Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

Svårbegripliga titlar tilltar

Städare blev lokalvårdare blev floor manager. Flotta yrkestitlar gör oss stolta – men har också en baksida.
David Österberg Publicerad 6 november 2017, kl 15:42
Visitkort med texten "säljare" överkryssad och texten "future account manager".
Det ska låta tjusigt värre ... Foto: Shutterstock

När SJ:s tåg stannar vid perrongen står komfortoperatörerna redo. De betraktar otåligt resenärerna som lastar av väskor och barnvagnar och när tåget är tomt hoppar de på. Sedan plockar de skräp och sopar grus, fyller på papper på toaletterna och tömmer papperskorgarna.

Att komfortoperatörernas huvudsakliga arbetsuppgift är städning går inte att förstå av yrkestiteln. Enligt SJ:s presstjänst beror det inte på att företaget vill sätta flärd på yrket, utan på att operatörerna även gör annat än städar. ”Exempelvis mindre reparationer, sopkörning, fronttvättning och påfyllning av vatten i vagnarna”, skriver Tobbe Lundell, ställföreträdande presschef på SJ, i ett mejl till Kollega.

SJ är inte ensamma om att sätta fluffiga titlar på yrkesroller. Sekreterare är numera administratörer, produktutvecklare är innovationskonsulter och vaktmästare internservicemedarbetare.

Det händer att folk ringer Språkrådet för att fråga vad deras titel egentligen betyder

De fina titlarna är ett symptom på ett ytligt samhälle där självupptagenheten frodas. Det tror i alla fall Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet. I sin bok Tomhetens triumf hävdar han att vi lever i en tid av grandiosa självbeskrivningar, upptagna av en ständig jakt på det flotta och statusfyllda.

– Vi vill gärna göra tillvaron lite tjusigare. Den ska guldkantas om möjligt. Vi vill gärna framstå som mer märkvärdiga och imponerande än vad det finns fog för. ”Varumärket” ska vårdas. I Facebook-samhället frodas ytlighet. Och självupptagenhet, säger han.

Enligt Mats Alvesson har vi ett samhälle där det inte är så viktigt vad man gör, så länge det ser ut som att man gör något fint. Men det är svårt att bibehålla sin titelstatus eftersom det så lätt går inflation i titlarna.

– I den mån man lyckas öka sin status sker det alltid på bekostnad av någon annan. Ju fler som blir ”managers”, desto mindre fint är det att vara det. Men det märks ju inte nödvändigtvis direkt, statusminskningarna är ibland svåra att spåra.

Kan jakten efter en finare titel leda till att vi presterar bättre? Skulle titeljakten i så fall kunna vara något positivt för samhället?

– Om jakten är kopplad till bra prestationer är det inte så dumt. Men ofta blir det en fråga om att man vill ha en finare titel utan att vara särskilt förtjänt av den. Det är nog ofta bättre om önskan att prestera mer drivs av något annat än önskan om en fin titel.

Ett sätt att göra yrkestiteln tjusig är att förvandla den till en engelsk motsvarighet. Då kan receptionisten bli en Frontdesk Manager, en vd en Chief Executive Officer och en storkundsansvarig en Key Account Manager.

I en del företag är de engelska titlarna logiska. Den som ofta har kontakt med en internationell marknad behöver förstås göra sig förstådd när det drar ihop sig till förhandling. Men en hel del företag verkar enbart på den svenska marknaden – och envisas ändå med att använda sig av engelska titlar. Och låter butikskommunikatören kallas Visual Merchandiser och försäljaren får Future Account Manager tryckt på visitkortet.

Ett problem med de engelska titlarna kan vara att det är svårt att förstå vad en person egentligen gör på jobbet – till och med för den som har titeln. Enligt Språkrådet händer det faktiskt att människor ringer dit för att fråga vad deras titel egentligen betyder.

Karin Helgesson är doktor i svenska språket vid Göteborgs universitet. Hon tycker att de engelska titlarna är problematiska.

– De är kanske inte ett problem i organisationer som verkar i en främst engelskspråkig miljö, men tänker man att en organisation som vänder sig till en bred, svenskspråkig allmänhet använder sig av engelska titlar som inte är så genomskinliga kan det bli svårt. Den som är van att arbeta på engelska förstår skillnaden mellan en manager och en director*, även om vi som vanliga svenskar kanske tycker att orden är utbytbara.

