Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Zombier ger liv åt död gruva

Är kollegorna några att lita på i händelse av zombieinvasion? Eller kommer de att offra dig för att överleva? I en nedlagd gruva i Bergslagen kan sanningen om lojalitet och svek avslöjas.
Johanna Rovira Publicerad

– Här ska det ju ligga ett lik, säger Erik Haneskog, och stirrar bekymrat på en blodfläck på golvet i skenet från sin ficklampa.

Vi befinner oss ett okänt antal meter under jord, i ett av otaliga utrymmen i den nedlagda gruva som nu utgör scenen för en hejdundrande zombieapokalyps. I den oändliga labyrinten av rum, korridorer och trappor, finns referenser till varje zombiefilm eller serie som är värd namnet. Viruslabb, kontorslandskap, bårhus, lasarettsal, bunker, kyrkorum – sammantaget är det världens största skräckhus.

Nästföljande dag kommer kompisar och kollegor försöka ta sig igenom banan, som är bemannad med såväl robotiserade som levande levande döda, utan att bli uppätna. De ska rädda världen genom att få tag i ett antivirus och förhoppningsvis lära sig ett och annat om varandra och sig själva. Kommer de att palla alla hemskheter de utsätts för? Kan de samarbeta eller drabbas de av panik? Tillhör de den tiondel som bryter banan i förtid för att den är för läskig?  

Erik Haneskog inspekterar att alla halvätna kadaver, barrikader och effekter fungerar som de ska. Han dunkar på flimrande bildskärmar, testar rökmaskiner och tittar till de rörliga zombierna Popeye, Puke, Phil, Sheila, Bob och Eddie med fler.

Erik och hans elva minuter äldre bror Gunnar titulerar sig ingenjörer, entreprenörer och gruvbaroner. De är tillika skräckfantaster, arbetsnarkomaner och möjligtvis spritt språngande galna. De har drivit butik, paintballföretag, arrangerat zombielopp, iscensatt krig och skrämt skiten ur hundratusentals personer genom åren. De har ständigt tusen järn i elden, även om bara en bråkdel av deras koncept blir verklighet. 

– Man måste vara lite galen i den här branschen. Det krävs även ett brinnande intresse samt att man är beredd på hundår och är redo att satsa liv, familj och eventuell karriär, säger Erik

– Varje år gör vi ett eller två helt galna nya projekt. Nu håller vi till exempel på med en grej för företag som vill köra teambuilding men är för få för zombieescape, säger Gunnar.

– Sedan planerar vi ett zombielopp i Visby. Digerdöden goes bananas, liksom.

De senaste åren har det varit mycket fokus på zombieloppen Run for your lives och varje kommun med självaktning hör av sig och vill att arrangörerna kommer dit och sätter skräck i lokalbefolkningen. De större städerna vill också att Batalj, som brödernas bolag heter, öppnar filialer där. Tv-bolag hör av sig och vill ha deras expertis, likaså andra aktörer inom upplevelseindustrin. Hårdrocksband spelar in sina videor, filmbolag marknadsför zombierullar. Militär och polis hyr in sig för att ha övningar på området.

Tvillingarna har till och med riggat ett zombiebröllop till barnprogrammet Vårt bröllop.

– Man kan konstatera att skräck säljer, säger Erik.

– Det finns lättare sätt att tjäna pengar på och vi börjar bli lite bättre på att ta ut lön, men rika blir vi inte. Det mesta vi tjänar återinvesteras i företaget.

Intresset att skrämmas uppstod redan när tvillingarna var i nioårsåldern, avslöjar deras mor Lena Haneskog som kommit till Stråssa gruva för att städa inför morgondagens äventyr (enbart i fiket och på toaletterna, i banan råder regeln städning strängeligen förbjuden).

– De byggde banor i skogen bakom vår sommarstuga en bit härifrån. De hade grävt ner en kompis utklädd till vampyr och gjort en bröstkorg av min vetedeg. När kusin Gunnel stack en påle i degbröstkorgen sprutade det lingonsylt.

