- Det är svårt att vet helt säkert men ofta har man en magkänsla. Var observant på tecken som ofta är subtila. Hon* kanske har svårt att vara med på aktiviteter på kvällen och ställer aldrig upp på personalfester. Hon har svårt att vara flexibel för hon är bevakad och kontrollerad.

- Hon kanske tar ett stort ansvar hemma och du kanske hör att hon  får många privata samtal på jobbet som inte alltid är så trevliga. Du ser inte alltid blåmärken utan det kan handla om en psykisk kontroll som kvinnan är utsatt för. 

Hur kan jag hjälpa kollegan?
- Fråga direkt och konkret.  Ser du inga tecken på fysiskt våld så ska du kanske inte fråga om hon blir slagen. Är du nära vän kan du vara lite tuffare med frågorna. Men annars, fråga hur hon mår och hur hon det hemma. Det vanligaste svaret är att allt är jättebra.

- Men att du har signalerat att "jag har sett dig och att jag finns kvar när du behöver mig", det är så viktigt för den personen som för eller senare kan behöva din hjälp.

Men om hon fortsätter med att säga att allt är bra, hur gör jag då?
-  Lite till tycker jag att man ska stå på sig och framhålla att du ser att kollegan inte mår bra. Men det är ju så att den här personen kan bli förtvivlad när du slår sönder den här världen som är hennes ventil och andningshål och där hon har en identitet som yrkesperson.  Då måste du som kollega våga och vara beredd på att möta en eventuell ilska eller sorg.  Visa då att du inte blev rädd för den reaktionen.

Hur viktigt är jobbet och arbetskamraterna för en person som blir misshandlad hemma?
- Jobbet är oftast viktigt för den som bli utsatt. Trots att många mår väldigt dåligt och har ångest går man ändå till jobbet. Det är kanske bara där jag är värd något, det kan vara min fristad fri från våld.

- Vi tillbringar mycket av vår vakna tid på jobbet så arbetskamraterna blir nästan som vår familj. De känner dig så bra att de kan se tecken på att något inte är som det ska. Det är på jobbet man kanske till sist får hjälp. Därför är det viktigt att vi vågar prata om det här.

Var tionde kvinna blir utsatt för våld. Varför har vi så svårt att prata öppet om misshandel i hemmet fast de är så vanligt?
- Jag läste i en intervju med en utsatt kvinna som sa "har man tagit fan i båten får man ro den i land också". Man lägger ofta hela skulden på sig själv. Man har förlorat sin självkänsla och värdighet och är inte samma person längre. Det är vanligt att många av oss tänker "jag skulle gå vid första slaget". Ja, det tror du ja. Men första slaget har föregåtts av en lång process där du blivit nedbruten.

- Antagligen pratar vi andra inte om det för det känns så privat.

Hur kan chefen stötta?
- Jag kan önska att man tog upp det i medarbetarsamtalet. Blir reaktionen sån att den anställda nekar eller blir arg så kan chefen säga att frågan om situationen hemma ställs till alla för att jag bryr mig om hur ni har det. För jag vet hur er hemsituation påverkar arbetsprestationen.

Har arbetsgivaren en skyldighet att agera om det finns misstanke om att en anställd far illa i hemmet?
- Det är en knepig fråga vilken juridisk skyldighet arbetsgivaren har men vi försöker poängeta sambandet mellan hem och prestation på arbetet. Som arbetsgivare har du ett ansvar om det som sker hemma påverkar arbetet. Sen tycker jag att arbetsgivaren har ett moraliskt ansvar också.

*Fotnot: "Hon" kan naturligtvis också vara en han.