Det är nog bättre om önskan att prestera mer drivs av något annat än önskan om en fin titel

I sin avhandling undersökte Karin Helgesson hur platsannonser utformats mellan 1955 och 2005 och hittade enstaka engelska titlar – exempelvis copywriter – redan 1955. Men först på 80-talet blev de vanliga och i dag är det lätt att hitta engelska titlar i svenska företag. Hon ser åtminstone två skäl till det.

– Det första är att engelska är arbetsspråket i internationellt verksamma bolag. Det andra är att engelska är ett högstatusspråk i Sverige. Det är ”fint” med engelska nu, precis som det var fint med franska på 1700-talet och tyska under medeltiden. Därför lånar vi gärna in engelska ord och uttryck, de skänker lite extra glans, säger hon.

Karin Helgesson tror också att syftet med en engelsk titel ibland kan vara att mystifiera yrkesrollen. Om alla vet vad en Human Resources Officer är tappar titeln lite av sin glans.

– När alla förstår byter vi titel, för de där tjusiga titlarna kan ju också ha som funktion att höja statusen på yrket eller organisationen. Även på svenska har vi bytt benämningar för att höja statusen. Den roll som i mitt 50-talsmaterial kallades ”försäljare” blev på 60-talet ofta ”säljare”, på 70–80-talen ”distriktschef ”, man var chef över sitt distrikt, men hade inte några personer under sig, för att nu kanske kallas Key Account Manager.

Mats Alvesson skrev sin bok Tomhetens triumf för drygt tio år sedan. Och han ser inga tecken på att statusjakten har stannat av sedan dess.

– Jag har en känsla av att det jag kallar för grandiositet – anammandet av tjusiga tecken på framgång och märkvärdighet utan substans – fortsätter att eskalera. En utbildning omtalar receptionister som Impression Managers, butiksbiträden blir Sales Advisors. Nyligen fick lärare legitimation och nu är även undersköterskor på jakt efter det. Det är ytliga statusökningsförsök där en viss utbildning och lite praktik plussas på med legitimation – utan att det senare säger något. Men man kan hoppas på besinning.

Hur stort eget ansvar har vi för att ta oss ur jakten på status?
– Vi har ett ansvar och om vi tänker efter kan vi bidra till att hålla oss själva i schack och motverka att arbetsgivare faller för frestelsen till titelinflation. Men det är inte lätt alla gånger. Om alla andra blir projektledare och managers kan man framstå som en förlorare om man är den enda som inte deltar i titeljakten.

* En manager är oftast chef för en grupp anställda. En director är oftast chef för managern.

LITE TITELTRIVIA

Head of Public Relations
= Informationschef

Marketing Communications Manager
= Pressekreterare

Chief Executive Officer, CEO
= Verkställande direktör, vd

Chief Innovation Officer, CINO
= Innovationsdirektör

Key Account Manager, KAM
= Storkundsansvarig

Director of First and Second Cycle Education
= Grundutbildningsansvarig

Partner Account Manager
= Säljare

Executive Assistant to CEO
= Vd-assistent

Human Resources Officer
= Personalchef

Director of Finance
= Ekonomichef

Systems Engineering Consultant
= Systemingenjör

Arbetsmarknad

Hennes jobb – skapa ditt fredagsmys

Hon är hemkunskapsläraren som blev mamma till sourcream & onion och många andra chipssmaker. Möt Inger Gustafsson, som trots 30 år som produktutvecklare inte tröttnat på snacks.
Ola Rennstam Publicerad 12 april 2024, kl 06:01
produktutvecklaren Inger Gustafsson på Estrella arbetar med att ta fram nya smaker.
I labbet tar produktutvecklaren Inger Gustafsson fram de chipssmaker som ska lanseras första kvartalet 2025. Under arbetet väger hon upp en exakt mängd kryddor och blandar i en påse med osaltade chips – och smakar sig fram.  Foto: Nicke Messo

Hur hamnade du på Estrella?

