
Jag och min fru vi skulle på vår årliga semester till Småland där min fru kommer ifrån. Vi startade på morgonen med att köra fram bilen vid ytterdörren för att underlätta packandet. När det blev dags att åka satte jag mig i bilen startade bilen och väntade och väntade på min fru. Jag tutade och tutade men hon kom aldrig.
Då drog jag åt handbromsen och gick in och upptäcker då att hon pratar i telefon. Jag uppmärksammar henne på att avsluta samtalet så att vi kan ge oss av.
Min fru slänger då luren och rusar ut.
- Bilen, ropar hon.
- Ja, bilen står ju utanför, säger jag.
Men vår bil rullade ner för slänten sicksackade mellan tallarna och min fru springandes efter den.
- Låt den rulla färdigt, ropade jag medan bilsemestern tog slut då bilen kraschade in i en tall med en stor smäll.
Om bilen missat även den sista tallen hade den voltat ned för en ännu brantare slänt och ner på inlandsbanan. Senare erkände Mercedes att det var fel på handbromsen och att den kunde släppa ibland utan anledning.
Vi fick planera om hela resan och åkte med bärgningsbilen till Gällivare flygfällt och köpte flygbiljetter till Småland i stället. På vägen hem gjorde vi ett stopp i Stockholm för att hälsa på min frus farbror som bodde på Södermalm. Vi lämnade våra väskor på Arlanda under dagens vistelse. På hemvägen missade vi tunnelbanan från Mariatorget till T-centralen. Det gjorde oss inget för vi hade "gott" om tid.
Väl så framme köpte vi våra biljetter till Flygbussen, men när vi skulle gå ut till bussen stängdes dörrarna till slussen och vi blev instängda.
Vi försökte tydliggöra vår situation för andra passagerare i den andra slussen och det tog ett tag innan vaktmästaren kom. Han försökte komma in med olika tekniker men dörrarna förblev låsta. Plötsligt öppnades dörren och vaktmästaren kom in och nu var vi tre personer som var inlåsta.
Tiden den bara rusade iväg. Vår buss hade redan åkt och en ny buss stod och väntade. Efter ett tag öppnades slussdörren och min fru hann ut innan dörren stängdes igen.
Jag sa några vältaliga ord till vaktmästaren att vi var i tidsnöd. Vaktmästaren använde då nödöppnaren och fick oss ut.
Avklivningen på Arlandas utrikesterminal gick i raskt tempo då chauffören i bussens högtalare hade påannonserat att det skulle ske snabbt på grund av vår tidsnöd.
När vi väl kom till inrikesterminalen letade min fru efter vilken gate vi skulle ta medan jag hämtade väskorna. Med två stora väskor och en ryggsäck sprang jag mot rulltrappan. Då stannade den och jag fick gå med väskorna hela vägen upp och var helt slut då vi kom till gaten.
Vi kom med planet och fick sitta långt ifrån varandra men det gjorde inget. Vi flög till Kiruna där vi hämtade ut vår lagade bil.
Vi tog lärdom av denna semesterresa och har numera alltid timmar till förfogande utifall något skulle hända.
Bo-Lennart Uusitalo, Porjus