En annan gång byggdes en giljotin i skogen, som gjorde lokalbefolkningen såväl förbryllad som bekymrad.

Och på den vägen är det. Degen och lingonsylten är utbytta mot teaterblod och latex, men tvillingarna gör i stort sett allt jobb själva, de skriver intriger, sminkar statister, snickrar likkistor, bygger scener, agerar galna vetenskapsmän, konstruerar robotar, gör ruttnande lik, planerar, genomför och vidareutvecklar.

– Vi måste ju hela tiden ligga före våra konkurrenter. Även fast vi inte har några konkurrenter direkt, säger Erik.  

– I grund och botten handlar det om kreativitet. Vi måste få göra något kreativt, annars blir vi tokiga. Det ska vara kul att jobba, kul att leva, säger Gunnar.  

Fast riktigt så kul är det faktiskt inte jämt. Gunnar har dagen innan genomgått en hjärtoperation, men som egenföretagare kan man inte alltid unna sig lyxen att vila upp sig – inte när man måste lista ut varför zombien Sheila inte väser som hon ska.

Jobbet är gränslöst, det är svårt att delegera och samarbetet skulle aldrig ha fungerat om de inte var tvillingar, påpekar bröderna Haneskog. Ibland blir också födkroken för läskig för deras eget bästa. Som när de glömt att de placerat en zombiedocka i ett toalettbås och båda blev så vettskrämda när de öppnade toalettdörren att de ramlade rakt in i en klädställning och slog sig sönder och samman.

– Vi brukar också roa oss med att skrämma varandra. Stå och lura i mörkret och hoppa fram när den andra minst anar det, säger de illistiga tvillingarna Erik och Gunnar Haneskog.

Säga vad man vill om deras eget lagarbete och arbetsrelation – de lever sin dröm. Eller mardröm, beroende om man är zombieentusiast eller arbetsmiljöombud.

Batalj i siffor

2009 – Inköptes gruvan i Stråssa. Tvillingarna hade först siktet inställt på ett sanatorium i Ulricehamn som brann upp innan köpet hann genomföras.

10 000 kvadratmeter mobil zombieanläggning/uppblåsbara labyrinter kan sättas upp där det finns tillräckligt med plats för att genomföra ett skräcklopp.

11 gånger har zombieloppet Run for your life arrangerats i olika städer.

50 000 kronor kostade den pyroteknik som bröderna brände på en kvart i en iscensättning av D-dagen, ett av tvillingarnas mest minnesvärda, och kostsamma, projekt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Carpaccio bredvid veganen – när matkulturer möts på jobbet

Vad får man säga om kollegans mat? Finns det förbjudna samtalsämnen och hur reagerar man på ovana maträtter? Kollega slog sig ner vid lunchbordet på Ericsson i Kista.
Elisabeth Brising Publicerad 11 november 2026, kl 06:00
En kvinna med en matbricka, en skylt om disk och en man med en mjukglass.
Kollega snackar lunchkultur i matsalen hos Ericsson i Kista. På bilden syns Na "Hanna" Han och Mark Flannagan. Foto Elisabeth Brising

På Ericssons kontor i Kista ryms ett hav av sittplatser i matsalen, en lunchrestaurang, ett café och ett mikrorum för alla som har matlåda. Lunchen på Ericsson präglas av den internationella företagsmiljön med anställda från många olika länder.

Många här jobbar digitalt med kollegor och chefer i hela världen. Kollega satte sig ner över några lunchtallrikar. 

1. Finns det några oskrivna regler, som att inte mikra fisk?

Anastasia Kristiansson
Anastasia Kristiansson. Foto: Privat

– Inte här där så många nationaliteter jobbar, säger Anastasia Kristiansson, contract adherence manager. 
Hon önskar att de hade ett extra neutralt mikrorum, utan starka dofter,  eftersom de stör henne. 
– Men jag löser det genom att köpa lunch eller äta hemma. Jag tycker det blir en crazy blandning i mikrorummet. Men jag respekterar andra, säger hon. 

Hon är av fem anställda unionare som satt sig till bords med Kollega för att snacka lunchetikett på jobbet i Sverige. Flera av dem har bakgrund i andra länder.  

