Sämst har Sif lyckats med lägstlönerna. De höjdes i de gamla avtalen med tio procent till 12 650 kronor. Nu har höjningen stannat vid 7,5 procent trots att det fanns ett starkt tryck från förbundets lågavlönade. Kommunal strejkade sig förra året till en lägsta lön på 14 000 kronor för alla med gymnasieutbildning. Industrins anställda såg det som en norm. Sif krävde minst 14 000, i ett ettårsavtal, men kom inte längre än till 13 600 kronor att gälla från 2006.
Sifs lågavlönade medlemmar jobbar bland annat inom IT-branschens callcenter. Där kan medellönen ligga kring 13 800. Anna Kruuse, anställd på Sykes i Ed och ledamot av förbundsfullmäktige, kallar höjningen av lägstlönerna i skogs- och stålavtalen för "en piss i havet". Hon säger att arbetskamraterna är redo att gå till konflikt för bättre lägstlön.
Metalls medlemmar i verkstadsindustrin har fått igenom att ingen ska kunna tjäna mindre än 14 000 efter två års anställning. Industrifackets medlemmar inom plast och gummi får efter två år en höjning av lägstlönen med tolv procent. I månadslön betyder det ett lyft till 15 743 kronor.
Sif har gått ut med att de nya avtalen innehåller arbetstidsförkortning. Inom massa och papper är det oklart hur avtalet ska tolkas. Inom stål och metall blir det kortare arbetstid bara om facket och arbetsgivaren lokalt är överens, en försämring mot det gamla avtalet. Annars har medlemmarna att välja lönepåslag eller höjd pension. Värdet är 0,5 procent.
Förbundets profilfråga är de osakliga löneskillnaderna. Ordförande Mari-Ann Krantz har gjort klart att kvinnornas oförklarliga eftersläpning på cirka 2 000 kronor i månaden måste upphöra och att det kräver att andra grupper (läs: männen) får stå tillbaka. Hur det blir med den saken får vi se i de lokala förhandlingarna.
Osakliga löneskillnader ska enligt avtalen analyseras och korrigeras "så snart som möjligt, dock senast inom en treårsperiod" från det att skillnaden upptäcks. Det innebär i värsta fall att lönediskriminerade kvinnor kan få vänta till nästa avtalsperiod, efter mars 2007 på en korrigering. Tre månaders föräldralön för kvinnor och män kan på sikt bidra till ett jämställt arbetsliv.
Kravet på företagshälsovård till alla blev hos stålarbetsgivarna en rekommendation till företagen och på skogsområdet ett gemensamt konstaterande att företagshälsa är "en nödvändig och självklar resurs".
Samtidigt med industriavtalen fick 3 000 medlemmar i SKTF, CF, Vårdförbundet och Läkarförbundet ett nytt avtal för vårdarbete i organisationer som Frälsningsarmén och Stadsmissionen. Där saknas individgarantier och arbetstidsförkortning.
När detta skrivs (23/3) är fortfarande 70 000 sifare hos teknikarbetsgivarna utan avtal. Metall och CF väntar med att skriva under sina överenskommelser tills Mari-Ann Krantz kramat om sin motpart Anders Narvinger. Krig eller kram? Narvinger har backat från systemskiftet men måste bjuda till om kvinnolönerna, arbetstiderna och en löneöversyn som garanterar pengar på samtliga arbetsplatser.
BJÖRN ÖIJER