Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Kommunikatör

Linus Tunström har varit regissör i över 20 år. Nu är han också teaterchef, så när han regisserar måste han tänka på att han kan betraktas som Högste Chefen av sina medarbetare.
- Ibland kan man skoja, men ibland måste man vara tydlig med mål och krav. Det är situationsanpassat hela tiden.
Dag Bremberg Publicerad 20 maj 2010, kl 10:44

Scen 1: Uppsala stadsteater, stora scenen. Två skådespelare har en dialog.

In från höger med bestämda steg kommer Linus Tunström, vd. Han sätter direkt punkt för deras uppvisning med en snabb, skämtsam kommentar. Han vänder sig mot publiken - som denna gång består av journalister som ska få en presentation av vårens program.

- Jag brukar förbereda skådespelarna på att en pressträff inte är en teaterföreställning. När man kommunicerar gäller det att sätta sig i mottagarens stol. För mig handlar det om att jag ibland talar inför pensionärer i en kyrka eller inför politiker eller näringslivschefer.

Vare sig man är regissör eller teaterchef gäller det att vara en ledare som är närvarande och samtidigt pekar ut en riktning mot ett mål. I den rollen känner sig Linus Tunström betydligt tryggare än när han började regissera som 19-åring.

- Jag har lika höga mål, men jag kan se att det finns olika sätt att nå dit. Man behöver inte vara demonisk, lägga sig i detaljer eller jobba 80 timmar i veckan. Man kan välja att lägga fokus på olika saker under olika perioder, och behöver inte stressa upp sig över det man lagt åt sidan.

Linus Tunström verkar inte alltför upprörd över de besparingskrav som kommit från ägarna, Uppsala kommun. Skattebetalarna står för det mesta av fiolerna och de representeras av politiker av skiftande kulörer i teaterstyrelsen.

- Vår teater är en del av samhället. Därför måste jag kunna kommunicera tydligt vad jag vill och se till att det går fram på rätt sätt till såväl politikerna som medborgarna.

- Jag kanske har en naturlig fallenhet för att tala med politiker och andra intressenter, vilket väl beror på att jag alltid varit intresserad av kommunikation. Det har jag med mig hemifrån. Det var ett konstnärshem där konsten att berätta var viktig.

Scen 2: Pojkrummet i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. 70-talsfärger.

En ensam Linus sitter med en bandspelare och gör "radioteater". Han har fått för sig att göra "Moby Dick" och försöker komma på sätt att göra olika havsljud.

Som ensambarn med en författande pappa, Göran Tunström, och en konstnärsmamma, Lena Cronqvist,  var Linus lite "egen". Han var mycket med föräldrarna, inte ute och spelade boll.

- Jag var rätt blyg och hördes väl inte så mycket. Men jag hade fantasi och kunde vara drivande i lekar och spel. Jag gjorde tidigt små ambitiösa försök med tidigt teater och film.

Att han inte skulle välja någon av de kända och hyllade föräldrarnas branscher stod tidigt klart.

- Ja, jag ville inte bli jämförd. I början av min karriär blev jag nog ofta betraktad som sonen. Men jag har hållit på länge i den här branschen och nu tror jag att jag lever på egna meriter.

När det var dags för gymnasiet valde Linus teaterlinjen på Södra Latin i Stockholm. Snart kände han dock att skådespelarvägen inte var hans. Han fick pröva att regissera klasskamraterna och gillade den rollen bättre.

- Jag insåg att jag i bästa fall skulle kunna bli en hyfsad skådis, men det finns många verkligt duktiga skådisar. Däremot tyckte jag att det var brist på bra regissörer. Med ungdomligt övermod började jag regissera.

- Eftersom mina föräldrar var konstnärer så hade jag fått med mig idén att man ska våga riskera sig själv, att använda sina egna känslor.

Som skolpojke fick han en gång höra från sin pappa: "om du är rädd så säg det!"  Det tyckte han var knäppt, för man kunde ju inte visa sig rädd på skolan.

- Men jag har lärt mig att det är klokt. När jag som regissör visat min osäkerhet och sagt "jag vet inte", så har det skapat tillit.

Scen 3: Direktörsrummet. Allt går i svart och vitt.  På det stora sammanträdesbordet ligger en sliten bok: Göran Tunströms Juloratoriet.

- Efter att jag tackat ja till att bli teaterchef drabbades jag av panik. Vad i helvete har jag gett mig in på, undrade jag. Det tog tre dar att komma ur ångesten. Sen har jag mått bra 99 av 100 dagar.

