Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Martin var nära att dö – nu hjälper han andra

Att anställda använder droger blir allt vanligare. Martin Sjöberg skötte sitt jobb, men jagade hela tiden nästa rus. I dag hjälper hans företag arbetsgivare att rädda liv.
Lina Björk Publicerad
Vd Sara Linderoth och en av grundarna Martin Sjöberg
Vd Sara Linderoth och Martin Sjöberg arbetar på ett företag som hjälper chefer och HR att ta sig an anställda som sitter fast i olika typer av beroenden Foto: Åke Ericsson

Den hände att Martin Sjöberg somnade med huvudet på tangentbordet. Inget konstigt med det tyckte kollegorna – han satt ju kvar på kontoret länge om kvällarna, jobbade hårt. Dessutom hade han ju det där magsåret som aldrig ville ge med sig och flickvännen som inte verkade klok. Bäst att låta honom sova.

Egentligen har han varit alkoholist så länge han kan minnas. Kanske till och med innan han testat den första klunken. Men när vätskan rann ned för strupen blommade sjukdomen ut i sin fulla potential. Det som förut kändes hopplöst och obegripligt fick ett sammanhang och livet blev mjukare och mer begripligt.

– Det var nästan en religiös upplevelse. Jag fick en belöning och samhörighet som jag aldrig känt förut, säger han.

Martin Sjöberg
Martin Sjöberg Foto: Åke Ericsson

Alkoholen adderades med kokain för att skärpa till sig och heroin för att tända av från kokainet. Med en universitetsexamen i ekonomi/organisation gav han sig ut i Europa för att starta arbetslivet. En traineeplats på ett stort företag blev första anhalt, sedan vidare till nästa. Hela tiden fanns missbruket som en ryggsäck som blev tyngre och tyngre.

– Jag skötte mitt jobb, men hela dagen var en transportsträcka mot nästa rus. Så kollegor måste ha märkt att jag var oberäknelig, rastlös och ibland gråtmild.

 

Gick på intervju efter tre flaskor vin

Vid ett tillfälle sökte Martin Sjöberg jobb på ett företag som sysslade med chefsrekrytering. Han hade inte druckit på fem dagar eftersom intervjun var viktig. Men på förmiddagen bestämde han sig för att ta ett glas vin för att slappna av. Sedan tog han ett till, och ett till.

När tredje flaskan hade avslutats borstade han tänderna och tog en halstablett för att andedräkten inte skulle avslöja honom. Sedan sprutade han på parfym och gick i väg.

Han fick jobbet.

– Jag hade en plan att jag inte skulle använda en massa superlativ eller yviga gester. Sedan höll jag mig i dörrposten för att inte ta snedsteg. Ingen märkte något.

Och skulle någon fatta misstankar lade Martin ut dimridåer. Operationer som varit besvärliga, bekanta som gått bort, långväga vänner som kom på besök och krävde hans närvaro. Ett nät och lögner som krävde både energi och påhittighet.

Chefer noterade visserligen hans trötta ansikte, men även hårt arbete sätter sina spår. Och beroendesjukdom är bra på att imitera andra symptom.

– Stress, ångest, depression kunde lika gärna vara utbrändhet eller något annat. Därför tar det också väldigt lång tid innan man ställer rätt diagnos för den som är sjuk.


Nykter i 20 år

Till slut höll Martin Sjöberg på att dö. Inte en gång utan flera. Han körde upp på land med en båt i skärgården, var en hårsmån från att hamna i vattnet med bilen vid Lidingöbron och blev hotad med pistol när han skulle köpa droger. Och så tog han överdoser.

Några vänner lurade med honom till en öppenvårdsmottagning. Det var inte första gången han var där, men första gången han kunde identifiera sig med de andra deltagarna. De var också unga, såg välfungerande ut, hade familjer och välsittande kostymer.

– Kanske var jag inte ett missförstått geni trots allt. Kanske var alla runtomkring mig inte idioter. Kanske var det till och med så att jag var en missbrukare.

Sedan 11 september år 2 000 har Martin Sjöberg varit nykter. Under tiden som gått har han startat ett företag som specialiserat sig på alkohol- och drogproblem, spelberoende och medberoende på arbetsplatsen. Vd på det företaget, Ljung & Sjöberg, är Sarah Linderoth. Hon menar att det skett ett paradigmskifte kring synen på droger.