Mark Flanagan
Mark Flanagan.

– Jag uppskattar verkligen den svenska lunchkulturen. I andra länder har man inte lika ofta rast och det är mer utbrett att äta lunch vid datorn, säger Mark Flanagan, strategic distribution manager, som mumsar på en buffé från restaurangen. 

Det visar sig dock efter en stund att det faktiskt finns en oskriven regel här på Ericsson – att inte äta vid datorn i kontorslandskap. 
– Möjligen en sallad, säger Na Han, Commercial manager, på företaget. 

2. Vad är det äckligaste en kollega ätit? 

Per Östberg
Per Östberg. Foto: Elisabeth Brising

– Tillagad kål, som kokt blomkål, kåldolmar, brynt eller stekt kål. Jag mår nästan illa när någon bredvid äter det. Men jag har hög tolerans och överseende med det mesta, säger Per Östberg, verksamhetsutvecklare på Ericsson och klubbordförande för Unionen på företaget.   

Kollegan Yvonne mittemot minns ett extra stinkande lunchtillfälle: 

Yvonne Henriksson
Yvonne Henriksson. Foto: Elisabeth Brising

– Inlagd strömming är nog det värsta jag varit med om, den fick surströmming att lukta gott i jämförelse. Det var unga killar som tog med hemifrån och jag misstänker att strömmingen hade stått framme lite för länge, säger Yvonne Henriksson, kanslist för Unionenklubben, som har över 3000 medlemmar bland de anställda. 

3. Får man kommentera kollegors lunchmat?  

– På ett tidigare jobb skulle alla berätta om sin matlåda varje dag. Jag tyckte det var jobbigt att visa upp för andra vad man äter. Men man kan ju säga att något ser spännande ut och att man vill ha receptet, säger Anastasia Kristiansson.

– Jag får kommentera andras mat och de min, jag är hämningslös, haha. Men det blir ibland lite som en tävling om vem som har bäst mat, säger Per Östberg. 

– Det beror på. Ibland ser andras lunchrätter spännande ut, men när jag frågar vad det är och kollegan berättar att det är typ friterade gräshoppor känner jag att det börjar krypa i kroppen, säger Yvonne Henriksson, som tycker det är svårt att veta vad hon ska säga då. 

4. Finns det någon mat som är tabu här? 

Mark Flanagan:  

– Inget är tabu i dag, men när jag äter kött bredvid en kollega som är vegan så känner jag mig alltid lite generad, haha. 

Na Han
Na "Hanna" Han.

Na "Hanna" Han har en liknande erfarenhet: 

–  En gång åt jag carpaccio (rå oxfilé) till lunch och då frågade en indisk kollega vad jag åt. När jag förklarade att det var rått kokött (ett heligt djur i hinduisk kultur reds. anm.) såg jag att han blev chockad, men vi fortsatte prata om annat. Vi har en bra arbetsrelation, säger hon.

Alla runt bordet tycker att svenska arbetsplatser blivit mer toleranta när det gäller människors olika kostvanor senaste tio åren. Glutenfritt, proteindieter, vegetariskt eller religiösa kostval är inget ovanligt. 

5. Får man prata om vad som helst vid lunchen?  

– Nej. Undvik politik, religion och jobbfrågor. Prata om familj, semester och resmål i stället, säger Anastasia Kristiansson bestämt. 

– Det beror helt på vilken relation man har. Om vi jobbat ihop 25 år behöver jag inte ens prata för att veta vad den andra tycker. Då kan man även diskutera känsliga saker, säger Yvonne Henriksson. 

6. Vad lagar ni helst för mat själva?

– Aldrig exakt samma recept två gånger och mycket på känsla. En favorit är att koka en hel fisk, som röding, med soja och chili, säger Na Han. 

– Jag är mer för bakning än matlagning. Jag har bjudit mina kollegor på cheesecake med handplockade blåbär och björnbär. Nu ska jag ta mjukglass till efterrätt. Vill du ha? undrar Mark Flanagan.