- Som regissör kan det kännas jobbigt betydligt oftare. Man använder sig själv som verktyg på ett mer direkt sätt och är mer utsatt.

- Som chef kan jag ha lite mer distans. Det är ganska befriande.

Men det är ett komplicerat ledarskap med förväntningar från olika håll som en teaterchef måste hantera.

- Jobbet ska helst utföras av en renässansmänniska, som kan allt från ekonomi till politik och dessutom är konstnärlig visionär. I verkligheten är få människor experter på allt, och när jag fick den här tjänsten var utgångspunkten mina konstnärliga meriter.

Vissa teatrar delar upp det konstnärliga och det ekonomiska ansvaret på två personer, men Linus Tunström har båda rollerna. Som chef kan det vara enklare, men samtidigt svårare.

- Det gäller att inse att allt i livet är en förhandling. Allt är möjligt, men det har ett pris. Som högste chef förhandlar jag med mig själv om hur mycket resurser olika projekt ska få.

När han förhandlar med regissörer så handlar det i första skedet om att få dem att åta sig uppdraget. Att locka dem med hyfsade villkor utan att lova för mycket. Sen kan det uppstå behov av mer resurser, tid eller pengar.

- Jag kan förstå vad regissörerna menar, men jag kan också se att de ibland kan klara jobbet utan de extra resurserna. Det kan inte en byråkrat säga.

En erfaren regissör kan bli en bra teaterchef, men det är förstås långt ifrån säkert.

- Nej, man måste ha viss koll på ekonomi och juridik samt ett intresse för gruppdynamik. Teatrarna i vår tid fungerar inte utan professionell styrning och ett modernt ledarskap.

Liksom teaterchefer måste dagens regissörer ta sin ledarroll på allvar. Linus Tunström menar att demonregissörer är "old school".

- Bottom line är att det man levererar ska ha hög kvalitet, och då kan man tillfälligtvis ha tolerans med att någon regissör beter sig som en auktoritär skithög. Men i längden håller det inte.

- Visserligen har erfarna skådisar ofta utvecklat ett pansar, men det är ett utsatt yrke och en bra regissör måste ha förståelse för det och respekt för skådespelarnas olika behov. Det betyder inte att man ska behandla alla med silkesvantar, men man kan ibland behöva boosta någons självförtroende.

En skådespelare sa att Linus Tunström som regissör kan vara "väldigt auktoritär", vilket förvånade honom. Han har framhållit att han som ung var blyg och som regissör ofta varit osäker och sökande. Efter att ha sett honom "in action"och talat med honom några gånger framstår han dock för mig som en mycket målmedveten och synnerligen energisk ledarpersonlighet. 

- När vi börjar jobba med en föreställning är inte allting spikat. Jag vet ungefär vart vi ska men försöker vara öppen. När det drar ihop sig och det måste fattas snabba beslut, då har jag ett driv. Det är en ganska njutbar del av processen.

Innan Linus Tunström blev teaterchef höll han på med en utbildning i gestaltterapi. Under de två åren fick han insikter om sig själv och om hur grupper fungerar.

- Man lärde sig bland annat att om en person går i spinn så måste inte jag dras med. Om jag inte hade haft den utbildningen hade det varit mycket svårare att klara det jobb jag har nu.

Han är inte nöjd med att vara en god ledare som förmår ta fram det bästa ur sina medarbetare. Han imponeras av chefer som tänker strategiskt och inte fastnar i en struktur.

- Jag försöker få bort alla fasta lådor. Mallarna och rutinerna får inte vara låsta. Det kan till exempel vara att man ska ha en viss tid för repetitioner. Jag försöker få allt rörligt.

- När jag kom till Uppsala som ny chef fanns det en naturlig rädsla för att det skulle bli en omorganisation. Det hade varit dumt att göra något radikalt då, bättre att låta saker utvecklas organiskt. Nu har jag varit här tre år och kan lättare se hur vi skulle kunna bygga en organisation för framtiden.

Scen 4: Teaterkrogen Frippes. En känd skådespelare kommer fram: "Linus! Grattis till priset."

Samma dag har teaterkritikernas förening meddelat att Uppsala stadsteater får det årliga Teaterpriset. I branschen är det en mycket stor sak. Det blir ingen champagne för Linus, men ett glas Ripasso till oxfilén.

Dramatens planeringschef placeras vid bordet bredvid, och det blir för en stund svårt för Linus att fortsätta berätta om vilka ledare inom teatervärlden som han beundrar - eller inte.

