För fem år sedan ville Malin dö. Eller rättare sagt: hon såg ingen annan utväg än att sluta leva för att slippa ångesten. En morgon vinkade hon hej då till barnen som skulle hälsa på farmor och farfar tillsammans med sin pappa. När de åkt svalde hon en stor mängd smärtstillande tabletter.
– Det var ständigt kaos i huvudet samtidigt som jag var avtrubbad. När jag bestämde mig för att avsluta mitt liv fick jag för första gången en känsla av kontroll. Döden var en definitiv lösning på mitt problem, säger hon.
”Försök att förklara, så jag förstår”, har maken frågat Malin många gånger. Han behövde ett svar på hur den alltid glada Malin kunde må så dåligt att hon ville lämna honom ensam med barnen.
Men det är svårt att förklara för någon som aldrig varit på samma mörka plats, förklarar Malin. Hon har försökt många gånger.
– Innan jag fick min depression kunde jag inte heller förstå hur en människa frivilligt väljer döden framför livet och sina barn. Vilken mamma eller pappa gör en sådan sak?
I dag har hon slutat bråka med skuldkänslorna och accepterat att hon var sjuk. Men det gör ont när Malin tänker hur nära det var att hon lyckats med suicidförsöket och vad hon utsatt sin familj för.
Nedstämd efter förlossningen
Malin hade aldrig tidigare haft problem med psykisk ohälsa tills hon fick sitt första barn. Det var en tuff graviditet och förlossning. I stället för att njuta av bebisbubblan var Malin nedstämd under hela föräldraledigheten. När en nära vän dog i en trafikolycka tappade hon fotfästet helt. Malin slutade sova och oron rev i kroppen.
– Då reagerade mödravården – jag blev sjukskriven ett par veckor med order om att sova. Min man blev pappaledig.
Det blev lite bättre, men inte helt. Det fanns dessutom alltid en förklaring till att Malin inte mådde bra. Småbarn, sömnbrist, amningshormoner och sorg ovanpå det är jobbigt fick hon veta.
Efter föräldraledigheten börjar Malin jobba igen. Som projektledare behöver hon vara alert och hålla många bollar i luften. På något vis går det fast hon känner sig låg, hon gillar sitt arbete och sina kollegor. Rutiner och vardagens måsten håller henne på fötter.
Livet tuffar på.
Malin blir gravid igen. Bebisen sover snällt på nätterna, men det gör inte Malin. Det är första gången hon upplever svår ångest.
– Varje gång jag lade huvudet på kudden så slog den till och sedan igen när jag vaknade under vargtimmen. Det var vidrigt.
Den här gången pratar hon med läkaren på vårdcentralen, som skriver ut antidepressiva läkemedel. Malin får rådet att börja träna och stressa mindre. Hon pratar också med en kurator. Men det är som om ingen riktigt förstår, tänker Malin varje gång.
– Det syns ju inte utanpå att man mår dåligt inuti, man känner sig oerhört ensam och tystnar. Min man förstod till viss del och min kollega Ulrika såg ju att jag inte riktigt var mig själv.
Från sjukskrivning till självmordsförsök
En dag går det inte längre och hon blir sjukskriven. Malin beskriver det som att världen rasar samman.
Hennes man kör henne till psykakuten. Där får hon för första gången frågan: ”Malin, har du funderat på att avsluta ditt liv?”
Malin svarar nej. Men det var inte riktigt sant. Tankarna hade funnit där till och från. Som en snuttefilt eller tröstande tanke, om det skulle bli jävligare fanns det en lösning.
Det blev jävligare.
Det är fortfarande jobbigt att prata om den där lördagsmorgonen när hon vinkade hej då till barnen, då fem och sju år gamla, och sin man. När hon var säker på att de kommit i väg sväljer hon en näve tabletter.
Men hennes man anar att något inte står rätt till. Han vänder hem igen. Det räddar hennes liv.
Malins minns inte mycket från tiden innan och efter suicidförsöket. Anhöriga var ledsna och oroliga. Malin var mest trött och skamsen.
– Det var inte bara jag som behövde läka utan min familj också. Barnen förstod och förstår fortfarande inte allt. Hur berättar man för sina ungar att mamma vill dö? Jag vet inte.
Månaderna som följde var tunga. Men för första gången upplever Malin att hon får hjälp på riktigt från psykiatrin, vårdcentralen och i ett senare skede företagshälsovården.
Kollegan Ulrika kom också att betyda en hel del för Malins tillfrisknande.
– Malins man ringde mig och berättade vad som hänt. Jag visste att Malin hade det kämpigt, men inte att det var så illa. Jag kände lättnad för att hon levde, en sorg över att hon måste känt sig så ensam, skuld över att jag inte såg, men också en ilska över att hon ville lämna oss, säger Ulrika uppriktigt.
Eftersom Malin var sjukskriven när hon försökte ta sitt liv visste ingen annan på jobbet vad som hade hänt. Hon bad Ulrika berätta för chefen och chefen fick i sin tur informera kollegorna i Malins team. Malin kände ganska snabbt att hon ville köra med öppna kort på jobbet. Men det är inte ett allmänt råd hon vill ge andra.
– Jag valde att vara öppen för att jag känner mig trygg på jobbet och det har hjälpt mig på min resa. Men alla har det inte så tyvärr. Samma sak med vården. Jag vet att många inte får den hjälp de har rätt till.
Kollegor och chef ett stöd
När Malin skulle återvända till jobbet på deltid var hon nervös. Och hon skämdes igen. Vad skulle kollegorna säga? Ulrika hade berättat att många hade reagerat starkt när de fick höra om självmordsförsöket.
– Men de tog emot mig med sådan värme. Några var nästan mer nervösa och inledningsvis behandlade de mig lite försiktigt. Men efter någon månad var det någon som vågade skämta med mig igen och allt var nästan som vanligt igen, säger Malin och ler.
Kollegornas bemötande hjälpte mycket och Malin vill också berömma sin chef. Han tog hjälp av företagshälsan för att få råd om hur han skulle hjälpa Malin, men även hennes kollegor som hade frågor.
– Det är ett ödmjukt förhållningsätt tycker jag. Han må vara chef, men kan inte allt, men vill lära sig. Det gjorde att jag vågade ha öppna samtal med honom.
Under en ganska lång tid hade hon och chefen återkommande avstämningar. De gjorde upp en tydlig plan för hur hon skulle komma tillbaka på 100 procent. Det skulle gå långsamt och ibland behövde de justera den när Malin fick några mindre bakslag. Efter drygt 18 månader jobbade hon heltid.
– Jag mår bra i dag. Väldigt bra till och med. Fast jag kan känna av en viss mental sårbarhet. Jag kommer nog äta min antidepressiva medicin resten av livet, säger hon.
Ganska ofta tänker hon på alla andra som kämpar. Och på dem som inte orkade fortsätta. Och det är också därför hon ställer upp på intervjun. För att förmedla hopp.
– Det finns hjälp att få, du är inte ensam och även om det känns tröstlöst just nu kan du må bra igen. Men jag vet att det är tufft.
Det finns fortfarande för många tabun och missuppfattningar om psykisk ohälsa, menar Malin. Som att det bara drabbar svaga eller att det kan vara farligt att prata om självmord eftersom det kan väcka den björn som sover.
– Vi måste prata om det här utan att skuldbelägga eller rygga tillbaka. Psykisk ohälsa är lika allvarligt som cancer och precis som med cancer kan vi alla drabbas. Du eller en anhörig kan hamna i en svår depression.
Vill du ge något råd till hur man kan hjälpa en kollega som mår dåligt?
– Du behöver inte lösa deras problem, men du kan vara där som en medmänniska. Fråga, lyssna och ge inte upp.
Fotnot: Malin heter egentligen något annat.
Så kan du stötta en kollega
- Våga fråga hur kollegan mår. Berätta vad du ser. ”Jag har märkt att du verkar låg, vill du prata en stund?”
- Om magkänslan säger att det inte är okej, trots att kollegan säger att det är bra, fråga igen och igen. Tids nog kan det öppna upp för ett samtal som kan göra skillnad.
- Stanna kvar och lyssna utan att döma eller ha en färdig lösning. Det kan räcka långt att högt få sätta ord på sina tankar till någon som lyssnar aktivt.
- Hjälp kollegan att få hjälp. Ditt stöd är viktigt. Men din roll är i första hand att vara medmänniska, inte att behandla. Uppmuntra personen att söka professionell hjälp.
Källa: Mind och psykolog Anna Lagerblad.
Så ger du som chef stöd
- Främja en medmänsklig arbetsmiljö. Skapa ett stöttande klimat där medarbetare vet att de kan få hjälp när det behövs.
- Var ett föredöme. Prata öppet om svårigheter i livet som alla stöter på och psykisk ohälsa.
- Upptäck varningssignaler. Till exempel att personen drar sig undan, har mycket korttidsfrånvaro, humörsvängningar och får mindre gjort på arbetet.
- Uppmärksamma risksituationer. Dödsfall i familjen, skilsmässa, sjukdom och ekonomiska svårigheter kan öka risken för självmordstankar. Ta initiativ till samtal och erbjud stöd.
Källa: Mind