Vd Sara Linderoth
Sara Linderoth Foto: Åke Ericsson

– Attityden kring att ta droger har förändrats och det smusslas inte som förr. Hockeyfarsan, småbarnsmorsan, pensionären och studenten tar substanser för att sova, vakna, öka koncentrationen och släppa loss, säger hon.

Ljung & Sjöberg utbildar chefer om missbruk och utför också drogtester på arbetsplatserna. Praxis är att 25 procent på företag testas slumpvis. Av dem brukar ungefär fem procent ge utslag. Ibland stöter man på patrull, framför allt i fråga om integritet.

– Tidigare när vi samarbetade med en underleverantör som hade övervakade kissprov så var det ju ganska utsatt, men nu har vi salivprov så det är lättare. Jag förstår integritetsaspekten, samtidigt så dör anställda medan det diskuteras lösningar. Det viktigaste måste väl ändå vara att rädda liv, säger Sarah Linderoth.

"Det smusslas inte som förr"

Att testerna skulle ge mer effekt på arbetsplatser där man jobbar med säkerhet och fysiska maskiner ger hon inte mycket för.

– Många tjänstemän som jobbar på kontor är utsatta för exempelvis cyberattacker, där den mänskliga faktorn är det som gör att dataintrång kan genomföras. Dessutom kostar en missbrukande person väldigt mycket i alla branscher.

Enligt hennes erfarenhet brukar arbetsgivare hantera resultatet av testerna lite olika. Antingen ser man arbetsrättsligt på saken: Det är olagligt att ta och inneha droger, så anställningen avslutas.

Andra likställer drogerna med alkohol och rehabiliterar den anställda till viss del eller fullt ut, eller så tar man enbart rehabiliteringsansvaret om det är medarbetaren själv som berättat om sina problem.

– Alkohol- och drogproblem kostar arbetsgivaren väldigt mycket pengar i produktionsbortfall och sjukfrånvaro. Sedan tillkommer kanske ett medberoende bland kollegor som måste parera misstag och täcka upp. Lägger man därtill missriktade rehabiliteringsinsatser där symptomen lindras men problemet kvarstår, så är vi uppe i stora årliga summor.


Jobbet kan vara väg till tillfrisknande

Att lösa problemet med droger på arbetsplatserna kommer att ta tid, tror Sarah Linderoth. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är en del, utbildning av chefer och HR-personal en annan. Samtidigt är jobbet en arena att utnyttja. För hos många som missbrukar är det den sista brickan i fasaden som fortfarande är intakt.

– Vi offrar familjen, pengar och anseende. Men jobbet håller vi fast i med näbbar och klor. Då kanske det är vägen till tillfrisknande.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Jobbet med spöken runt hörnet

Klockor som oförklarligt ger ifrån sig ljud. Saker som flyttar sig. Hörbara steg från den tomma övervåningen. Det finns anställda på Långholmens hotell och restaurang – ett tidigare fängelse – som inte vill åka upp på vinden ensamma.
Petra Rendik Publicerad 31 oktober 2025, kl 06:01
Victoria Ingasdotter och Chris Stenberg. Övernaturliga upplevelser på Långholmen – eller helt rationella förklaringar?
Spöken på jobbet - eller inte? Victoria Ingasdotter och Chris Stenberg på Långholmens hotell - ett tidigare fängelse där det sägs spöka - kan berätta många underhållande historier om kusliga händelser. Foto: Joachim Stokstad/G. Fredriksson.

I dagsljus känns Långholmens hotell och restaurang som en skön oas bara några hundra meter från den hårt trafikerade Västerbron i Stockholm. Men när mörkret faller så känns platsen inte lika inbjudande, särskilt inte om man känner till Långholmens historia.

Här finns det gamla spinnhuset som en gång var en straffinrättning för fattiga kvinnor och från början på 1800-talet byggdes fängelseverksamheten ut, för att upphöra först 1975. 

Sista dödsstraffet november 1910

Det var också här den sista avrättningen i landet ägde rum, när rånmördaren Johan Ander avrättades med giljotin den 23 november 1910.

Det finns nog mycket ångest och sorg i väggarna. Har man lite livlig fantasi och är mörkrädd… jag vill i alla fall ha sällskap när jag rör mig på vissa platser här … Håret i nacken krusar sig ibland, säger Chris Stenberg, arrangemangschef på Långholmens hotell.

