På ett chefsforum på nätet har en bekymrad pappa lagt ut en fråga. Ska han prioritera sin dotters första skolavslutning eller ska han åka på ledningsgruppens extrainsatta konferens? Han vet att han i sin roll som chef borde prioritera jobbet, men samtidigt har han dåligt samvete för att han återigen gör sin dotter besviken. Hur han än väljer känner han att det blir fel.

- Jag förstår att det är en jättesvår situation, men jag hade valt barnen. För mig är det här med att vara chef inte det viktigaste i livet.

Britt Larsson har varit chef på olika positioner sedan 1987. Idag är hon produktionschef på ett amerikanskt bolag i Sverige, och även om hennes tre barn nu är vuxna så har chefskarriären pågått samtidigt som hon har haft både spädbarn, skolbarn och tonåringar hemma.

- Som chef är du ledningens symbol och hur du agerar bedöms hela tiden. Om jag som ledningens representant inte går på ett möte kommer en del att tolka det som att jag inte prioriterar jobbet. Å andra sidan kan det också tolkas som att det här företaget tillåter att det finns andra värden i livet.

Hur du än väljer bedöms du, men Britt påpekar att det finns olika sätt att utebli från ett möte. Du kan helt oannonserat bara försvinna. Eller så kan du skriva ett bra underlag, delegera till en medarbetare som kan vara stand-in och på alla sätt ge företaget en möjlighet att hålla ett bra möte utan dig.

- En del chefer är rädda för att delegera, de verkar tro att de förlorar makt då, men jag ser det som att du frigör tid för att hinna med andra saker. Dessutom visar jag att jag litar på att mina medarbetare klarar sig utan att jag är med och styr hela tiden.

- Idag har jag 70 personer som jag är chef för, och självklart har jag ett jätteansvar för att se till att vår avdelning fungerar så att de kan ha kvar sina arbeten. Men samtidigt är mitt jobb just bara ett jobb, medan livet är det som händer där utanför.

Och för Britt är grundtanken att hela tiden stå på tre ben: jobbet, familjen och vännerna.

- Det är viktigt att du har mer än en sak att lita på i livet. Försvinner en del, till exempel jobbet, så har du kvar din familj och dina vänner och du står fortfarande stadigt. Ibland måste du prioritera, och ibland innebär det att du som chef får välja bort barnen, men man kan inte alltid bara prioritera en sak. Inte jobb, inte vänner, inte familj. För då trillar du omkull om något försvinner.

Tankarna om balans i livet är inget nytt, snarare är det något som allt mer dyker upp på önskelistor över vad vi människor vill ha. Trots det har BRIS, Barnens rätt i samhället, de senaste åren märkt att balansen blir allt sämre hos banfamiljerna. Till organisationens hjälptelefon ringer allt fler barn till vanliga, välfungerande föräldrar med bra jobb. Samtalen handlar varken om misshandel eller missbruk, utan om att barnen upplever att mamma och pappa inte bryr sig. Om att ingen har tid att vara hemma när barnen är sjuka, om att ingen är med och ser på fotbollsmatchen.

- Det här är vanliga föräldrar som har så mycket press på sig från alla håll att de inte räcker till för barnen, förklarar Karin Johansson, psykolog och utredare hos BRIS.

- Samhällets värderingar har ändrats mycket de senaste 20 åren och saker som då sågs som ytligt, till exempel hur nytt kök du har eller hur mycket du tränar, har blivit väldigt viktiga idag. Dessutom har arbetsmarknaden förändrats. Många, särskilt de med krävande positioner, släpper inte jobbet när de går hem. Istället kräver jobbet engagemang från hela din person nästan dygnet runt. Då finns inte mycket kraft kvar för barnen, till och med när du är hos dem är du mentalt frånvarande. Och sådant känner barn.

Det här är något som Magnus Ljungberg, vd för ett konsultbolag med åtta anställda känner igen. Han har två barn på 4,5 och 2,5 år, och för honom är inte den stora utmaningen att hinna vara med på barnens aktiviteter utan att vara mentalt närvarande där hemma.

