Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Maria gick från VD till undersköterska

Efter 15 år som vd på Prevent bytte Maria Schönefeld styrelserum mot demensboende. Nu trotsar hon pensionsnormen och visar att karriären inte behöver ta slut vid 65.
Publicerad
Efter 15 år som vd på Prevent bytte Maria Schönefeld styrelserum mot demensboende. Nu trotsar hon pensionsnormen och visar att karriären inte behöver ta slut vid 65.
I stället för pension – ny karriär. Maria Schönefeld fick en nytändning av jobbet på demensboendet. Foto: Åke Ericson.

När insåg du att du ville byta bana helt?

– Jag hade varit vd väldigt länge och kände att jag var på väg in i en mer förvaltande fas av livet. När pensionen närmade sig tänkte jag bara: Jag vill inte sitta hemma och känna att jag inte gör någon nytta. Jag har mycket kvar att ge. När jag såg att undersköterska skulle bli en skyddad titel tänkte jag att det kunde vara något för mig. Något nytt, där jag fick möjligheten att jobba deltid och samtidigt göra skillnad.

Du valde omsorgsyrket i stället för konsultuppdrag. Varför just vården?

– För att det är hands on, mycket mer praktiskt och dessutom flexibelt.

Hur reagerade din omgivning?

– En del tyckte inte att jag var klok, haha. Första reaktionen från barnen var också lite tveksam – de hade nog sett fram emot mer hjälp med barnbarnen. Flera i min omgivning har själva börjat fundera på om de kanske skulle göra något helt annat i nästa fas i livet. Pensionsåldern är ju mer flytande i dag – ska man verkligen göra samma sak tills man måste sluta eller kanske testa något man brinner för och få lite nytändning på köpet?

Vad var svårast med att sätta sig i skolbänken igen?

– Det var nog själva formen: att läsa på distans och bara plugga teori ur böcker. Jag hade gärna sett mer praktik direkt. Det tar lite längre tid att lära sig när man blir äldre.

Från ledningsgrupp till omvårdnad – vad har varit den största omställningen?

– Det är väldigt trevligt att man hela tiden möter människor, både boende och kollegor. Vi är ett stort team med folk från många olika länder och kulturer, och vi lär oss otroligt mycket av varandra. Man får direkt återkoppling, och när passet är slut är jobbet verkligen klart. Det är en ny sorts frihet.

Hur har ditt val påverkat dig ekonomiskt?

– Lönerna är relativt sett skamligt låga i ett yrke som är så betydelsefullt och värdefullt för välfärden. Jag känner mig privilegierad att kunna jobba samtidigt som jag tar ut pension, annars hade det varit tufft och påverkat min levnadsnivå negativt.

Hur kommer det sig att du inte vill gå i pension?

– Att bara gå hemma har inget större värde för mig. Och jag vill känna mig behövd. Så länge det känns roligt, och både kropp och knopp håller, så fortsätter jag. Jag har haft turen att inte slita ut mig tidigare i livet. Det gör skillnad nu.

Text: Henrik Lenngren.

MARIA SCHÖNEFELD

GÖR: Timanställd undersköterska på en avdelning med demensboende på Villa Täby Park i Täby.

ÅLDER: 65.

BOR: I Täby kommun utanför Stockholm.

KARRIÄR: Chefsroller på Handelsanställdas förbund, Arbetsmiljöverket och Prevent. Anställd som undersköterska i mars.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat