Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Fackliga fusioner misslyckas ofta

Sammanslagningar av krympande fackföreningar brukar inte vara särskilt lyckosamma. Åtminstone inte i de fall det handlar om att göra kortsiktiga ekonomiska vinster.
Göran Jacobsson Publicerad 11 juni 2008, kl 13:59

Det skriver Olle Sahlström i boken "I skuggan av en storhetstid" som kommer ut i slutet av sommaren. Under ett och ett halvt år har han träffat fackliga företrädare och forskare runt om i Europa för att skaffa material till boken, som bland annat handlar om att fackföreningar i hela världen tappar medlemmar.

Olle Sahlström var tidigare ombudsman på LO med ansvar för idédebatten. Efter en schism med LO-ledningen fick han sluta med avtalspension år 2005. Han hade bland annat kritiserat toppstyrningen av facket och LO:s täta samarbete med socialdemokraterna.

Sedan början av 1980-talet har en rad fackliga sammanslagningar skett runtom i världen. Som regel har det inte lett till mer effektiva organisationer, bättre rekrytering eller starkare ställning på arbetsplatserna.

- Det finns undantag. Det som varit framgångsrikt är att de sammanslagna facken haft ett tydligt program för förändring och att de öppnat sig för unga, kvinnor och immigrantarbetare, säger Olle Sahlström.

Han pekar på Unison i Storbritannien, som organiserar kommunal- och sjukvårdsanställda. Facket har framgångsrikt rekryterat nya grupper och givit dem plats i organisationen med hjälp av kvotering. SEIU i USA har på kort tid värvat 70 000 nya medlemmar och bland dem är en stor del latinamerikaner.

Den sammantagna bilden är att fackföreningar i alla länder går bakåt och i Europa är nu bara var fjärde löntagare fackligt organiserad. Störst har medlemstappet varit i Östeuropa. I USA, Storbritannien och Australien har nedgången också varit omfattande. Facken i Norden har än så länge klarat sig bäst.

Olle Sahlström ser flera skäl till utvecklingen. Näringslivets förändring bidrar. Tjänstesektorn växer. Allt fler har korta anställningar och allt fler arbetar på små arbetsplatser. Facken själva har del i kräftgången. Bland annat handlar det om oklara idéer om vad facket ska vara till för. Under de senaste 15 åren har facken inte kunnat leverera någon avgörande förändring till medlemmarna samtidigt som de framstår som omoderna.

- Många uppfattar fackföreningarna som rigida och omöjliga att ändra på och de domineras av äldre vita män. Facken lever inte i takt med tiden.

Den nordiska modellen bygger på ett nära samarbete med staten samtidigt som fackföreningarna är självständiga och stridbara. Olle Sahlström anser att facken i Sverige allt mer bäddats in i samarbete med myndigheter och tappat en hel del av sin kämpande självständighet.

På den nyligen avslutade LO-kongressen ser Olle Sahlström uttryck för detta. Kongressen beslutade att inte organisera papperslösa arbetare med hänvisning till att det skulle vara olagligt. Det tycker han är ett tecken på att LO mer agerar som en myndighet än som en kämpande fackförening.

Hos TCO ser han en annan öppenhet och pekar på att TCO-ordföranden Sture Nordh i höstas argumenterade för förändring, kommunikation och att lyssna på fackets medlemmar. Olle Sahlström tycker att det vore en bra idé med beslutande medlemsomröstningar.

- Mobilisering av medlemmarna är avgörande. Tänk vilka styrka det givit i vårdkonflikten om medlemmar beslutat om strejken i medlemsomröstning.

Grundläggande i Olle Sahlströms recept mot den fackliga kräftgången är att medlemmarna ska vara med i en demokratisk förändring av facken och att organisationen är jämställd och ger plats åt unga, anställda från andra länder och kvinnor. Han tycker att facken behöver en tydlig och offensiv idé för sitt arbete och att de ska satsa på organisering på arbetsplatserna. För honom är det också betydelsefullt med samarbete över nationsgränserna för att möta det allt mer globaliserade kapitalet. I sin bok berättar han om Baltic road transport trade union network, som strävar efter att bygga upp fackligt samarbete mellan lastbilschaufförer i Tyskland, Danmark, Sverige, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Storbritannien. Han tror även att de europeiska företagsråden kan vara ett forum för samarbete och kontakter.

Olle Sahlström har också tankar om vad som inte fungerar. Förutom sammanslagningar för att kortsiktigt lösa ekonomiska svårigheter säger han att lösningen inte är informationskampanjer. Fackliga ledningar som tror att problemen kan informeras bort kommer inte att lyckas. Tanken att skapa ett servicefack som levererar nyttigheter till passiva medlemmar är en återvändsgränd enligt Olle Sahlström. Ett servicefack kommer bara spä på medlemsflykten, eftersom det inte finns något skäl att stanna kvar i organisationen när ledningen under en period inte lyckas skapa nya förbättringar.

Dessutom tror han att nära kopplingar till politiska partier, som LO har till socialdemokraterna, försvagar facket. Olle Sahlström säger att allt färre LO-medlemmar stöder socialdemokraterna och att band till ett politiskt parti förstärker mångas känsla av utanförskap i facket.

Göran Jacobsson