Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

Konsten att starta ett företag

Det var en vacker sommarnatt som Ali och hans två kompisar Saleh och Shafik satt och funderade på vad de ville göra i framtiden. De hade just tagit studenten, och pratade om vilka förutsättningar de hade. Skulle de kunna starta eget?
Gabriella Westberg Publicerad

– Vi hade ju inget startkapital, och kunde inte köpa in någon maskinpark eller så. Men vi hade oss själva och en massa människor vi känner som har olika talanger och kompetenser, men som inte kommit ut i arbetslivet. Vi såg det som vårt kapital.

Ali Khalil, Saleh Karrani och Shafik Muwanga var inte ens 20 år fyllda när de drog igång bemannings- och rekryteringsbolaget SSA-Group. I dag har de tre personer anställda på heltid, utöver sig själva. De ser sina arbetslösa vänner och grannar som konkurrensmedel.

Enligt Ali Khalil var nyckeln för dem att jobba med ett mycket lokalt perspektiv, de rekryterar från fritidsgårdar och från närområdet och har specialiserat sig på att hitta vad de kallar ”reell kompetens” till skillnad från den mer formella.

– Världens bästa programmerare kanske inte har en examen från KTH, utan sitter hemma och hackar. Vi känner dem vi jobbar med och vet vad de kan.

Sin metod kallar de ”innovativ rekrytering”. Ali Khalil berättar om ett av deras första jobb. Kunden hade två fasta tjänster att tillsätta. Ali, Saleh och Shafik fick en kravprofil och presenterade efter en tid sex kandidater som alla motsvarade profilen. Om kunden kunde tänka sig att ta in alla sex på tre veckors praktik, skulle de sedan få välja ut vilka två som skulle få den fasta tjänsten.

– Men vi sa inget om namn, kön eller ålder på kandidaterna då! Det här är personer som alla sökt liknande jobb tidigare men inte ens fått svar på sina inskickade ansökningar, förklarar Ali Khalil.

Det slutade med att alla sex fick anställning, berättar han stolt. Men vi tar det från början. Hur startar man ett företag när man aldrig har gjort något sådant förut? Jo,  man måste få rätt stöd i rätt tid, menar Ali Khalil. De tre vännerna träffade också en coach på Nyföretagarcentrum inför starten. Där fick de dock ingen vidare uppmuntran.

– Den coach vi träffade då trodde inte att det skulle funka utan investeringskapital och sa att vi måste börja med att investera i arbetskläder och hemsida, innan vi drog igång. Vi gick därifrån och tänkte: Äh, vi kör ändå!

Det fanns flera hinder att ta sig över, skulle det visa sig. De potentiella kunder de närmade sig ville se referenser, att de skulle visa att de levererat förut. Men det hade de ju inte.

Ali Khalil tycker att kommunerna borde ta ett större ansvar för företagsamma medborgare och våga ge dem den där chansen.

– Den största risken de löper är att köpa en tjänst med dålig leverans. Jaha, det går man vidare ifrån. Men om det går bra – det går knappt ens att räkna på den nyttan! Det där första steget är så viktigt, det är där det avgörs om det blir något eller inte.

SSA-Groups första kund blev också Botkyrka kommun. Det de fakturerade kommunen blev både startbudget och en första referens.

Nästa hinder handlade om det mer formella: regler, rutiner, skatter och juridik.

– Vi hade ingen aning om hur man driver ett företag när vi startade. Vi anställde folk på olika sätt som vi sedan förstod var olagliga. Vi visste inte att man inte fick göra så.

De var inte alls beredda på hur mycket byråkrati det krävdes. De fick böter gång på gång för att ha fyllt i olika skatteformulär fel. Även om det handlade om mindre summor - fem hundra kronor här, en tusenlapp där – kändes det som enorma summor för de tre studenterna.

– ”Sorry, vi visste inte att man måste kryssa i den där rutan”, sa vi. Men det hjälpte inte.

Första gången de hörde ordet ”offert” var när en kund bad om en. De letade upp faktureringsmallar och anställningsavtal på nätet som de kopierade.

– Vi hade inte råd att köpa in några tjänster, så vi fick sitta uppe på nätterna och googla oss fram. Från början hade vi inget kontor heller, vi satt på nattöppna Donken (McDonalds) med en laptop. På dagen klädde vi oss fint och mötte kunder.

Nu har de fått rutin på det byråkratiska. Men det finns fortfarande orosmoln bland reglerna för företagare, säger Ali Khalil. Sjuklöneansvaret till exempel, som innebär att företaget måste stå för sjuklönen de första två veckorna, om en anställd blir sjuk.

– Om någon av oss blir sjuk och vi måste ta in en vikarie – det blir en så sjukt hög kostnad för ett litet företag som vårt.

Ali Khalil tycker att små företag med mindre än fem anställda åtminstone under det första året borde få slippa den första veckans sjuklöneansvar. Det skulle få många fler företag att överleva, säger han.

Och så efterlyser han en slags startcentral, som skulle kunna fungera som Arbetsförmedlingen för de som söker jobb. Ett ställe där man kan ställa enormt enkla frågor men som är svåra att hitta svar på, som han säger. Där skulle man samla information från Bolagsverket, Skatteverket, juridisk kompetens och så skulle det finnas en coach-service för nyföretagare. Tillväxtverket?

– Om Tillväxtverket har det ansvaret skulle de behöva bli mycket synligare, för jag har verkligen letat efter en sådan tjänst.

Facket borde också kunna komma närmare uppstartsföretagarna, säger han. Första gången han kom i kontakt med Unionen Egenföretagare hade han ingen aning om att det ens fanns fackförbund som också riktade sig till företagare.

Ali Khalil

Född: 1992
Bor: Alby ”Kan inte tänka mig att leva någon annanstans än här!”
Utbildning: Gymnasiet, teknisk linje. Påbörjade lärarutbildning vid Södertörns högskola. ”Men hoppade av när det började gå bra för SSA Group.”
Politiska uppdrag: Vice ordförande i arbetsmarknads- och näringslivsberedningen för MP i kommunfullmäktige.
Ideellt: Ordförande för idrottsföreningen Konyaspor.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen

Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Sandra Lund Publicerad 22 januari 2026, kl 06:01
Arend Stührmann står mot en grå vägg och blickar in i kameran. Han bär svarta glasögon och svarta kläder, och ser allvarlig ut.
Arend Stührmann har arbetat i dataspelsbranschen i över 15 år och i flera länder. Efter upprepade utköp vill han nu stanna i Sverige – men överväger att lämna branschen. Foto: Åke Ericson

Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.

– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.

Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.

Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt. 

Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.

Utköpt för andra gången 

Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.

Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.

I början av året var det dags igen. 

Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.

Välfärd lockar många i dataspelsvärlden

Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.

– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.

Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.

Nu har det mattats av.

 

 

Arend Stührmann i lång svart läderrock promenerar ut ur bild. I bakgrunden syns en tegelvägg med stora fönster.
Arend Stührmann har jobbat i dataspelsföretag i hela världen, och mönstret med att bli uppsagd när produkten är klar är globalt. Nu vill han stanna i Sverige. Foto: Åke Ericson

Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.

Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.

Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar

Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.

På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.

– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.

Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.

Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.

– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.

 

Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.

Kan man säga nej till att bli utköpt?

– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.