Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

Oro på SAS efter finsk outsourcing

Bland SAS kabinpersonal finns en stark oro för att en stor del av jobben snart kommer att outsourcas till flygpersonal från låglöneländer. Samtidigt känner sig de anställda övergivna, både av politikerna och Unionen.
- Det bara pratas men ingenting händer, säger Sven Cahier, ordförande i SAS tjänstemannaförening.
Anita Täpp Publicerad
Janerik Henriksson/TT
Kabinpersonal från Finnair på väg från ett arbetspass. Janerik Henriksson/TT

Bolag som Ryanair och Norwegian har länge lyckats hålla låga priser, inte minst genom att hyra in personal från företag i länder med låga löner.

Som första statliga europeiska flygbolag har Finnair nyligen beslutat att outsourca kabinjobb, vilket förväntas leda till stora besparingar och 540 uppsägningar bland den finska personalen.

Nu befaras att SAS kommer göra samma sak.

Lars Wigelstorp Andersen, SAS-direktör för public affairs, säger till danska Avisen, apropå Finnair:

"Det här ett företag som är direkt jämförbart med oss, och det är en konkurrent till SAS.” ... "Vi har en skyldighet att få företaget att överleva, och om det enda alternativet är att gå samma väg som våra konkurrenter, så måste vi göra det.”

Det här är i och för sig inget nytt för den svenska kabinpersonalen, säger Sven Cahier.

- Vi har länge vetat att det här är något man diskuterar. Men man har inte kommit fram till något ännu eftersom man avvaktar utvecklingen. Men om alla andra flygbolag anlitar lågavlönade från andra länder kommer man att göra det inom SAS också.  Eller gå under, säger han.

Vad skulle det innebära om SAS gör på samma vis som Finnair?
- Det skulle betyda att en stor del av vår kabinpersonal blir övertalig. Och om man gör på samma vis som Ryanair och Norwegian så skulle piloterna vara tvungna att bilda egna firmor och hyra ut sig till SAS. Eller så skulle man hyra in dem via något bolag utomlands.

-Blir det inget politiskt stopp på det här så blir SAS också tvunget att göra så här.

I Danmark kräver företrädare för SAS och andra aktörer politiska insatser, har ni också gjort det?
- Ja, vi har försökt få Unionen att hjälpa oss med opinionsbildning på det här området. Jag tog upp frågan med förbundets ordförande Cecilia Fahlberg i maj 2012 och hon lovade då tillsätta en utredning, men någon sådan har jag inte sett än. Nu börjar det i och för sig lossna genom att man tagit fram planer från Unionens sida, om hur man skulle kunna agera. Men det har tagit lång tid, över två år, vilket vi är besvikna över.

Vad hoppas ni att politikerna ska göra?
- Framför allt skulle de kunna agera skattevägen, att exempelvis en thailändsk besättning som stannar och bor i Sverige en viss tid ska vara skattepliktig här. Eller om thailändarna inte själva ska skatta, att man tar skatten från bolaget. Det är nog den effektivaste vägen.

- Sedan skulle EU-staterna kunna gå ihop och införa ett förbud så att exempelvis en thailändsk besättning inte får flyga på andra stater än Thailand och inte får stanna i Sverige, Norge och Danmark och från den basen flyga vidare. Men EU är inte alls intresserad av det här, de ser det bara ur konsumenternas intressen och struntar fullständigt i personalen.

Men ur konsumentsynpunkt, vad spelar det för roll om det är svenskar eller thailändare i SAS kabiner?
- Det hänger på hur besättningen agerar i en nödsituation, om de klarar en sådan bra eller inte, det vet vi ju inte. Med en ganska stor omsättning av personalen så sjunker erfarenheten i kabinen vilket påverkar säkerheten. Och nationalekonomiskt tappar man mycket pengar om jobben, lönerna och skatten försvinner från Sverige.

Enligt Sven Cahier är oron bland den svenska kabinpersonalen nu mycket stark.

– De ser ju inte heller att det finns någon politisk vilja att stoppa det här nu. Det pratas mycket om det men ingen tar i det här.

Fotnot:
Inom SAS finns cirka 1 700 piloter och omkring 2 700 kabinanställda.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen

Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Sandra Lund Publicerad 22 januari 2026, kl 06:01
Arend Stührmann står mot en grå vägg och blickar in i kameran. Han bär svarta glasögon och svarta kläder, och ser allvarlig ut.
Arend Stührmann har arbetat i dataspelsbranschen i över 15 år och i flera länder. Efter upprepade utköp vill han nu stanna i Sverige – men överväger att lämna branschen. Foto: Åke Ericson

Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.

– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.

Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.

Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt. 

Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.

Utköpt för andra gången 

Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.

Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.

I början av året var det dags igen. 

Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.

Välfärd lockar många i dataspelsvärlden

Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.

– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.

Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.

Nu har det mattats av.

 

 

Arend Stührmann i lång svart läderrock promenerar ut ur bild. I bakgrunden syns en tegelvägg med stora fönster.
Arend Stührmann har jobbat i dataspelsföretag i hela världen, och mönstret med att bli uppsagd när produkten är klar är globalt. Nu vill han stanna i Sverige. Foto: Åke Ericson

Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.

Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.

Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar

Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.

På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.

– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.

Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.

Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.

– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.

 

Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.

Kan man säga nej till att bli utköpt?

– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.