Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Inget sommarlov för chefer

Fem veckors semester är lagstadgad rättighet och i många avtal ingår fler veckor. Men så lång semester tar denna sommar endast 13 procent i Positions läsarpanel.
Majoriteten av cheferna räknar med att de också måste göra avbrott för arbetsinsatser.
Dag Bremberg Publicerad

Det är lite överraskande främst norrlänningar, runt 70 procent, som oroar sig för att de kan tvingas jobba under semesterperioden.

Det är också i Övre Norrland som det är vanligast att önska sig en längre semester. Där svarar 74 procent jakande på den frågan, att jämföras med rikets genomsnitt 48 procent. De yngre cheferna är  mer sugna på längre ledighet än de äldre - vilket kan bero på att de ännu inte har fått extra "gubbvecka", enligt kollektivavtal.

Nästan hälften tycker att "det har blivit svårare att ta ut en samanhängande, arbetsfri semester". Även här är de yngre minst nöjda.

Det är dock färre som svarar att "det har blivit svårare att bevilja medarbetare lång semester". Det tycks vara svårare för män.

Män har också svårare att stänga av telefonen under semestern, tre av fyra känner förväntningar att vara tillgängliga hela tiden. Det gäller i särskilt hög grad smålänningar.

Även när det gäller att kolla e-posten har män större problem än kvinnor.

Stockholmarna och norrlänningarna läser oftare e-post än andra, och de som har allra svårast att låta bli är de äldsta cheferna.

Panelmedlemmarnas krav på medarbetares tillgänglighet är inte lika höga. Endast 16 procent förväntar sig att kunna nå medarbetarna i sommar.

Det skiljer mycket hur lång tid cheferna behöver för att kunna varva ner. De flesta känner sig  avkopplade från jobbet inom en vecka, men vissa behöver två veckor och var tionde behöver tre veckor eller mer. Norrlänningarna tycks ha lättare att gå ner i varv än stockholmare.

Fotnot: 948 chefer deltog i undersökningen. Novus har bearbetat svaren så att de är representativa för chefer som är medlemmar i Unionen, med avseende på ålder, kön, bostadsort.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.