 – Jag är utbildad hemkunskapslärare och har alltid haft ett stort intresse för matlagning och smak. Det kan vara svårt att tänka sig nu, men 1987 var det ont om lärarjobb och jag sökte säkert 50 tjänster innan jag såg en annons där Estrella sökte en produktutvecklare. Jag har kvar samma tjänst, men uppgifterna har ändrat sig mycket sedan dess.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Att jag får vara kreativ och innovativ. Jag känner verkligen att man litar på min kunskap. Vi är tre produktutvecklare i Göteborg och tre på vårt bolag i Norge, det är verkligen ett samarbete.

Hur får ni fram en ny smak?

– Vi börjar med att ta fram ett antal olika smakinriktningar för den produkt som ska lanseras ett år senare. Vi inspireras av allt från trender i krogvärlden till önskemål från våra kunder. I samarbete med våra leverantörer tar vi sedan fram kryddblandningar som vi testar, justerar och diskuterar oss fram till några smaker som vi är nöjda med. Det blir mycket smakande! Till slut får en panel med konsumenter tycka till.

Vilken är den största utmaningen?

– Att skapa balans. Du vill få till en bra start som gör smaken spännande, den ska vara saftig och ha en fyllighet och på slutet ge en ”lagom” eftersmak som inte dör av för snabbt. Man ska inte bli mätt på smaken efter tre chips.

Vilken smak är du mest stolt över?

– Jag var med och tog fram sourcream & onion på 80-talet som spred sig över hela Europa. Våra säljare hade hittat en variant i USA, men den var ganska smörig. Vi sökte något som kunde passa här och när jag lade till mer gräddfil gifte sig syran och löken. Det blev en omedelbar succé, vi nådde personer som aldrig brukade äta chips.

Har du gjort några mindre lyckade produkter?

– Smak är subjektivt och det är inte alltid mina favoriter som lanseras. Ibland har vi satsat på ”snackisar” som smak av varma mackor och äpplepaj. Ärligt talat tyckte jag chipsen med hamburgarsmak var ”så där”.

Äter du mycket chips på fritiden?

– Det kan bli lite mycket av det på jobbet så jag äter mer jordnötsringar och nötter hemma. Men det är en viktig del i jobbet att exempelvis testa konkurrenternas sortiment.

Hur ser du på hälsoaspekten med snacks?

– Man ska äta allt med måtta, men jag tycker att chips har oförtjänt dåligt rykte. De innehåller vitaminer, vegetabiliska fetter, fibrer och proteiner.

5 saker du inte visste om chipstilverkning

  1. Under 2023 konsumerade svenska folket 266 911 120 påsar snacks. Den genomsnittliga svensken äter cirka 5,8 kilo per år, nionde högst i Europa.
     
  2. Vid Estrellas fabrik i Angered utanför Göteborg tillverkas årligen strax under 24 000 ton snacks. Här finns också huvudkontor och produktutveckling.
     
  3. Det går åt nära fyra kilo potatis till ett kilo chips. Rå potatis innehåller en stor del vatten som ångas bort under tillverkningsprocessen.
     
  4. Estrellas grundare Folke Andersson har en arena uppkallad efter sig i Ecuador: Estadio Folke Anderson, som rymmer 14 000 människor.
     
  5. 22 minuter. Så lång tid tar det för potatisen att förvandlas till ett färdigt chips i fabriken. Knölen sorteras, tvättas och skivas innan den friteras i 175 gradig olja. Därefter åker chipsen genom en stor trumma som fördelar kryddblandningen jämnt.
Estrellas fabrik i Angered.
Efter att chipsen friterats i 175 gradig olja åker de genom en stor trumma som fördelar kryddblandningen jämnt. Foto: Nicke Messo

ESTRELLA

  • 267 anställda, från 20 olika länder. De flesta arbetar vid anläggningen i Angered utanför Göteborg.
  • Bolaget grundades 1946 av Folke Andersson. De första åren importerades bananer från Sydamerika. Produktion av chips och popcorn inleddes 1957.
  • Unionenklubben på Estrella har 77 medlemmar.
Arbetsmarknad

Transport vill ta över kabinanställda

Transportarbetarförbundet är i öppen strid med Unionen. LO-förbundet har börjat organisera kabinanställda − en bransch som tillhör Unionen − med uttalat syfte att ta över hela avtalsområdet.
Ola Rennstam Publicerad 8 mars 2024, kl 14:18
Till vänster kabinpersinal, till höger Transportarbetarförbundets huvudkontor.
Transportarbetarförbundet och Unionen är i öppen konflikt. Transport organiserar nu kabinpersonal, som normalt tillhör Unionen, i ett försök att utvidga sitt inflytande över avtalsområdet. Foto: AP/Claudio Bresciani/TT.