Tror egentligen inte på spöken

Bland de anställda på hotellet har tre läger utkristalliserat sig när det kommer till hur man ställer sig till övernaturliga fenomen, berättar Chris Stenberg: hon själv tillhör de som egentligen inte tror på spöken men inte är lika tvärsäkra på sin sak sen man började arbeta på hotellet.

Det finns de som inte tror alls, och så gänget som inte tycker det är så konstigt att osaliga andar vandrar mitt bland oss.

Victoria Ingasdotter, som jobbar med konferenser på hotellet, tillhör den senare kategorin. Men det betyder inte att hon skyller på spöken så fort hon hör konstiga ljud från källaren.

Jag har upplevt saker som är svåra att förklara

Jag försöker ju hitta rationella förklaringar såklart, men jag har upplevt saker som är svåra att förklara, säger hon.

Hon känner mest harmoni på sin arbetsplats, men när hon släcker lamporna då kommer rysningar och en känsla av att inte vara ensam. Särskilt när hon rör sig i de äldsta delarna av huset, som festvåningen och vinden, som ligger vägg i vägg med spinnhuset. 

Till förrådet på vinden kommer man numera med hiss och dit är det många som inte vill åka upp utan sällskap. När dörrarna öppnas på plan tre kan Victoria inte förmå sig att kliva ut ur hissen.

Jag kommer inte ut, det går bara inte! Det är som en osynlig vägg framför mig. ”Skärp dig Victoria”, säger jag till mig själv, men det är bara att åka ner och be någon åka med upp igen, säger hon.

Victoria Ingasdotter och Chris Stenberg.
Victoria Ingasdotter och Chris Stenberg. Foto: Joachim Stokstad.

Diskaren såg att mannen saknade ben

En gemensam upplevelse som flera delar är mysteriet med tidtagaruren som ligger i ett rekvisitaförråd på markplan i det gamla spinnhuset. När personalen går in i förrådet har uren ibland börjat pipa – men slutat när de kommit fram till väggen där de hänger.

Jag har en logisk förklaring att det kanske handlar om magnetism av något slag, men vissa kollegor säger att det är spöken. Jag vet inte, säger Chris Stenberg.

En bra spökhistoria

Vare sig man tror på spöken eller inte så är en bra spökhistoria underhållande och medarbetarna på hotellet kan berätta många. 

Stängda dörrar som plötsligt står öppna, prylar som flyttar sig, ljud av fotsteg och dans från festvåningen, trots att personalen gått låsrundan och inte en levande själ synts till. 

Och så historien om mannen utan ben, som nog har lockat mer till skratt än skräck. Det var en diskare som gjorde undan det sista en kväll när en herre kom in i lokalen.

Diskaren trodde att det var en gäst och började prata med honom. Men när mannen går i väg ser diskaren att han saknar ben, säger Victoria Ingasdotter och skrattar. 

Även gäster kan få möta gengångare. För en tid sedan berättade en konferensgäst om en händelse när hon skulle ta sig till sitt hotellrum.

– Hon hade gått upp i fel trappa och känner plötsligt att någon drar henne i kjolen. Jag skojade med henne om att spökena är snälla och hon svarade allvarligt att de kändes lite busiga ändå, berättar Victoria Ingasdotter. 

Långholmens hotell: Berättelser från ett före detta fängelse
Långholmen var i många år Stockholms fängelseö, här låg fram till 1975 Långholmens centralfängelse och på 1700-talet och tidigt 1800-tal kvinnofängelset Långholmens spinnhus. Foto: G. Fredriksson.

Fler arbetsplatser där det sägs spöka

På Varbergs kusthotell kan gäster bli omstoppade av en osynlig sköterska som tog hand om sjuka barn under sanatoriets tid. Det sägs att man också kan höra de tuberkulossjuka barnens skratt ljuda på det som i dag är spaavdelningen.

På stålföretaget Outokumpu i Avesta och avdelningen Strängen kan den som vistas där på kvällar och nätter höra Strängspöket harkla sig. Spöket säg vara en man som jobbade på kontoret och dog kort efter att han gått i pension. 

För några år sedan ville 35 asylsökanden lämna sitt boende i Grännaforsa eftersom det spökade i huset. De hade hört konstiga ljud, sett lampor släckas och låsta dörrar öppnas. 

Källor: Sveriges Radio, Dagens arbete och Hallandsposten.