Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Nytt stöd ger jobb åt psykiskt sjuka
Att ha en psykisk sjukdom betyder ofta att man har en liten chans på arbetsmarknaden. Nu ger ett nytt slags stöd hopp för de minst 40 000 svenskar som är i den situationen. I ett försök som gjorts vid Lunds universitet fick 90 procent en meningsfull sysselsättning, varav hälften ett riktigt arbete.
Tidigare har den som har en psykisk funktionsnedsättning på grund av psykisk sjukdom, som schizofreni eller manodepressivitet (bipolär sjukdom), oftast varit hänvisad till någon form av skyddad verksamhet för att arbetsträna.
- I den traditionella stegvisa rehabiliteringen får man träna i skyddad verksamhet för att till slut kanske få en praktikplats och sedan bedömas vara redo att söka ett arbete. Men man har inte fått något långsiktigt stöd på arbetsplatsen, trots att forskningen har visat att psykiskt sjuka vanligtvis har svårt att överföra sina färdigheter från en miljö till en annan, vilket alltså gjort arbetsträningen ganska meningslös, säger Annika Lexén, arbetsterapeut och doktor vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.
Men för några år sedan inleddes en studie vid universitetet med syfte att undersöka hur väl ett nytt stöd enligt den så kallade IPS-metoden skulle fungera i Sverige. I studien, i vilken 120 personer ingick, fick hälften stöd enligt den traditionella rehabiliteringen medan den andra hälften fick det nya stödet.
IPS-metoden (Individual Placement and Support) går ut på att individen får stöd av en arbetsspecialist för att få och behålla ett arbete baserat på sina egna önskemål. Stödet på arbetsplatsen ges under obegränsad tid. Arbetsspecialisten kan då vara där och hjälpa till med att anpassa arbetet, exempelvis genom att se till att den berörda personen får tydligare arbetsinstruktioner och ett lägre arbetstempo, liksom stötta i sociala situationer.
Men eftersom arbetsspecialisten ska se till personens hela situation så är en uppgift också att skapa ett stödjande nätverk som kan bestå både av arbetskamrater, personal från psykiatrin, försäkringskassa och arbetsförmedling liksom av familj och vänner.
- Det kan ju också vara så att man behöver stöd med annat för att arbetet ska fungera, som hjälp med att komma upp på morgnarna eller ta bussen till jobbet, och då kan ofta familj och vänner hjälpa till. Det är alltså en väldigt samordnad insats där arbetsspecialisten är spindeln i nätet. Men alla insatser är helt baserad på individens egna önskemål och behov, säger Annika Lexén.
Hon pekar på att att den traditionella rehabiliteringen och IPS-stödet bygger på två olika uppfattningar om en person med psykisk sjukdom.
- I den traditionella rehabiliteringen utgår man från att individen har en sjukdom som ska botas, genom träning och medicinering i olika steg, för att sedan börja arbeta. I IPS-metoden utgår man i stället från att individen har en funktionsnedsättning som hon eller han kanske får leva med hela livet och behöver hitta ett sätt att leva med livskvalité oavsett symptom och diagnos.
- Metoden innebär också att man i motsats till hur det är inom den traditionella rehabiliteringen, där den psykiatriska personalen bestämmer vad som ska göras, nu lägger över expertrollen på individen själv, så att denne får bestämma över sin rehabilitering och sitt liv. Det är alltså ett helt nytt sätt att tänka runt den här gruppen, som det finns ett väldigt stigma runt.
Vid en uppföljning som gjordes 18 månader efter att studien inleddes fann forskarna att medan bara var tionde av dem som fått den traditionella rehabiliteringen hade arbete, hade nästan hälften, 46 procent, av dem som fått IPS-stödet jobb.
- Sedan var det också många av dem som fått IPS-stödet som hittat annan meningsfull sysselsättning som att studera, så totalt hjälpte det här 90 procent av deltagarna i den gruppen.
I sin doktorsavhandling har Annika Lexén intervjuat både arbetsgivare och deltagare som fick stöd enligt IPS-metoden om hur de upplevde att arbetet fungerade.
Det hon fann var att de arbetsgivare som erbjöd deltagarna en betald anställning eller en praktikplats var väldigt engagerade socialt och kände ett ansvar för samhället samt att de ofta hade erfarenhet av att möta människor med psykisk sjukdom i sitt privatliv. Gemensamt för dessa arbetsgivare var också att de såg olikheter på arbetsplatsen som något positivt.
- Jag såg också att mindre företag var mer oroliga än större företag över att ta emot personer med en psykisk sjukdom därför att de befarade ökade kostnader till följd av en hög sjukfrånvaro. Man kan fundera på om det kanske behövs ett extra ekonomiskt bidrag till de små arbetsplatserna för att fler ska kunna ta emot de här människorna, liksom hur man ska få arbetsgivare som inte är så socialt engagerade att göra det, säger Annika Lexén.
