– Här ska det ju ligga ett lik, säger Erik Haneskog, och stirrar bekymrat på en blodfläck på golvet i skenet från sin ficklampa.

Vi befinner oss ett okänt antal meter under jord, i ett av otaliga utrymmen i den nedlagda gruva som nu utgör scenen för en hejdundrande zombieapokalyps. I den oändliga labyrinten av rum, korridorer och trappor, finns referenser till varje zombiefilm eller serie som är värd namnet. Viruslabb, kontorslandskap, bårhus, lasarettsal, bunker, kyrkorum – sammantaget är det världens största skräckhus.

Nästföljande dag kommer kompisar och kollegor försöka ta sig igenom banan, som är bemannad med såväl robotiserade som levande levande döda, utan att bli uppätna. De ska rädda världen genom att få tag i ett antivirus och förhoppningsvis lära sig ett och annat om varandra och sig själva. Kommer de att palla alla hemskheter de utsätts för? Kan de samarbeta eller drabbas de av panik? Tillhör de den tiondel som bryter banan i förtid för att den är för läskig?  

Erik Haneskog inspekterar att alla halvätna kadaver, barrikader och effekter fungerar som de ska. Han dunkar på flimrande bildskärmar, testar rökmaskiner och tittar till de rörliga zombierna Popeye, Puke, Phil, Sheila, Bob och Eddie med fler.

Erik och hans elva minuter äldre bror Gunnar titulerar sig ingenjörer, entreprenörer och gruvbaroner. De är tillika skräckfantaster, arbetsnarkomaner och möjligtvis spritt språngande galna. De har drivit butik, paintballföretag, arrangerat zombielopp, iscensatt krig och skrämt skiten ur hundratusentals personer genom åren. De har ständigt tusen järn i elden, även om bara en bråkdel av deras koncept blir verklighet. 

– Man måste vara lite galen i den här branschen. Det krävs även ett brinnande intresse samt att man är beredd på hundår och är redo att satsa liv, familj och eventuell karriär, säger Erik

– Varje år gör vi ett eller två helt galna nya projekt. Nu håller vi till exempel på med en grej för företag som vill köra teambuilding men är för få för zombieescape, säger Gunnar.

– Sedan planerar vi ett zombielopp i Visby. Digerdöden goes bananas, liksom.

De senaste åren har det varit mycket fokus på zombieloppen Run for your lives och varje kommun med självaktning hör av sig och vill att arrangörerna kommer dit och sätter skräck i lokalbefolkningen. De större städerna vill också att Batalj, som brödernas bolag heter, öppnar filialer där. Tv-bolag hör av sig och vill ha deras expertis, likaså andra aktörer inom upplevelseindustrin. Hårdrocksband spelar in sina videor, filmbolag marknadsför zombierullar. Militär och polis hyr in sig för att ha övningar på området.

Tvillingarna har till och med riggat ett zombiebröllop till barnprogrammet Vårt bröllop.

– Man kan konstatera att skräck säljer, säger Erik.

– Det finns lättare sätt att tjäna pengar på och vi börjar bli lite bättre på att ta ut lön, men rika blir vi inte. Det mesta vi tjänar återinvesteras i företaget.

Intresset att skrämmas uppstod redan när tvillingarna var i nioårsåldern, avslöjar deras mor Lena Haneskog som kommit till Stråssa gruva för att städa inför morgondagens äventyr (enbart i fiket och på toaletterna, i banan råder regeln städning strängeligen förbjuden).

– De byggde banor i skogen bakom vår sommarstuga en bit härifrån. De hade grävt ner en kompis utklädd till vampyr och gjort en bröstkorg av min vetedeg. När kusin Gunnel stack en påle i degbröstkorgen sprutade det lingonsylt.

En annan gång byggdes en giljotin i skogen, som gjorde lokalbefolkningen såväl förbryllad som bekymrad.

Och på den vägen är det. Degen och lingonsylten är utbytta mot teaterblod och latex, men tvillingarna gör i stort sett allt jobb själva, de skriver intriger, sminkar statister, snickrar likkistor, bygger scener, agerar galna vetenskapsmän, konstruerar robotar, gör ruttnande lik, planerar, genomför och vidareutvecklar.

– Vi måste ju hela tiden ligga före våra konkurrenter. Även fast vi inte har några konkurrenter direkt, säger Erik.  

– I grund och botten handlar det om kreativitet. Vi måste få göra något kreativt, annars blir vi tokiga. Det ska vara kul att jobba, kul att leva, säger Gunnar.  

Fast riktigt så kul är det faktiskt inte jämt. Gunnar har dagen innan genomgått en hjärtoperation, men som egenföretagare kan man inte alltid unna sig lyxen att vila upp sig – inte när man måste lista ut varför zombien Sheila inte väser som hon ska.

Jobbet är gränslöst, det är svårt att delegera och samarbetet skulle aldrig ha fungerat om de inte var tvillingar, påpekar bröderna Haneskog. Ibland blir också födkroken för läskig för deras eget bästa. Som när de glömt att de placerat en zombiedocka i ett toalettbås och båda blev så vettskrämda när de öppnade toalettdörren att de ramlade rakt in i en klädställning och slog sig sönder och samman.

– Vi brukar också roa oss med att skrämma varandra. Stå och lura i mörkret och hoppa fram när den andra minst anar det, säger de illistiga tvillingarna Erik och Gunnar Haneskog.

Säga vad man vill om deras eget lagarbete och arbetsrelation – de lever sin dröm. Eller mardröm, beroende om man är zombieentusiast eller arbetsmiljöombud.