De grekiska filosoferna, med Aristoteles i spetsen, menade att arbete var skadligt för individen och begränsade hennes möjligheter att leva det sanna livet - att utveckla människans existens utifrån moralisk-filosofiska diskussioner. Lyckan - det goda livet - fann man i fritiden. Ungefär samma syn finner man också i våra religiösa urkunder, där arbete betraktades som straffet för att vi ätit från kunskapens träd.

Med den moderna världens framväxt ändrades synen på arbete. Ett viktigt uttryck för detta var reformationen. Nu skulle vi genom arbete tjäna Gud och enligt Luther acceptera livets lott utan att göra anspråk på att klättra i den sociala hierarkin. Arbete blev en moralisk dygd.

I takt med att upplysningstänkandet och det sekulära samhället fick allt starkare fotfäste ändrades återigen synen på arbete. Nu behövde vi något nytt att tro på. Därför kunde man förena den rationella industriproduktionens strävan efter effektivitet med Luthers arbetsetik. Arbete blev något gott i sig och bidrog till ekonomisk utveckling, social sammanhållning och individuellt självförverkligande.

Arbetets roll för vår samtid blir tydlig i det framväxande forskningsområdet Happiness and economics. Ett av de mest framträdande resultaten inom denna forskning är att arbetslösa i genomsnitt är mindre lyckliga än de med arbete, och att denna skillnad inte främst förklaras av den arbetslöses lägre inkomster utan framför allt av icke-pekuniära faktorer som socialt stigma och brist på meningsfull sysselsättning. Ett annat viktigt resultat är att de som känner tillfredsställelse med sitt arbete är lyckligare än de som inte gör det.

Av detta kan man dra slutsatsen att i början av 2000-talet är arbete viktigt för människors välbefinnande och att det i hög grad fyller en social funktion. Aristoteles tycks ha fel: arbete kan vara en väg mot högre välbefinnande.

Med arbete följer också ett antal andra positiva aspekter. Det handlar om att det ger högre inkomster för den enskilde, leder till ökat självbestämmande och bidrar till en fortsatt hållbar finansiering av den offentliga sektorn. Mot bakgrund av detta är det mycket olyckligt att regeringen inte når upp till de uppsatta sysselsättnings- och arbetslöshetsmålen - att den reguljära sysselsättningen ska uppgå till 80 procent av de i åldern 20-64 år och att den öppna arbetslösheten inte ska vara högre än fyra procent.

För att nå dessa mål, som ett steg på vägen mot den fulla sysselsättningen, krävs att vi under de kommande tio åren skapar omkring 300000 nya nettojobb. Vägen dit är svår, men oerhört angelägen. Regeringen har i budgetpropositionen för nästa år lagt fram ett antal förslag på hur sysselsättningen ska öka. Detta är positivt, särskilt som många av dessa har sin idémässiga grund i TCO-projektet Fler i arbete - färre utanför. Men nu är det dags att anlägga ett lite längre perspektiv. Vad krävs för att vi ska lyckas skapa 300000 nettojobb på tio år.

Bättre omställningsförmåga krävs
Satsa på utbildning
Satsningen på FoU bör fortsätta
Skattesystemet bör reformeras
Villkoren för små- och medelstora företag bör förbättras
Tjänstesektorn bör växa
En globaliseringskommission bör tillsättas

Globaliseringen innebär att omvandlingstrycket i den svenska ekonomin tilltar. Detta innebär i sin tur att fler jobb sannolikt kommer att gå förlorade samtidigt som nya branscher och nischer kommer att växa fram. För att möta den utmaningen krävs att vår omställningsförmåga förbättras och att tryggheten mindre ligger i anställningen och mer i arbetslivet. Därför blir det i framtiden än viktigare med reella möjligheter till kompetensutveckling och livslångt lärande. För att den här processen samtidigt ska leda till högre välstånd krävs att de nya jobben är mer värdeskapande än de gamla. Ett viktigt steg för att nå dit är ett förbättrat utbildningssystem - från förskola till spetsforskning.

Det positiva värdeskapandet i de utvecklade ekonomierna i världen bestäms i allt högre grad av hur framgångsrik forskningen är. I dag satsar Sverige stora resurser på forskning och utveckling. Detta är positivt, men för att vi ska bibehålla - eller till och med förstärka - vår världsledande ställning krävs än mer resurser framöver och att vi får ut mer av varje satsad krona.

Den strukturomvandling vi kan se framför oss innebär att många av de nya jobben måste växa fram i små- och medelstora företag. Därför är det centralt att skatteregler och allmänna villkor för dessa företag ses över och görs neutrala med avseende på företagsstorlek. Företagens kompetens bör också höjas och kopplingen till universitet och högskolor förstärkas.

Men även övriga delar av skattesystemet bör ses över. Efter 15 år av små förändringar är skattesystemet i stort behov av en bred översyn. En sådan bör ha som utgångspunkt att arbete och utbildning ska löna sig mer än i dag.

Globaliseringen handlar också om branschförskjutningar. Sverige är i dag världsledande inom många industribranscher och en stor del av tjänstesektorn är beroende av industrin. För att öka sysselsättningen framöver krävs att vi lyckas skapa en tjänstesektor som mer kan stå på egna ben och utrymmet för en ökad tjänsteexport är enorm. Därför är det också viktigt att arbeta för en mer utvecklad tjänstehandel inom Europa.

I en tid då förändringarna går allt snabbare och utmaningarna växer sig allt större är det viktigt med samförstånd på arbetsmarknaden. På detta sätt skapas förutsättningar för en gemensam problembild och möjliga lösningar. Det i sin tur leder till en långsiktig stabilitet. TCO föreslår därför att en globaliseringskommission tillsätts.

Avslutningsvis är det viktigt att framhålla att en långsiktigt positiv utveckling på arbetsmarknaden inte kan åstadkommas med några quick-fix, mirakelmedicinen med stort M. TCO:s arbete hoppas vi ska signalera det motsatta, att vi närmar oss den här frågan med stor ödmjukhet och ett prövande sinnelag. Faller det väl ut, ja då har svensken blivit lite lyckligare.