Förr fanns inte Tina Adolfsson utan bara Håkan Jönsson. Fast det är inte riktigt sant, hon har alltid funnits men Håkan har trängt undan henne. I dag funkar Håkan, Tina eller Tina Håkan lika bra. För hon, han eller hen som vissa säger, lystrar till alla tre namnen.
- En del transpersoner kan bli väldigt förolämpade om de tilltalas fel men jag bryr mig inte. På något sätt står jag utanför och inom båda könen. Det låter kanske märkligt men det är så jag känner det.

För Tina Håkan, 53 år, började livet på nytt den 5 februari 2005 då han berättade för sin fru Ann-Marie att han är transvestit.
- Men jag brukar säga att det började när min kusin hittade mig under soffan i hennes kläder. Då var jag 6-7 år. De flesta transvestiter upptäcker det tidigt i livet.

Tina Håkan var bara ett barn men han förstod två saker. Behovet att klä sig i kvinnokläder var ett begär så starkt att han inte ens som vuxen kan sätta ord på det. Han förstod också han gjorde bäst i att hålla tyst om sin upptäckt. Normala pojkar klär inte ut sig till flickor punkt slut.

I 40 år har han förträngt och förnekat sig själv. Skam och skuld blev hans följeslagare.
- Jag hade en bra barndom där jag fick en grundtrygghet men jag visste att jag inte var som alla andra. Så ensam jag kände mig, så jobbigt det var. Tonåren var tuffa, jag förstod ju att ingen tjej vill vara ihop med en sån som mig.

Åren gick. Tina Håkan träffade sin fru Ann-Marie, gifte sig och bildade familj. Fyra barn, hus och vardag tog all tid. Att begrava sig i projekt, hemma och på jobbet, var ett bra sätt att glömma. Arbetsplatsen var på driften på Barsebäck. En manlig miljö.

- Det var ingen hård stämning och jag trivdes bra men män har svårt att prata känslor, det blev mycket fotbollsresultat istället. Jag kände att jag ville ha något mer.

Men Tina Håkan fortsatte att snacka fotboll och tackade ja till mer jobb.
En dag tog det stopp, Tina Håkan gick in i väggen. Ironiskt nog var det den nio månaders långa sjukskrivningen som tvingade honom att konfrontera det han så länge förnekat.
- Jag vet inte om det var det att jag förträngt mig själv som bidrog till utbrändheten men antagligen.

Tina Håkan tystnar, det är jobbiga minnen. Smusslandet som fick honom att känna sig falsk och smutsig. Snabba ombyten till kvinnokläder i bilen till och från jobbet eller hemma i fruns alldeles för små kläder bara för att lätta på trycket. Nej, det var antagligen ingen vacker syn erkänner han.
Det fick bära eller brista men hans fru behövde få veta det han dolt för henne i över 25 år. Under en promenad kom avslöjandet.

- Hon blev chockad, trodde att jag var homosexuell och undrade om jag ville skiljas. Nej svarade jag förvånat, vill du?

Det ville hon inte. Sen fick barnen veta och tillsammans har de gått igenom processen att komma ut. För det var inte bara Tina Håkan som behövde komma ut som transperson utan även fru och barn som anhöriga till en transperson.

- Vilken tonåring skäms inte för sin förälder? Tänk då om pappa är transvestit. I början fick jag förvarna barnen att jag bytt om. De hade svårt att se mig som kvinna. Men nu kan de tipsa mig om håruppsättningar och smink.

Släkten, grannar hemma i Löddeköpinge och arbetskamrater tog också Tina Håkans "hemlighet" med jämnmod. Gamle svärfar tyckte inte detta var något märkvärdigt alls. "Du är väl Håkan ändå" var hans kommentar och så var det ju.

Livet som Tina Håkan innebär ny kunskap som att mascara inte bara förlänger fransarna utan ger volym också. En annan är vetskapen om att omgivningen accepterar mycket bara man står rak i ryggen och är stolt över den man är. Kanske har han haft tur för ingen har någonsin sårat, trakasserat eller hotat Tina Håkan. Inte så han har hört det i alla fall.

Vad är det då som bestämmer att Håkan ska var Tina eller tvärtom när han vaknar på morgon.
- Vad är det som bestämmer vad du ska ha på dig när du vaknar? Det är samma sak för mig.

Han får ofta frågan varför han gör det här. Varför utsätta sig för något som kan bli otrevligt?
Svaret kommer blixtsnabbt. För det är varje människas rätt att få vara sig själv.
- Närmast jag kan komma är etnicitet. Tänkt att vara fransman i Sverige men du måste ägna all tid och energi att förneka din identitet. Jag kan inte förklara det på annat vis.

Jobbet som ingenjör på kärnkraftverket är ett avslutat kapitel, nu driver han ett företag som säljer kläder till storvuxna kvinnor och föreläser om mångfald och rätten att få vara sig själv.

Tina Håkan ifrågasätter normen och ger tankeställare på löpande band. Vad finns det egentligen att provoceras av? Vad är det som är så fel med att en människa klär sig i motsatt köns kläder och mår bra av det? Vad är manligt, vad är kvinnligt?

- Jag blir inte kvinna bara för att jag tar på mig kvinnokläder. Jag blir mig själv eller något både och. Och min erfarenhet är att alla känner en transvestit, du vet bara inte om det.

Fotnot: I nästa nummer av Kollega kan du läsa en längre intervju med Tina Håkan.