När Johan jobbat ett år på sitt företag blev han erbjuden en tjänst som gruppchef. Men bara någon vecka efter befordran kallades han in till cheferna för ett allvarligt samtal.
- Det var nämligen så att jag hade en blogg. I den skrev jag små fiktiva historier - ett sätt att få utlopp för mina författardrömmar. Jag använde inte mitt riktiga namn och inte företagets heller. Men tydligen hade någon tagit illa upp och klagat.
Han blev fråntagen sitt passerkort, avstängd i en vecka och fick därefter välja mellan att underteckna en uppsägningsblankett samma dag och få en och en halv månadslön eller gå lottlös. Johan vägrade skriva under.
- Jag visste att jag hade minst en månads uppsägningstid och jag var långt ifrån den sist anställde. Företaget hade dessutom en it-policy som sade att det inte gjorde något om man surfade när det var lugnt på jobbet. Jag visste att jag inte gjort något fel.
Avskedspapperna kom med posten och han började leta efter en jurist som skulle kunna hjälpa honom. Johan var nämligen inte medlem i facket.
- Jag kände att jag inte behövde vara med i facket. Men att hitta en jurist som kunde hjälpa mig var lättare sagt än gjort. Först efter 14 dagar hittade jag en som kunde arbetsrätt och var villig att åta sig privatpersoner.
En väldig pappersexercis tog vid och en stämningsansökan skickades in. Det tog inte lång tid förrän arbetsgivaren hörde av sig och i slutändan fick han rätt. Däremot fick han inte ut särskilt mycket i skadestånd. Arbetsgivaren gav honom visserligen 100 000 men juristen begärde 75 000 för sin insats.
- Så jag hade lika gärna kunnat acceptera en och en halv månadslön. Det var den absolut jobbigaste tiden i mitt liv och gissa om jag gick med i facket dagen efter? Bara vetskapen om att jag får hjälp om något skulle hända igen är värt medlemsavgiften.
Fotnot: Johan heter egentligen något annat.