Det har seglat upp en konflikt mellan Unionen och Transportarbetarförbundet. Bråket gäller vilket fackförbund som anställda inom flyget ska tillhöra. Enligt Transports förbundsordförande, Tommy Wreeth, är många kabinanställda missnöjda med Unionens sätt att företräda dem och vill nu gå över till LO-förbundet.

Tommy Wreeth.
Tommy Wreeth. Foto: Martin Hörner Kloo.

I en krönika i tidningen Transportarbetaren går Tommy Wreeth till attack mot Unionen och konstaterar att hans förbund nu officiellt börjat organisera kabinpersonal inom flyget. Syftet är att ”ta över hela avtalsområdet från Unionen på sikt”. Han passar också på att dela ut en råsop mot Unionen:
”Deras nuvarande förbund Unionen verkar mest intresserade av deras avgift och mindre intresserade av fackligt medlemsnära arbete", skriver Tommy Wreeth i krönikan.

Unionen har en annan bild av stämningen bland medlemmarna inom flyget. Samtidigt är ledningen medveten om att det finns en frustration kring hur villkoren i branschen har försämrats under de senaste åren, särskilt efter pandemin.

− Generellt är medlemmarna inom flyget nöjda med Unionen men vi vet också att det finns missnöje. Vi har nu en tät dialog med alla klubbar för att reda ut eventuella missförstånd och se hur vi kan hjälpa dem istället för de lämnar till ett annat förbund, säger Martin Johansson, andre vice ordförande i Unionen.

Vilken är er kommentar till Transports agerande i den här frågan?

Martin Johansson.
Martin Johansson. Foto: Peter Jönsson.

Det är bara ett halvår sedan vi fick till ett avtal mellan Unionen och LO för att hantera den här typen av frågor, och nu väljer de att bryta mot det avtalet genom att försöka organisera en grupp som vi sedan länge organiserar och tecknar avtal för. Det är tråkigt och bekymmersamt, säger Martin Johansson.

Kollega har varit i kontakt med de tre kabinklubbar, som enligt Transportarbetarförbundet, har uttryckt att de är beredda att lämna Unionen. Samtliga tillbakavisar uppgifterna, man påpekar dock att man uttryckt missnöje med hur förbundet företrätt dem men att man nu har en bra dialog.

Tommy Wreeth vill inte uppge vilka företag det rör sig om eller hur många som gått över till Transport, men skriver i ett mejlsvar att det finns en lång historik av missnöje med Unionen bland kabinanställda.

Enligt Unionen finns ett avtal mellan LO och Unionen om att inte ta över varandras medlemmar. Bryter ni mot det avtalet?

"Transport har inte sökt medlemmar inom avtalsområdet. Det är kabinanställda som kontaktat oss och uppgett att de är missnöjda med Unionen och att de vill byta till Transport. Vi har sedan informerat Unionen, LO och arbetsgivarorganisationen om situationen, enligt praxis."

Du går hårt mot Unionen i din krönika och skriver att Unionen inte är någon riktig fackförening och att Unionen bara är intresserad av medlemsavgifterna. Står du fast vid den kritiken? På vilket sätt är Unionen inte någon riktig fackförening?

"Jag skriver att medlemmar i Unionen vänt sig till oss och att de söker efter en riktig fackförening som är närvarande och tar fighten. Jag skriver ingenting om vad Unionen är eller inte är. Jag skriver också att det "verkar" som att Unionen mest är intresserade av deras avgifter och det är ordagrant den kritik som framförts till oss från de som kontaktat oss. Om kabinanställda varit nöjda med Unionen hade vi sannolikt inte varit där vi är. Sedan kan Unionen säkerligen agera bättre inom andra branscher och till andra medlemsgrupper."