Det hävdar en grupp professorer och doktorer som ingår i Centrum för rehabiliteringsforskning i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Att få människor tillbaka i arbete är lika viktigt för samhället som för individen, men när sjukskrivna inte får någon rehabilitering slutar det oftast med förtidspensionering.
Enligt forskargruppen är det en hel rad systemfel som bidrar till situationen. Först och främst att den lagstiftning som finns inte tillämpas. Dessutom är försäkringskassans handläggningstider alldeles för långa, vilket leder till att den behandling som föreslås ofta inte får avsedd effekt helt enkelt för att det är för sent. De långa handläggningstiderna beror i första hand på att försäkringskassans handläggare har en omänsklig arbetsbörda med kanske 300 ärenden samtidigt. Att administrera rehabiliteringen för en person tar lika mycket tid som att sköta utbetalningarna av sjukpenning till 50 personer.
Det är oftast de svåraste fallen som väljs ut för rehabilitering vilket inte är särskilt effektivt. Hade resurserna satsats realistiskt hade ett mycket större antal kunnat gå i arbete igen.
- Problemet är att ansvarsfrågan är oklar, säger Sifs arbetsmiljöexpert Börje Sjöholm. Grundregeln är att arbetsgivaren ska betala rehabiliteringen men sådant har ju inte småföretag råd med. Det blir ofta så att försäkringskassan får förhandla med arbetsgivaren om hur mycket var och en ska betala.
Dessutom ser företagen ingen direkt vinst i rehabilitering. När någon blivit långtidssjukskriven väntas företaget stå för rehabiliteringen och samtidigt betala lön till en ersättare.
Sif har nyligen utbildat tolv specialister som ska dela upp tio regioner ute i landet mellan sig och där hjälpa de vanliga ombudsmännen när exempelvis ett specifikt fall blir för snårigt.
- Vi som fack kommer ju ofta in för sent i de här fallen, ibland inte förrän det blir dags för uppsägning. De tolv specialisterna ska upplysa både tjänstemännen och Sif-medlemmarna vad som egentligen gäller och vilka rättigheter medlemmarna har angående rehabilitering efter arbetsskada.
DANIEL LARSSON
Att få människor tillbaka i arbete är lika viktigt för samhället som för individen, men när sjukskrivna inte får någon rehabilitering slutar det oftast med förtidspensionering.
Enligt forskargruppen är det en hel rad systemfel som bidrar till situationen. Först och främst att den lagstiftning som finns inte tillämpas. Dessutom är försäkringskassans handläggningstider alldeles för långa, vilket leder till att den behandling som föreslås ofta inte får avsedd effekt helt enkelt för att det är för sent. De långa handläggningstiderna beror i första hand på att försäkringskassans handläggare har en omänsklig arbetsbörda med kanske 300 ärenden samtidigt. Att administrera rehabiliteringen för en person tar lika mycket tid som att sköta utbetalningarna av sjukpenning till 50 personer.
Det är oftast de svåraste fallen som väljs ut för rehabilitering vilket inte är särskilt effektivt. Hade resurserna satsats realistiskt hade ett mycket större antal kunnat gå i arbete igen.
- Problemet är att ansvarsfrågan är oklar, säger Sifs arbetsmiljöexpert Börje Sjöholm. Grundregeln är att arbetsgivaren ska betala rehabiliteringen men sådant har ju inte småföretag råd med. Det blir ofta så att försäkringskassan får förhandla med arbetsgivaren om hur mycket var och en ska betala.
Dessutom ser företagen ingen direkt vinst i rehabilitering. När någon blivit långtidssjukskriven väntas företaget stå för rehabiliteringen och samtidigt betala lön till en ersättare.
Sif har nyligen utbildat tolv specialister som ska dela upp tio regioner ute i landet mellan sig och där hjälpa de vanliga ombudsmännen när exempelvis ett specifikt fall blir för snårigt.
- Vi som fack kommer ju ofta in för sent i de här fallen, ibland inte förrän det blir dags för uppsägning. De tolv specialisterna ska upplysa både tjänstemännen och Sif-medlemmarna vad som egentligen gäller och vilka rättigheter medlemmarna har angående rehabilitering efter arbetsskada.
DANIEL LARSSON
