Forskning ska få oss att sitta mindre på jobbet

Där Jeanette Lilja sveper fram, där lyser kollegorna upp. Hon är medarbetaren som alltid kommer sprudlande in på sin arbetsplats med morgonens bredaste leende.

Hon har en magisterexamen i kognitionsvetenskap och har i ungefär 15 år lett projekt inom digital kundservice i telekombranschen. Hela tiden med en odiagnostiserad adhd. Det var delvis en professionell välsignelse, eftersom det var lätt för henne att se mönster och hitta de mest effektiva arbetssätten.

– Jag var jätteuppskattad, också de sista åren då jag var helt slut inombords. Det var ingen på min arbetsplats som visste hur jag mådde. Inte förrän jag en dag utmattad föll ned på en stol och storgrät.

När barnet blir hemmasittare

Det var med det andra barnet som sammanbrottet kom. Den yngsta dottern visade sig tidigt ha ärvt sin mammas svårigheter. Plus några till. Dottern är nu elva år och ett av de uppskattningsvis 19 000 barn i Sverige som inte klarar av att komma till skolan, det som brukas kalls hemmasittare.

En vanlig uppskattning – grundad i en undersökning från Karolinska institutet – är att tre fjärdedelar av de barnen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF.

– Min dotter har ingen diagnos i dagsläget, men har drag av adhd, autism och kravkänslighet, berättar Jeanette Lilja.

Ärftligheten för NPF är stark, den ligger på omkring 80 procent. Av de barn som är hemmasittare har de flesta med andra ord en förälder med NPF, utredd eller ej. Det är en dubbel belastning som alltså är vanlig, och ofta dold.

Det höjer oddsen för att lyckas både på jobbet och hemma:

– Min dotter behöver kunna låna av mitt lugn. Men jag har ju själv ett nervsystem som är extremt lätt att trigga. Och ingen energi att hantera känslomässiga sammanbrott.

Tillvaron som hemmasittarförälder inleddes för Jeanette Liljas del med flera års kamp för att få dottern i väg till förskolan, och sedan till skolan. De långa morgnarna av lirkande och mutande avtog så småningom – dottern gick inte längre över tröskeln.

– Hon har en extremt stark vilja, som orsakar låsningar i många olika situationer. Så var det redan i förskolan. I skolan kunde hon gömma sig under bänken och vägra komma fram. Det kunde vara kläder som skavde. Stressen gjorde alla mindre problem tusen gånger värre.

Hon beskriver stressen som extrem. Men ambitionen att vara sitt bästa jag både på jobbet och som förälder kunde Jeanette Lilja inte släppa. Gradvis blev situationen alltmer ohållbar.

Morgnarna som tog slut: lirkande, mutande – och till sist tvärstopp

– Jag räckte inte till, fick inte ihop pusslet. Jag gick helt och hållet på adrenalin. Jag ville förändra situationen, men förstod inte hur jag skulle göra, det kändes bara omöjligt. Läkaren sade: ”Det första du behöver göra på morgonen när du lämnat barnen är att vila.”

I stället tog hon ett djupt andetag och drog på peppande musik på högsta volym i bilen på väg till jobbet. För att boosta dopaminet, göra sig redo att sprudla.

– Professionellt stod jag alltid på kanten till en ravin. Jag satt hemma på kvällarna och grinade i panik, i total visshet om att jag inte kommer att klara det. Ändå levererade jag.

Hon var omtyckt, men hon kom sent och gick tidigt för att få livet att gå ihop. Ibland kunde kollegor fråga ”jobbar du halvtid?” eller ge andra kommentarer som sved. Men det tyngsta var skuldkänslorna, de åt upp henne inifrån.

Arbetslivet fortsatte – på adrenalin och skuld

– Jag kände mig som en dålig människa om jag arbetade hemma. Eller inte gjorde mina timmar. Det fanns ingen på arbetsplatsen som fattade – men det hade kanske ändå inte haft någon betydelse. Jag hade inte tagit emot särbehandling.

Det var inte Jeanette Lilja som förstod att det tagit stopp. Det var chefen. Han skickade hem henne till en sjukskrivning som i praktiken kom att pågå i sex år.

– Jag grät på jobbet, bröt ihop ofta. Var alltid stressad och trött. Jag klarade inte att föra processen framåt – och det var ju jag som var projektledare. Men jag pressade på och tänkte att så här är väl livet för alla.

De första två veckornas sjukskrivning grät hon. Kände sig misslyckad och det gjorde ont. Snart nog påbörjade hon en adhd-utredning och fick sedan all hjälp vården kunde ge.

– Men det visade sig vara svårt att reda ut vad som lett till utmattningen. Diagnosen, jobbet, föräldraskapet? Jag var högfungerande, men mådde ändå så dåligt. Det var överväldigande även för dem som skulle hjälpa mig.

Hon gick under de sex åren av och på med sjukskrivning, adhd-mediciner och återgång i arbete. Inget fungerade riktigt bra. Till sist fick Jeanette Lilja lämna sin anställning med nio månaders avgångsvederlag.

Hon startade en adhd-podd tillsammans med en kompis, där hon berättade om sin tillvaro.

– Jag höll på att kräkas innan första avsnittet, jag tänkte att arbetslivet var kört, att jag aldrig skulle få ett jobb igen. Men jag var beredd att ta risken. Jag klarade inte att leva bakom en fasad längre.

Jobb fick hon ändå, flera stycken. Jeanette Lilja är lättrekryterad, som hon säger själv. Men alla anställningar slutade ganska snabbt i sjukskrivning.

Lösningen var att sluta kämpa och i stället känna efter när allt känns bra: då är miljön rätt. Där finns energi för henne.

– Jag började förstå att det handlar om dopamin och signalsubstanser. Min hjärna behöver roliga saker, att jag lär mig nytt.

Hon hittade sin plats när hon började använda sina egna erfarenheter till att hjälpa andra människor som har NPF. Sedan tre år tillbaka coachar hon klienter med adhd och autism att fungera bättre i livet.

Numera styr hon själv över timmarna hon arbetar.

– Jag har paus mellan klienterna och den sista tar jag emot klockan två. Jag finns tillgänglig för min dotter. Sedan händer det att det inte räcker, att jag får lov att omboka klienter. Men det fungerar för mitt barn.

Det egna nervsystemet mår numera också bättre.

– Jag behöver få arbeta när energin finns. På ett kontor är jag slut efter klockan två på eftermiddagarna.

Text: MARIKA SIVERTSSON.