- När jag började som regissör visste jag egentligen inte mycket om yrket, och hade inte någon direkt förebild. En var Richard Gunther, som var kompromisslös och i sina bästa stunder genialisk

- Jag fick för mig att man måste vara väldigt säker och auktoritär eller rent av demonisk. Men jag kände mig inte alls hemma i den rollen. Jag har jobbat mycket med att stå ut med att jag inte är den allkunnige fantomregissören, att det fattas en del.

En som levde upp till myten var Ingmar Bergman, som Linus Tunström stötte på då han hade en mindre roll i en uppsättning på Dramaten.

- Han var den klassiske bilden av Regissören, dynamisk, allvetande, skrämmande och charmig. Visst var han imponerande.

- Men jag är lite kluven till män som dominerar, det finns en manlig konkurrens som är osund. Jag undviker sammanhang där andra män försöker göra sig själva bra genom att trycka ner andra. På min teater försöker jag att ge utrymme åt andra.

Jag frågar om det är svårt och får efter en mycket lång tystnad ett genomtänkt svar.

- Det handlar om hur man hanterar människors osäkerhet och rädsla. Jag kan känna igen mig, eftersom jag själv haft såna känslor. Det är lätt att hantera, så länge folk är öppna. Om de låser sig och ska hävda sig blir det mer problematiskt.

- När jag var osäker som regissör hamnade jag ibland i försvarsposition. Nu som chef har jag inte tid med det.

Vid spända situationer kan han ingripa omedelbart och säga till en regissör, även när andra är närvarande. Är det en känslig fråga eller en nervig person så blir det istället ett samtal på tu man hand.  Han försöker alltid avläsa den aktuella situationen.

- Psykologiska insikter och de erfarenheter jag fått har gjort mig ganska säker i chefsrollen.

Han har inte gått någon ledarskapsutbildning. Det finns ju inga utbildningskrav när man är högste chef

- Jag har funderat på några kurser men när jag tittar på programmen ser jag att det är såna övningar som jag gjorde när jag studerade gestaltterapi.

Ledarskap handlar mycket om självdistans. En regissör vill att verket ska bli personligt, men man kan behöva lägga band på sig och inte styra i alla detaljer.

- Det är viktigt att släppa kontrollen. Det är skådespelarna som gör jobbet, och det måste de få göra. Allt har ändå filtrerats genom mig och därför får alla mina föreställningar min prägel.

- Det är samma sak med chefsrollen. Man måste formulera en vision och fatta vad som sker, men man ska inte kontrollera vad specialisterna gör. Jag har en del kvar att förbättra där.

Scen 5: En klippa vid havet, Måskär på Västkusten.

Mamman, Lena Cronqvist, har ett hus och en ateljé intill, på Sydkoster. Det är långt ifrån huvudstadspulsen och vardagsstressen.

- Det är platsen där jag verkligen kan koppla av. Min familj har varit på Koster varenda sommar och jag känner mig hemma här, trots att jag är stockholmare.

Att Linus Tunström inte är Uppsalabo ser han inte som ett problem. Visserligen kanske han som pendlare missar en del lokalt snack på snabbköpet, men han ser även fördelar i att ha viss distans. Han har bott och arbetat i bl a Danmark, Schweiz och Göteborg och ser Uppsalateatern som en del av både det svenska och det internationella kulturlivet.

- Det känns angeläget att ha ett ansvar, att vara en del av kulturpolitiken. Just nu är mitt chefsuppdrag väldigt spännande och utvecklande.

Han har nyligen skrivit på ett nytt kontrakt och kommer därmed att bli kvar i mer än tre år till. Tanken är att han ska regissera en uppsättning per år, men det är uppenbart svårt att få utrymme i chefskalendern. I höst ska han i alla fall sätta upp Anna Karenina, och då får teatern klara sig utan högste chefen några veckor.

- Sen har jag en längtan efter att göra någon riktigt stor produktion, som långfilm och tv-serier. Men framtiden får utvisa vad det blir.

Fakta

Ålder: 40
Familj: fästmön Bahar Pars och mamman Lena Cronqvist
Karriär: regissör vid Orion-teatern, Stockholms stadsteater, Göteborgs stadsteater, Cullbergbaletten, Stadttheater Bern i Schweiz och SVT. Belönades med Thaliapriset 1995 och fick pris på Cannes filmfestival 2000.  Teaterpriset 2010.
Position: vd och konstnärlig ledare för Uppsala stadsteater

Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.