- Goda vänner till oss hade en son som var väldigt trotsig. Till slut tog familjen hjälp av en psykolog som gav dem rådet att vara tillsammans mer med sitt barn och det gjorde verkligen stor skillnad. För mig var det en bekräftelse på hur viktigt det är att vara med sina barn i vardagen, att vara närvarande.

Men vad innebär det? För Magnus är det enkla saker, som att sitta med när de ritar, fråga hur dagen har varit och att faktiskt lyssna och ställa följdfrågor när barnen vill berätta något. Att släppa datorn och vara hemma även mentalt.

- Sen kommer det stökiga perioder, som till exempel innan jul när jag hade väldigt mycket kundmöten och överlag mycket att göra. Då brann pysseldagen på dagis inne. Det är klart att det inte kändes kul att välja bort den, men jag väljer hellre bort enstaka tillfällen än till exempel börjar tumma på när det är min tur att hämta på dagis. Närvaro i vardagen är mycket viktigare för mig än enskilda högtidsdagar.

Men hur mycket tid behöver barnen med sina föräldrar? Ska vi ha dåligt samvete för att vi jobbar?

- Absolut inte, säger Karin Johansson.

Hon påpekar att självklart måste man få jobba och självklart måste man få unna sig egen tid även som småbarnsförälder. På dagen har barnen sitt på förskola och skola, och det är helt ok. Det är när föräldrarna konsekvent väljer bort barnen, eller har så mycket att tänka på att de inte orkar vara närvarande i barnens liv som problemen uppstår.

- Barn måste få känna att de är det viktigaste som finns, och frågar du föräldrar vad som är viktigast i livet svarar de allra flesta barnen. Likförbaskat hittar vi inte balansen för att ge barnen all den tid de behöver när de är små.

Att ge några generella gränser för vad som är för mycket jobb och för lite tid med barnen går inte, det varierar från barn till barn och är dessutom olika i olika åldrar.

- Mitt bästa tips är att fråga barnen om de tycker att de får tillräckligt med tid. De flesta föräldrar känner sina barn så väl att de märker om barnen mår dåligt eller har det bra.

Och när det krockar och föräldrarna måste välja jobbet, ja då får man förklara det för barnen. Enligt Karin förstår redan mycket små barn att även föräldrar ibland måste göra saker de inte vill.

- Det viktigaste då är att förklara att man väljer jobbet för att man måste, inte för att man inte vill vara med barnet.

Att välja bort barnens aktiviteter, men att prata om det och förklara varför är något Gustaf Hagman fick göra i december. Han är vd för ett noterat bolag och har två barn, 4 och 3 år gamla. Under hösten gick fyraåringen på barndans och Gustaf var med vid flera tillfällen, men när det väl var dags för avslutning krockade den med ett extrainsatt styrelsemöte.

- För mig var det i det fallet viktigare att gå på mötet. Den skyldigheten har jag gentemot bolaget.

Så Gustaf satte sig ner och pratade med sin fyraåring. Förklarade att pappa hade fått ett viktigt möte som han var tvungen att gå på, att han hellre ville vara med på hennes avslutning men att det inte gick. Och som kompensation bestämde de tillsammans att de skulle gå och åka skridskor på lördagen i stället.

- Jag ville prata med henne, för jag ville att hon skulle vara förberedd på att jag inte skulle vara där. Och det är klart att hon hade velat att jag skulle vara med, men efter samtalet tyckte hon att det var helt ok med skridskoturen i stället.

Vad den bekymrade pappan i artikelns början till slut valde vet vi inte. Men kanske skulle följande råd från Karin Johansson kunnat hjälpa honom:

Som chef är det jättebra att du vågar stå upp för ditt barn och prioritera skolavslutningen, för då visar du att det är legitimt att välja barnens bästa. Sedan kan du testa att byta perspektiv. Tänk dig att du är gammal och ser tillbaka på ditt liv och de val du har gjort. Jag tror att de flesta då vill känna att de har prioriterat barnen före jobbet.