"Jag förstod ganska snabbt att Maries sambo inte var snäll mot henne eftersom jag känner henne privat och har träffat mannen.

Jag har också varit med om att en närstående blivit misshandlad av sin sambo, så jag kände igen tecknen. Marie tystnade liksom och ville aldrig hänga med ut på en middag eller ta en fika efter jobbet. Hon slutade också att rida, hon som alltid älskat hästar. Sen såg jag små blåmärken på hennes armar ibland, hon kunde aldrig riktig förklara hur hon fått dessa.

När jag konfronterade henne var jag fruktansvärt nervös och självklart blev hon vansinnig på mig. Men då förstod jag att jag var rätt ute.

I flera veckor vägrade hon prata med mig men jag envisade med att säga hej och visa att jag fanns där.

Det är vad man som vän eller kollega måste göra, man måste finnas där med ord och handling. Du ska inte tro att en person som är så under isen kommer slänga sig om halsen på dig och tacka för hjälpen. Inte på en gång. Men det är tufft och det var lite lättare för mig som också är god vän med Marie.

När Marie sen berättade agerade jag snabbt. Jag "skvallrade" för vår närmsta chef. Fy, jag hade sådan ångest för det, länge. Men jag gick på magkänslan, jag visste att han skulle agera på ett bra sätt, vilket han också gjorde.

Jag tror att som kollega ska man inte tro att allt är bra bara för att hon har lämnat en man som slår. Marie var som en skör fågel under en lång tid. Hon var rädd och självkänslan var i botten. Hon inbillade sig länge att det var hennes fel att mannen slog och förnedrade. Jag blir arg bara jag tänker på det.

Mitt råd är att inte ge inte upp om en vän som mår dåligt. Visa att du finns där så länge hon behöver dig och var inte rädd för starka reaktioner. Ha tålamod men sätt också gränser för hur mycket du tänker tåla."