Hon fann också att arbetgivarna upplevde att arbetsspecialistens stöd var viktigt för att de skulle veta hur de skulle hantera situationen på arbetsplatsen.
Vilket stöd kan en arbetsgivare och kollegor ge en person i den här situationen?
- Det kan vara väldigt enkla saker, som att ha mer flexibla raster så att man kan gå ifrån om man behöver. Men jag tycker att det är viktigt att tänka på att den här gruppen har en funktionsnedsättning precis som en person som är rullstolsburen. På samma sätt är det jätteviktigt för de här människorna att man gör en matchning mellan individen och dess resurser och funktionsnedsättning i relation till kraven både vad gäller arbetsmiljön och arbetsuppgifterna.
- Gör man en bra matchning, vilket arbetssspecialisten kan hjälpa till med, så behöver man ju inte anpassa så mycket vad gäller arbetsuppgifterna. Ett funktionshinder uppstår ju först i mötet med miljön.
Hur såg deltagarna i studien på arbetet?
- Nästan alla jag intervjuade upplevde att även om sjukdomen påverkade arbetet så var det ändå något positivt, som bidrog till att påverka livet i stort. Många av dem hade inte varit i arbete på många år och nu gjorde jobbet att de bröt sin isolering, skapade sociala kontakter och fick en bra struktur på dagarna. Det blev ett sätt att komma igång med livet igen.
De personer hon intervjuade upplevde också att den sociala miljön och arbetsgivarens liksom kollegornas stöd hade en oerhört stor betydelse för om de skulle lyckas på arbetet.
- Flera av dem jag träffade hade aldrig varit ute i arbete, de var runt 40 år och hade aldrig fått chansen därför att ingen trott de var kapabla att jobba, och då inte själva trott det. Men arbete är ju ett sätt att känna sitt värde. Själv blev jag djupt berörd när en kille jag träffade, som just fått sin första lön, förklarade att lönen i sig inte var så viktig men att han nu var väldigt stolt över att ha fått betala skatt för första gången. Därför att han, som kände att han så länge legat samhället till last, nu äntligen kunde bidra och hjälpa andra.
IPS
Socialstyrelsen rekommenderar nu landets kommuner att satsa på IPS-metoden som det mest effektiva sättet att hjälpa personer med en psykisk sjukdom att komma i arbete.
Regeringen har också satsat 105 miljoner kronor på att utbilda fler arbetsspecialister inom IPS.
- Enligt en utvärdering som Socialstyrelsen gjort av kommunernas försöksverksamhet så finns ett hundratal arbetsspecialister i ett trettiotal IPS-verksamheter i landet, säger Annika Lexén, doktor vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.
- I 40 procent av de berörda kommunerna har man sagt att man ska fortsätta jobba enligt den här modellen när tiden för försöksverksamheten gått ut medan 50 procent har uppgett att man vill fortsätta men söker finansieringslösningar.
Några IPS-principer
- Målet är ett vanligt arbete
- Lämpligheten baseras på personens vilja att arbeta
- Bygger på personens önskemål, intresse och val
- Tillgång till kontinuerligt ej tidsbegränsat stöd
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Klart: Nu ska koldioxiden fångas in
Sveriges första och en av världens största anläggningar för att fånga in koldioxid från atmosfären har fått klartecken att byggas. Men den nya tekniken är riskfylld – ett gasläckage kan bli förödande.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
Beslut om att satsa på att fånga koldioxid
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Ska leda till negativa utsläpp
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Parisavtalet
- Ett globalt klimatavtal som trädde i kraft 2016.
- Kärnan i avtalet är att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläppen av växthusgaser.
- Ett av målen i avtalet är att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Kritik från andra forskare
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Exergis vd håller inte med om kritiken
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
Bärbara gasvarnare ett måste
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Förgiftning vid 10 procent koldioxid
- 90 procent av koldioxiden från Värtaverket ska anläggningen fånga in. I dag släpps 18 procent koldioxid ut. Målet är alltså att släppa ut 1,8 procent.
- I Sverige finns ett 40-tal anläggningar som är lämpliga för koldioxidinfångning. Det handlar främst om pappersbruk och kommunala och privata energibolag. Drygt 20 är i gång och provar tekniken, men Stockholm Exergi har kommit längst.
- Luften vi andas innehåller 0,04 procent koldioxid, medan den vi andas ut innehåller 3,8 procent. Du kan vara i ett rum instängd med 5 procent koldioxid i max en timme, därefter blir du förgiftad. Är halten koldioxid i rummet 10 procent blir du förgiftad på en minut.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
