i fall man bryter mot klausulen.